Vad är det för fel på ett parlament?

Konstig rubrik kanske men jag återkommer till den i slutet av mitt resonemang. Jag lovar er, det har faktiskt med den nordiska elmarknaden att göra!

Först vill jag bara säga att jag är väldigt medveten om att det finns många elkonsumenter i Sverige som inte bara har gott att säga om den nordiska elmarknaden. Det är inget snack om att vi har många utmaningar framför oss. Hur kan en elfaktura fortfarande, snart 17 år efter avregleringen, vara näst intill omöjlig att tyda även för oss som jobbar i den här marknaden? Varför är det först från och med nu som man som konsument faktiskt får möjlighet att spara pengar på att anpassa elförbrukningen till timmar med lägre priser? Hur kunde kärnkraftsoperatörerna lyckas ha så många kärnkraftverk ur drift samtidigt när de som bäst behövdes under de kalla vintrarna 2010-2011?

Hur konstigt det än kan te sig för en konsument, så finns det dock faktiskt också en hel del gott att säga om den nordiska elmarknaden. Framförallt om man ser till grossistledet. Vad menar jag då med grossistledet? Jo, det är ju handeln som sker mellan producenter, elhandelsbolag, större industrier, portföljförvaltare, fonder och investmentbanker på elbörsen (och andra marknadsplatser).

Här kan vi i Norden känna oss riktigt stolta. Det är faktiskt så att vi har den mest likvida och transperanta finansiella elmarknaden i världen. Vi omsätter mer el finansiellt i förhållande till den fysiska konsumtionen än vad man gör i t.ex. Tyskland eller USA. Vi har ett system (Urgent Market Messages) som tillser att marknadskänslig information sprids till alla marknadsaktörer exakt samtidigt. På just den punkten ligger vi ljusår före exempelvis den tyska elmarknaden. Dessutom sker ca 95 % av all handel i clearade kontrakt. Detta innebär att ett clearinghus, mot att aktörerna ställer säkerheter i form av kontanter eller garantier, tar på sig motpartsrisken. På det sättet slipper man risken för att en konkurs, likt den som hände Lehman Brothers 2008, skall sprida sig till andra marknadsaktörer. Det är också för att minska dessa risker som nya regelverk (REMIT och EMIR) tillkommit i kölvattnet av finanskrisen. Dessa regelverk kommer att tvinga de kontinentala energimarknaderna till samma grad av transparens och clearing som den nordiska elmarknaden redan har.

Jag vill dock hävda att den absolut största framgångsfaktorn för den nordiska elmarknaden (i grossistledet, dvs. handeln på marknadsplatser), är dess användande av systempriset. Systempriset är det spotpris som hade gällt i hela Norden om det inte hade funnits begränsningar av överföringskapacitet(flaskhalsar). Med andra ord, om det hade funnits obegränsat med kablar som kan föra elen inom och mellan de nordiska länderna.

Det faktum att vi använder oss av systempriset som referenspris på finansiella kontrakt, gör att exempelvis köpare av el i elområde SE3 inte bara har producenter i samma elområde som potentiell motpart till en transaktion. Istället kan motparten vara en producent i Norge, en hedgefond i London eller ett finskt elhandelsbolag (som har en liten lokal vindkraftsproducent som kund). På detta sätt ökar likviditeten drastiskt, jämfört med om jag hade använt elområde 3 som referenspris i mitt kontrakt. För att ta bort all risk, måste jag komplettera min prissäkring med en CfD. Detta är ett kontrakt som täcker upp för skillnaden mellan systempriset och i detta fall spotpriset i elområde SE3. Här minskar antalet potentiella motparter väsentligt. Användandet av systempriset gör dock att jag kan täcka 80-90% av min prisrisk i kontrakt med riktigt bra likviditet (referenspris=systempriset), medan jag får täcka de sista 10-20% av prisrisken i kontrakt med sämre likviditet (CfD’s).

Jag blir därför bekymrad när det börjar dyka upp röster som vill vända upp och ner på denna marknadsdesign. Exempelvis så har NVE, Norges motsvarighet till Energimarknadsinspektionen, föreslagit att man i Norge skall gå över till nodprissättning. Nodprissättning innebär att varje punkt på elnätet har ett unikt pris. Detta är en utveckling som går på tvären mot det mål som den nordiska elmarknaden jobbat för sedan avregleringen. Det vill säga målet om en gemensam elmarknad med ett gemensamt pris.

För att få så bra konkurrens som möjligt, och så bra likviditet som möjligt så vill vi ju istället för maximalt antal prisområden ha så få prisområden som möjligt. För mig blir därför debatten om nodpriser eller inte detsamma som om man skulle debattera om ett parlaments vara eller icke vara. I teorin är det en vacker tanke, där olika priser på olika referenspunkter ger en optimal vägledning till nätoperatörer, konsumenter och producenter var de bör förlägga sin konsumtion och produktion eller var de bör bygga nya kablar. I praktiken skulle det dock bli ohållbart med usel likviditet och missnöjda kunder. På samma sätt är ju den teoretiskt bästa demokratin, ett samhälle där varje individ har lika mycket att säga till om i alla frågor via folkomröstningar. I praktiken är ju detta dock ohållbart, och har istället ersatts av ett system där parlament tillhandahåller möjligheten för individer att påverka samhället.

Det finns dessutom vissa konsulter och teoretiker som ifrågasätter systemprisets relevans som referenspris. Här har jag bara en sak att säga: Det är bäst att ni kommer med förbaskat bra argument för att byta referenspris! Den likviditet och det förtroende som vi har i det nuvarande referenspriset (systempriset) är något som vi förtjänat och slitit för under snart 17 års tid. Detta är något som vi riskerar att förlora över en natt om vi ersätter det med något annat. Jag säger inte att det inte finns något bättre referenspris än systempriset. Jag säger bara att det måste vara väldigt mycket bättre för att det skall vara värt att byta till.

Ett förslag som lyfts fram i debatten är en övergång till ett volymvägt spotpris som referenspris. Här pekar man på att ett sådant spotpris skulle hamna närmare områdespriserna i Danmark och södra Sverige, och på så sätt öka relevansen. Vad man däremot missar, är att det på motsvarande sätt skulle hamna längre ifrån områdespriserna i Norge och då minska relevansen där. Det som blir mer relevant för någon, blir ju istället mindre relevant för någon annan.

Ett annat påstående som jag tycker det slarvas med är att det tyska spotpriset skulle vara mer relevant som referenspris för en aktör i södra Sverige än vad systempriset är. Här kan man bara konstatera att det enda året med historik som vi har gällande detta, istället pekar på motsatsen. Mellan den 1:a november förra året och den 31:a oktober i år så har områdespriset för södra Sverige (SE4) varit ca 3,7 EUR/MWh högre än systempriset men mer än 9 EUR/MWh lägre än det tyska spotpriset (Phelix).

Sammanfattningsvis vill jag bara konstatera följande: Det viktigaste för ett referenspris är att hitta den ultimata balansen mellan relevans och likviditet. Blir vi för giriga avseende relevansen, så hamnar vi snabbt i regionala marknader (där nodpriser utgör det mest extrema exemplet) och förutsättningarna för likviditet istället blir usla. Om vi istället blir för giriga avseende likviditeten (och exempelvis får ett enda gemensamt referenspris för hela Europa), utan att överföringskapaciteterna i marknaden förbättras väsentligt, så riskerar vi att relevansen blir för låg för att vi skall kunna utföra en tillfredställande prissäkring.

//Jens