Succé för Göteborgs Symfoniker i Europa

Göteborgs Symfoniker avslutade nyligen en framgångsrik turné med chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali som gick från Göteborg över Stockholm till Tyskland och Österrike, sammanlagt 13 konserter med nedslag i Berlinfilharmonin och Wiens Konserthus. Solister var pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubingen. Recensionerna har varit översvallande:

”Det är en absolut topporkester, även i jämförelse med hela övriga världen”

(Salzburg, Drehpunkt, 28 februari 2019)

”Göteborgs Symfoniker spelar med högsta spänning, maximal motivation och emotionell energi. Stråksektionen står i en klass för sig, deras mörka, sammetslena glöd och fraseringslust i Valse triste gör att man helt enkelt häpnar.”

(Hamburg, Die Welt 20 feb 2019)

”Matadoren Grubinger har ett jättebatteri slagverk på scenen… i sanning oerhörda trumeldar, klangkaskader och toneskapader av alla de slag. Som om lyssnaren förs till en annan (bättre?) värld, en utflykt i det okända… en mäktig sinnlig upplevelse med orkestral dragningskraft. Välförtjänt beröm också till svenska orkestrars ärorika flaggskepp under sin rådige chefdirigent Santtu-Matias Rouvali i Sibelius femte symfoni.”

(Wien, Die Presse 28 feb 2019)

GSOplays producent Måns Pär Fogelberg bevakade delar av turnén på Symfonikernas blogg och kunde rapportera om en fantastisk avslutningskonsert i Salzburg:

”Redan i öppningen, Tarrodis klangfärger i Liguria, så hör man att orkestern har spelat in sig i salen efter tre dagar. Det är en oerhört tydlig sal, detaljrik. När sedan Alice Sara Ott och Santtu-Matias verkar ha bestämt sig för att ta Ravels pianokonsert ända in i kaklet så finns det ingen hejd på jublet. Den här konserten är på väg att bli ytterligare en milstolpe för orkestern.

Alice plöjer genom orkestern fram till Björn Bohlin (engelskt horn) för att tacka honom för deras samspel i andra satsen, kanske turnéns mest sublima ögonblick.

Efter paus har orkestern plockat fram Sibelius tvåa, inte spelad tidigare på turnén, ur rockärmen. Efter att ha spelat femman tidigare på turnén är det lite som att ge orkestern, framförallt stråket, frikort i att glänsa när andra symfonin läggs på notställen. Santtu-Matias Rouvali gör som han brukar och trycker in sin tolkning mitt i orkesterkroppen som sedan länge har Neeme Järvis version i muskelminnet. Men det går, en ny sibeliustvåa reser sig. Det är stort, andäktigt, och när finalen klingar ut vet jublet inga gränser.

Det blir Sibelius Valse triste, en lite annorlunda vals än österrikararna är vana vid, skämtar Rouvali från podiet. Den här handlar inte om nyår och fest utan om döden.

Återigen taktfasta klapp och så blir det till att bjuda på Finlandia också. Längre konsert än väntat, men ingen klagar. Tvärtom. Och salens tydlighet i klangen ger Finlandia extra lyftkraft. I passagen där cellostämman har fyra långa takter har Rouvali gett instruktioner om att spela som en storm, låta stråken vissla nere vid stallen så det låter som vindbyar, och i den här salen blev det som surroundeffekt. Publiken vred på huvuden och undrade vad som visslade runt i luften. Oerhört effektfullt.”

PROGRAM

Nelson Steampunk Blizzard

Tarrodi Liguria

Sibelius Finlandia

Aho Slagverkskonsert ”Sieidi”

Sibelius Symfonier nr 5 & 2

Ravel Pianokonsert G-dur

Stravinsky Petrusjka