Cancerdiagnosen vände livet upp och ner. Blodgivningen bidrog till att rädda livet på honom.

Idrottsläraren och frisbeefantasten Mikael Svensson gav blod med sin fru i många år. Men 2019 vändes livet upp och ner när han drabbades av tjocktarmscancer. I stället var det blodgivningen som bidrog till att rädda livet på honom. ”Operationen var lite som att bli överkörd av en buss, som backar och kör över en igen. I nio timmar”, säger han.

Mikael Svensson har länge brunnit både för idrottsarrangemang och för blodgivning. Han var med och byggde upp frisbeesektionen i IK Ymer 2008, vilken har utvecklats så mycket att discgolf idag är något av en folksport i Borås med omnejd.

– Jag har spelat frisbee sedan studieåren på 90-talet i Umeå, då jag läste till lärare. 2005 startade ett gäng, däribland mina två bröder och jag, BAD (Borås Allmänna Discförening). Denna övergick sedan till att bli en sektion i anrika IK Ymer, förklarar Mikael, som varit ordförande i frisbeesektionen under hela ”resan” från 2008 och framåt.

– Intresset har spridit sig. Vi har arrangerat flera stora tävlingar här och föreningen har en drös med SM-medaljer och ett EM-guld, säger han stolt.

Mikael har länge varit en hängiven blodgivare

– Det var 15 år sen jag började ge blod, tillsammans med min fru. Totalt har det blivit 32 blodgivningar för min del. Det kändes bra på alla sätt. Det är så lätt att göra det också, säger han.

Men 2019 fick Mikael den hemska nyheten, han hade drabbats av tjocktarmscancer.

– Situationen var allvarligare än man trodde, eftersom sjukdomen hade spridit sig till fler ställen av tjocktarmen och till bukhinnan. Detta ledde till att en mycket större operation behövdes, en så kallad HIPEC, vilken genomfördes på Östra Sjukhuset i Göteborg. De öppnade buken och vände och vred på organen och sköljde med cytostatika. Det var lite som att bli överkörd av en buss, som backar och kör över en igen. I nio timmar, säger han.

Sjukdomen hindrade dock inte Mikael från att fortsätta vilja ge blod.

– Mot slutet av cytostatikabehandlingen frågade jag: ”När får jag ge blod nästa gång?”. Då sa mina läkare att jag kanske borde tänka på mig själv först i det läget. När jag senare kontaktade blodcentralen möttes jag av det tunga beskedet att jag aldrig mer kommer att få ge blod, med tanke på den sjukdom jag drabbats av.

Livet efter och premiären av Blodomloppet i Borås

I dag mår Mikael bra, och även om han inte kan ge blod längre kan han i alla fall fortsätta ägna sig åt det han älskar – att röra på sig och engagera sig i idrotten.

– Jag sysslar med idrott av alla slag. Det roligaste som finns är att arrangera idrottsevenemang. Jag är övertygad om att min idrottsbakgrund och den inställning jag fått med mig därifrån var väldigt viktig för min återhämtning.

Den 2 september arrangeras Blodomloppet i Borås för första gången.

– Det känns som att det är på tiden att det kommer hit. Det är ett lopp med ett tydligt budskap och värdegrund. Förhoppningsvis kan fler få upp ögonen för hur lätt och rätt det är att ge blod, säger han och tillägger:

– Jag får snart sätta i gång med träningen inför själva loppet. Det blir ett bra träningsmål och är, liksom arrangerandet av vår internationella discgolftävling Swedish Open, något jag ser väldigt mycket fram emot.