Korruptionen ökar i Sverige

Korruption och mutor är något som finns utomlands, inte i Sverige. Ett illustrativt exempel på den svenska självbilden är biståndsorganet Sida som fastslår att kampen mot korruption är en av organisationens mest prioriterade frågor. ”Det är naturligt med tanke på att korruption är utbrett i många av de länder som Sida samarbetar med. Fattigdom och korruption går ofta hand i hand. Korruption slår mot fattiga, hämmar tillväxten och hindrar den demokratiska utvecklingen.”

Mutor och korruption finns alltså i fattiga, underutvecklade och odemokratiska länder, men inte i Sverige. Den senaste tidens avslöjanden visar fram en annan bild. Naiva och aningslösa politiker låter sig oreflekterat bjudas på resor eller att disponera lyxiga bilar. I Göteborg rullas en gigantisk muthärva upp som tycks växa dag för dag. I dess kölvatten avslöjas andra oegentligheter, framför allt inom byggbranschen, som visar att Göteborg på inget vis är ett isolerat undantag utan bara toppen på ett isberg.

Utomlands kallas otillbörligt gynnande för korruption, men inte i Sverige där motsvarande fenomen kallas för samförståndsanda eller konsensus. Det finns en lång och djupt rotad tradition av ”starka män” i kommunerna som haft nära relationer med bygdens företagare, inte minst inom byggsektorn. Det har ofta handlat om en politisk byteshandel som rent teoretiskt och i ett kortsiktigt perspektiv kanske gynnat medborgarna och gjort att kommunerna fått ut mer av varje skattekrona. Men vänskapskorruption eller otillbörligt gynnande har det definitivt varit frågan om.

Muthärvan i Göteborg avslöjar däremot en ny dimension av fenomenet med korrupta tjänstemän och chefer som endera ser mellan fingrarna eller försöker dölja och mörklägga missförhållandena. Genom avknoppningar, privatiseringar och allt fler kommunala upphandlingar har också de enskilda tjänstemännens makt ökat, frestelserna har blivit fler och gråzonen för vad som är korruption har växt. Framväxten av den här nya spelplanen har aktualiserat behovet av ett tydligt regelverk, men också att det göras klart att anställda på alla nivåer har rätt och skyldighet att agera ”whistle-blowers” utan risk för repressalier eller sanktioner.

Om det inte finns ett ord för en företeelse så finns den inte. Den gängse, internationella definitionen på korruption är: ”Korruption är missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande”. I Sverige däremot är definitionen på korruption betydligt snävare, ordet finns till exempel inte ens i svensk författningssamling. Det kan vara läge att påminna om vad Inga-Britt Ahlenius skrev redan 2004 i svallvågorna efter avslöjandena om omfattande mygel på Systembolaget:

"Korruption är enligt gammalt svenskt synsätt avgränsad, det är helt enkelt mutor - en bunt pengar under bordet för en given tjänst. Man kan i Sverige ställas till mutansvar men inte ansvar för förtroendemissbruk. Bedrägeri och trolöshet mot huvudman är de rubriker som skulle kunna komma till användning - med strafflagens skarpa krav på uppsåt och skada. Åtal för korruption existerar inte. Alltså har vi ingen korruption!"

Nästan dagligen möts vi av tidningsrubriker som ”skandal”, ”affär”, ”mygel”, ”gräddfil” och ”fusk”. Borde inte det kallas korruption? Som chef för Riksrevisionsverket försökte Ahlenius göra upp men den svenska självbilden av att Sverige är ett land som är förskonat från korruption. Men så kom hon också i konflikt med dåvarande finansministern Bosse Ringholm, en god representant för den svenska samförståndsandan.

Mats Fors, konsult på Hamrin & Partners