Kär och galen med kemiska substanser

Fjärilar i magen, pulsen stiger och plötsligt kan du inte tänka på någon annan än den du förälskat dig i. Men vad är egentligen kärlek? Katja Valli är professor i kognitiv neurovetenskap på Högskolan i Skövde och hon beskriver att förälskelse kan liknas vid en beroendesjukdom.

När vi känner kärlek gentemot någon aktiveras ett område i hjärnan som forskare kallar det ventrala tegmentala området i hjärnan. Det är ett område mitt i hjärnan som är kopplat till grundläggande behov som att äta och dricka, men det är också en del av hjärnans belöningssystem. Och belöningssystemet sitter inne på en mycket åtråvärd resurs i form av dopamin, en sorts belöningsmolekyl som ger oss en känsla av belöning och njutning.

– Att tänka, prata eller se på vår älskade gör att belöningssystemet aktiveras, dopaminet frisätts, och vi får den här känslan av njutning. Passionerad romantisk kärlek känns så belönande att vi ibland glömmer att äta eller inte ens känner oss hungriga. Det tyder på att det är en sorts grundläggande biologisk drivkraft som vi strävar efter att uppfylla, säger Katja Valli.

Får det lov att vara lite mer kärlek?

På så vis liknar förälskelsen en beroendesjukdom. När dopaminet gör sin grej i hjärnans belöningsområden ger det en stark känsla av belöning och liknar de känslor som brukar finnas när vi utvecklar ett beroende. Kärlek vill vi alltid ha mer av.

Även om dopamin spelar huvudrollen i neurokemin kring förälskelse, finns det fler signalsubstanser med i matchen. En sådan substans är serotonin. Katja Valli berättar att dopamin minskar produktionen av serotonin, vilket gör att hjärnan blir helt utarmad på substansen i tidiga stadier av romantisk kärlek. Serotoninbrist är kopplat till humör, aptit, besatthet och tvångsmässiga beteenden.

– Förlust av aptit, besatthet kring den älskade och att vi kan bete oss lite märkligt när vi är förälskade kan således vara kopplade till låga nivåer av serotonin i hjärnan. Lyckligtvis återställs den neurokemiska balansen med tiden och de här förändringarna är kortvariga, säger Katja Valli.

Hur fungerar det med långvarig kärlek?

Men vad händer med oss när den passionerade förälskelsen övergår till långvarig kärlek och tillgivenhet? Katja Valli berättar att samma områden i hjärnan fortsätter att vara aktiva när vi tänker eller ser på den vi älskar men nu lyser ytterligare ett område i hjärnan upp. Det kallas för basala ganglierna och i basala ganglierna finns ett område som kallas nucleus accumbens.

De här delarna av hjärnan är vanligtvis förknippade med rörelse och motoriska funktioner men nucleus accumbens inkluderar även känslan av anknytning. Anknytning är avgörande för att kunna bilda långvariga band mellan par och ta hand om våra barn. Och här vill Katja Valli skjuta in ytterligare en aspekt av vad kärlek är, det handlar om överlevnad och reproduktion.

– Både romantisk kärlek och kärleken vi känner till våra barn har utvecklats för att tjäna syftet med fortplantning, så det är inte förvånande att de sätter igång samma hjärnmekanismer.

Utöver dopamin och serotonin ska även neurohormonerna oxytocin och vasopressin upp på rollistan. Oxytocin och vasopressin är involverade i att främja förbindelser och tillgivenhet mellan människor. Båda hormonerna är viktiga för att reglera vår kropp och vårt beteende och de spelar särskilt viktiga roller i social interaktion och fortplantning. Dessa neurohormoner är alltså kopplade till ovan nämnda anknytning och bindning, men både oxytocin och vasopressin ökar även vid passionerad förälskelse och under en orgasm.

Som en kemisk cocktail

Kärlek kan med andra ord och något förenklat beskrivas som en kemisk cocktail där basen av dopamin och serotonin toppas med oxytocin samt vasopressin och dessa kemikalier aktiverar specifika hjärnområden på ett specifikt sätt. Men kognitiv neurovetenskap, som är Katja Vallis expertis, kan i grunden endast besvara hur kärlek fungerar i hjärnan. Återstår gör då frågan varför vi känner kärlek och varför det känns som det gör.

Evolutionär psykologi och biologi kanske kan ge ytterligare svar på varför, men hur just du upplever kärlek är och kommer att förbli individuellt.

– När du tänker på din partner, dina barn, ditt husdjur eller någon annan som du älskar, hur känner du då? Hur skulle du beskriva känslorna och kommer beskrivningen komma i närheten av hur det verkligen känns. Nog finns det viss mystik kvar i den subjektiva upplevelsen av kärlek, säger Katja Valli.

Kontakt

Katja Valli, professor i kognitiv neurovetenskap vid Högskolan i Skövde
Telnr: 0500-448671, E-mejl: katja.valli@his.se