Historien om hur Anders Zorn räddade Den Gyldene Freden

En afton 1899 på Hamburger Börs beslöt ett sällskap herrar att instifta ”Bellmans Minne”. Mötena förlades till en av de sista kvarvarande källarna från Bellmans tid, Den Gyldene Freden. Visserligen hade 1700- talsmiljön till stor del försvunnit men traditionen fanns kvar. En av medlemmarna har skildrat det första mötet:

”Vi gå in den smala, mörka Tullgränden, vi söka oss uppför de krångliga trapporna till första våningen, noga iakttagande den utsatta tiden kl 7.59. I samlingsrummen finna vi att många av bröderna redan bänkat sig kring borden, inledande med att dricka Stenborgare. De flesta sitta i skjortärmarna, rökande Gefle Vapen i långskaftade kritpipor. I det sparsamma skenet av talgdankar spriddes ett fränt os. Golven äro enrisströdda, enkelheten är påfallande. I ett av rummen står en hyllskänk fullsatt med skinande stop, skålar och bägare av tenn.”

Gästerna underhölls med Bellmansånger till luta och de serverande flickorna var utklädda till Ulla Winblad och Lotta i Kolmätargränd.

”Den Bellmansdyrkande Anders Zorn lutar sig mot bordet med huvudet vilande i handen. Han sluter ögonen, synes vilja vara oberörd av varje yttre intryck, för att helt få njuta av de bedårande tonerna.”

Med åren utökades sällskapet med flera kulturpersonligheter. Albert Engström, Vicke Andrén, Prins Wilhelm, Erik Axel Karlfeldt med flera förde Bellman-traditionen vidare.

Mot slutet av 1910-talet, när det stod klart att ”rättigheterna” skulle upphöra, drabbades Freden av en kris och bjöds ut till försäljning. Dessutom hotades huset av rivning. Många hade redan börjat sörja sin favoritkrog.

Den 4 februari 1919 hade Bellmans Minne sin sista sammankomst. Emil Nordlander, som var med, berättar: ”Stoppa i dig Anders (Zorn), för det är nog säkert att du aldrig mer kommer att äta några köttbullar på det här stället.” Zorn satte nästan köttbullarna i halsen och krävde en förklaring.

”Jo källarmästaren är gammal. När hans rättigheter löpa ut, kommer han att lägga ner rörelsen och sen är det ajöss med Freden.” ”Kan man inte köpa huset?” undrade Zorn.
”Jo, det möter nog inga hinder, bara man har pengar. Ta reda på vad det kostar!”

Kyhlberger lär ha tagit reda på det. Inom några minuter hade Zorn och Kyhlberger lovat att lägga halva handpenningen var, priset var 150.000 kronor. Efter en tid löste Zorn ut sin kompanjon för att kunna genomföra restaureringen helt efter eget huvud. Zorn planlade det hela och till ledare för arbetet utsåg han arkitekten Torsten Stubelius, som sedan ägnade de närmaste åren åt att skapa den miljö som Zorn bestämt.

För Stubelius blev Freden ett livsverk. Han grävde och målade i valven i nästan tre år och upptäckte under arbetets gång en okänd källardel som varit förmurad. Med Zorns godkännande och pengar utökades sålunda Freden med ett källarplan.

Restaureringen, som började i januari 1920, avbröts efter ett par månader på grund av en byggkonflikt och återupptogs inte förrän i september 1921.

Zorn fick aldrig uppleva invigningen av den nyrenoverade Freden. Han avled på hösten 1920, men hade dessförinnan haft tillfälle att göra en sista inspektion innan han avreste till Mora.

Stubelius minns det sista mötet med Anders Zorn på Freden:
”I början av augusti kom Zorn in från skärgården, trött, sjuk och nedslagen men behärskad. Två år tidigare hade vår mest bekante kirurg, som var hans vän, garanterat honom en god utgång av en nödvändig operation. Men han vägrade då han ansåg att hans kraftiga fysik skulle klara sig utan kniv. Vårt samtal nu blev helt kort, han skulle hem, hem till Mora.”

Anders Zorn testamenterade sin skapelse, Den Gyldene Freden, till Svenska Akademien och sörjde för framtiden genom att anslå pengar till projektet. Den 11 december 1922 invigdes den nya källaren. Zorn hade fått sin vilja igenom i allt. Han hade till och med be- stämt vilka maträtter som alltid skulle finnas på menyn.

Allt för att bevara den 1700-talstradition som han ansåg att Freden stod för och som Stockholm och kommande generationer så väl behövde. Allt som allt hade förvärv och renovering av det gamla huset kostat 300.000 kronor, en för sin tid jättelik summa.