Europas sämsta kärnkraft

Det är lättare att fatta avgörande ekonomiska beslut om politiken präglas av långsiktighet och förutsägbarhet som ger tydliga spelregler över tid. Det här gäller för privatekonomiska beslut, men framför allt för kostsamma investeringar i infrastruktur som påverkar samhället under lång tid. Underhållet, vårdandet och utvecklandet av anläggningar och företag har också en tendens att bli mer omsorgsfullt om det är sannolikt att man kan driva verksamheten även om tio år. Det måste helt enkelt finnas förutsättningar för att investeringen ska betala sig inom en överblickbar framtid.

Sverige är starkt beroende av kärnkraften för sitt välstånd och sin konkurrenskraft. Den främsta orsaken till att elpriserna skjuter i höjden när vintern kommer är att en stor del av kärnkraftverken står stilla när de behövs som bäst. Oskarshamn 1 står för tillfället stilla, Ringhals reaktorer har till och från varit avstängda under hösten och Forsmarks Kraftgrupp har gjort mångmiljardinvesteringar för att höja reaktorernas effekt, men kan inte genomföra höjningen eftersom de inte beviljats de nödvändiga tillstånden.

Få branscher behöver så lång framförhållning som kärnkraften, eftersom investeringarna är så enorma. Det beräknas kosta 50-60 miljarder kronor att bygga ett nytt kärnkraftverk. Samtidigt har få branscher fått så många motstridiga besked genom åren som den svenska kärnkraftsbranschen. Efter folkomröstningen 1980, som slutade i ett avvecklingsbeslut på sikt, har branschen befunnit sig i limbo. Det ena året har beskedet varit att kärnkraften ska avvecklat snabbt och resolut, medan beskedet nästa år har varit att den kanske ska få finnas kvar, trots allt.

Det här osäkra tillståndet har påverkat hela branschen starkt negativt. Motiven för ägarna att underhålla och utveckla kärnkraftverken har varit minimalt, samtidigt som kärnkraftskunnandet sakta men säkert har tunnats ut eftersom intresset för att söka till högskolornas program med inriktning på kärnkraft har minskat från år till år.

Det här har haft stora konsekvenser. En rapport från FN:s atomenergiorgan IAEA visar att Sverige har den sämsta kärnkraften i hela Europa. Under 2009 kunde de svenska kärnkraftverken bara leverera 63 procent av den möjliga kapaciteten. En del av förklaringen kan vara att de svenska reaktorerna är konstruerade på 1960-talet, byggda på 1970-talet med teknik från början av 1960-talet. Hur många bilar från 1970-talet rullar i dag på våra vägar?

Men det är inte hela sanningen. Man kan jämföra med Finland vars reaktorer är från samma tid, en del dessutom med sovjetisk kvalitet. Finland ligger däremot i topp på IAEA:s ranking. De finländska reaktorerna kunde under 2009 leverera 95 procent av den möjliga kapaciteten. Men så har den finländska kärnkraftsindustrin aldrig levt med något avvecklingshot.

Den finländska kärnkraftsveteranen Magnus von Bonsdorff analyserade för en tid sedan den svenska kärnkraften i tidningen Hufvudstadsbladet. Han ansåg att motivationen bland personalen på de svenska kärnkraftverken har minskat så pass att risken för tillbud har ökat, vilket leder till efterföljande driftstopp.

- Personalen har känt att ägaren inte brytt sig tillräckligt om säkerheten utan prioriterat ekonomin, vilket lett till att man lyssnat mindre på ingenjörernas krav på ständigt underhåll.

Von Bonsdorff tycker också att det är oroande att medelåldern är så hög på den personal som sköter de svenska kärnkraftverken.

 - Generationsväxlingen kräver krafttag från företagens sida, strävan att se till att det finns kompetent arbetskraft har släpat efter.

Från den 1 januari 2011 blir det igen möjligt att bygga ny kärnkraft i Sverige. Det beslutade riksdagen den 17 juni. Men nya reaktorer får byggas endast i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn och under förutsättning att en gammal reaktor stängs när en ny tas i drift. Vilken annan bransch skulle acceptera den typen av detaljreglering?

Mats Fors, konsult på Hamrin & Partners