Crop tops är en mänsklig rättighet

Att vara vuxen är läskigt. Även fast jag – snart 25 år gammal, har ett förstahandskontrakt på en lägenhet och nu måste till min förfäran boka alla mina tandläkartider kan jag inte hjälpa att känna mig som en alien i vuxenvärlden. Allting började med mitt nya jobb – ett kontorsjobb. Min tidigare arbetslivs-erfarenhet har gett mig bilden av att ett jobb är en plats fylld av överarbetade
18 åringar och Karens som skriker på en för ”Hur är svårt är det inte att göra en jävla KAFFE”. Friskvårdsbidrag, långa lunchraster
och att sitta ned på jobbet var ett främmande koncept tills jag klev in genom dörren till Gigsteps kontor. En fråga slog mig däremot snabbt. VAD har man på sig på jobbet?

Säg vad man vill om servicejobb, men det är skönt att lämna klädvalen bakom sig och omfamnas av en svettig polo som man hittar i en låda fem minuter innan arbetspasset börjar. Man behöver inte göra avvägningar kring sin garderob som ”vad är för mycket hud?”, ”hur mjuka får mina byxor vara” och ”måste jag investera pengar i en kostym?”. Jag har ändå turen av att jobba på en arbetsplats fylld av millennials (även fast Friends referenserna börjar bli tröttsamma) där det finns en relativt avslappnad syn på klädsel. Ingen har slips och extremt polerade skor, vilket är min bild av vad boomers har på sig till jobbet. Däremot regerar en stil. BUSINESS. CASUAL. Blazers, kostymbyxor, blusar och skjortor. Ingen rolig t-shirt, galet mönster eller annan färg än svart och marinblå så långt ögat kan nå.

Jag kommer från generation z, en generation som slår sig in på arbetsmarknaden med krav på höga ingångslöner, flexibla arbetstider och tydligt dragna streck mellan arbetsliv och ledighet. Irriterande och bortskämda säger boomers. Slay säger jag. Ändå i mitten av den här arbetsrevolutionen ska jag fängslas av business casual kedjor? Att ha en crop top är för mig en mänsklig rättighet. Kanske gillar mina kollegor att klä sig som mäklare. Kanske är det jag som brukar ha en helrosa outfit med trettio hårklämmor som problemet ligger hos. Jag vet att om en seriös kund hade möte med mig skulle de kanske lägga benen på ryggen. Jag vet också att på arbetsplatsen kan man inte bete sig hur som helst och därför kan man inte heller klä sig hur som helst.

I ett tidigare blogginlägg skrev en av våra bloggskribenter ”Det viktigaste är dock att du klär dig på ett sätt som inte tar fokus från din person. Det är trots allt vem du är och vad du kan som har betydelse.” Men tänk om den jag är, ÄR hur jag klär mig? Kanske presterar jag bättre om jag får vara mig själv så länge varken jag eller mina kläder inte kränker något annan? Det kanske är frontalloben som inte trillat in än eller min generation som långsamt luckrar upp arbetshegemonin som får mig att vilja gå till jobbet i en väst med en späckhuggare på. Jag vill inte förbjuda business casual från arbetsplatser men nästa gång du står framför spegeln och väljer vad du ska på dig till jobbet – testa att skippa skjortan. Det kanske ger dig något mer än bara en cute outfit.

Beata Tornesel, Gen z