Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur. Nytt nummer av Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope.

I det nya numret av Skiascope granskar Göteborgs konstmuseum hur svenskheten gestaltas
i bild. Hur kommer det sig att det finns föreställningar om ett ”svenskt” utseende? 
Föreställningar om att det går att se på skinnet och håret vem som är svensk, som i
polisens jakt på illegala immigranter?

I sex essäer om visuell kultur undersöker konstvetare Jeff Werner hur det gick till när svensken blev blond och blåögd. Han undersöker hur vissa kroppsliga drag kom att fästas vid nationaliteten svensk samt hur föreställningar om svenskt utseende upprätthålls i bilder, design och arkitektur. I en kompletterande essä undersöker konstvetare Tomas Björk hur bilden av ”de Andra” formas i den svenska orientalismens bildvärld.

-  Boken föddes ur påståendet att det inte längre är självklart att svenskar är blonda och blåögda, säger Jeff Werner. Som om det någonsin varit självklart! Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur kastar nytt bränsle på diskussionen om normalitet, vithet och nationella mytbildningar.  Att den ges ut supervalåret 2014 är ingen slump, fortsätter Werner.

Fokus i boken riktas mot dem som ser sig som normala men som är ytterst känsliga för hur andra avviker, med en främmande accent, mörk hudfärg eller andra vanor, men samtidigt är blinda för sitt eget sätt att tala, se ut och vara. Tv-serien Hammarkullen, vykort från Slottsskogen, Anders Zorns nakna flickor och Elsa Beskows Putte i blåbärsskogen är några exempel som studeras. Dessutom granskas bilden av Orienten i 1800-talets bilder som en projektionsyta för den borgerliga mannens såväl våta drömmar som värsta fasor.

-  Idag lever vi i ett mångkulturellt samhälle men våra museer fortsätter att reproducera strukturer som skapades under 1800-talet. Därför är det viktigt att museerna genom forskning kritiskt granskar sig själva utifrån bl a det vithetsperspektiv som anläggs i Skiascope 6, säger forskningsledare Kristoffer Arvidsson.

Skiascope 6 kan beställas från Göteborgs konstmuseums museibutik för 195 kr, 031-368 35 10, bue.nordstrom@kultur.goteborg.se

För mer information:
Pressex: Malin Gustafsson, informatör, 031-368 35 07, malin.gustafsson@kultur.goteborg.se
Om innehållet: Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, 08-16 18 87,
0734-604837 jeff.werner@arthistory.su.se
Om orientalism: Tomas Björk, 08-16 20 50, tomas.bjork@arthistory.su.se
Om Skiascope: Kristoffer Arvidsson, forskningsledare, 031-368 35 29, kristoffer.arvidsson@kultur.goteborg.se
Isabella Nilsson, museichef, 031-368 35 01, isabella.nilsson@kultur.goteborg.se

Sju viktiga slutsatser i boken

Bilden av svensken som blond och blåögd skapades först i slutet av 1800-talet. Då gick svenskheten från att ha suttit i kläderna, språket och sederna till att skrivas in i själva kroppen. I tidens skämtteckningar förlöjligas ”icke-svenska” kroppar som försöker se ”svenska” ut. Samtidigt skapar konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn bilder med ”svenska” kroppar i svensk natur.

Få miljöer är lika vita som konstmuseer. Inte bara i betydelsen att de bokstavligen är vita, och nästan uteslutande visar konst av vita. De bygger därtill på en konstsyn som etablerades under 1700-talet med den vita kroppen som skönhetsnorm. I konstmuseet neutraliserades slavhandelns rasism till att bli en fråga om estetik.

Vid sekelskiftet 1900 knöts föreställningar om svenskhet till den nordiska naturen. Dyrkan av den svenska naturen ansågs vara en mer demokratisk och acceptabel form av nationalism än hyllningar av monarkin och folksjälen. Att plocka bär och svamp, bada från tjärade båtbryggor och vandra i fjällen framhölls som svenska sätt att bruka naturen som skulle stärka den nordiska rasen.

Vita kan tillfälligt ikläda sig rollen av de Andra. Vita kan anlägga solbränna och färga håret, utan att framstå som tillgjorda. Medan icke-vita som blonderar sig eller bleker hyn betraktas med misstänksamhet. Att vara vit är att besitta alla möjligheter till förändring, att inte vara låst av sin färg. Det är ingen slump att det blev modernt att anlägga solbränna samtidigt som rasbiologin blev statsideologi i Sverige.

I funktionalismen upprättades den vita medelklassfamiljen som norm genom utställningar och propagandaskrifter, samt genom folkbildande radioprogram med målsättningen att lära det svenska folket att leva modernt. Möbler formgavs för att passa svenska kroppar. I de moderna hemmen skulle blonda träslag samsas med ljusa textilier och vita väggar. Bleka svenskar försvinner i alltför färgstarka miljöer, befarade ledande företrädare för funkisen.

Miljonprogrammets förorter har ändrat färg. Från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet framställdes förortens invånare som en grå massa, lika grå som betongen. Därefter har förorten blivit liktydig med en plats som bebos av icke-vita. I takt med att miljonprogrammet har blivit mångfärgat har folkhemmet blivit allt vitare, både som utopisk dröm om ett fiktivt förflutet och som byggd verklighet i nyuppförda bostadsrättsenklaver.

På ”Orienten” projiceras föreställningen om de Andra, som genom sin olikhet bekräftar den vita rasen som norm. Detta tog sin början i svensk visuell kultur under 1800-talet, där konstnärerna avbildade exotiska miljöer och fantiserade om dess kvinnor och äventyr. Medan Sverige uppfattades som satt i oundviklig modernisering, framställdes ”Orienten” som oföränderligt. Orientalismen speglar Sveriges självförståelse som mer manligt, civiliserat, kulturellt högtstående och modernt än andra kulturer. Kort sagt: som mer vitt.

Skiascope 6: Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur

Göteborgs konstmuseums skriftserie
Författare: Jeff Werner och Tomas Björk
Gästredaktör för detta nummer: Jeff Werner
Redaktör för Skiascope: Kristoffer Arvidsson
Språk: svenska/engelska
393 sidor. ISBN 978-91-87968-87-7