Överprövning av skiljedomar

Ett vanligt argument för att välja skiljeförfarande är att avgörandet är slutgiltigt och inte kan överklagas i sak. Detta innebär att skiljenämndens bedömningar i rätts- och bevisfrågan av tvistefrågan inte kan prövas på nytt. En skiljedom kan därför inte angripas enbart på grund av att en part anser att skiljemännen, har missbedömt bevisningen, gjort en felaktig tolkning eller tillämpning av lagstiftning. Det finns dock möjlighet att angripa en skiljedom på formella grunder.

Skiljeförfarande

En tvist avgörs genom skiljeförfarande om parterna i förväg avtalat om en så kallad skiljeklausul. Klausulen innebär att tvister avseende ett visst förhållande mellan parterna ska avgöras av skiljemän. Skiljeförfarandet är flexibelt och kan regleras på olika sätt: genom lagen i ett specifikt land (lex arbitri), genom ett skiljedomsinstituts regler, eller genom särskilda regler som parterna har avtalat om (ad hoc-förfarande). I Sverige tillämpas lagen (1999:116) om skiljeförfarande om inget annat har avtalats.

I Sverige är Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC) det vanligast förekommande skiljedomsinstitutet. Internationella Handelskammarens Skiljedomsinstitut (ICC) är motsvarande i avtal med internationell anknytning. Även när parterna inte har svensk anknytning användes ofta SCC:s eller ICC:s standardklausuler för skiljeförfarande. Under 2023 registrerades 175 nya skiljetvister hos SCC. Av dessa avsåg 78 svenska parter, medan 97 hade internationell anknytning. Trots att antalet utländska parter var i majoritet har svensk rätt valts som tillämplig lag i 140 av de påkallade skiljeförfarandena hos SCC under 2023.[1]

Klander av skiljedom

En skiljedom kan inte överprövas i sak, dvs. materiellt. Däremot kan den angripas på formella grunder genom klandertalan vilka delas in i grunderna ogiltighet, ändring och upphävande. Syftet med möjligheten att klandra en skiljedom är att skydda allmänna intressen, tredje mans rätt och säkerställa att skiljeförfarandet genomförts korrekt. Eftersom rättsväsendet medverkar vid verkställighet av skiljedomar har lagstiftaren ansett det rimligt att formella fel kan prövas av domstol.[2] I Sverige har under perioden 2014–2023 ca 10 % av klandertalan lett till framgång för käranden. [3]

Klandermöjligheten innebär att parterna kan tvingas delta i ytterligare en process i domstol, vilket kan förlänga tvisten avsevärt. I större tvister kan hovrätten besluta om inhibition, dvs. förbjuda verkställighet av skiljedomen under klanderprocessen. Mellan 2014–2023 var den genomsnittliga handläggningstiden i klandermål nästan 14 månader. Det mål som tog längst tid att avgöra pågick i ytterligare 57 månader efter att klandertalan väckts.

Ogiltighet

En skiljedom kan förklaras ogiltig[4] om den lider av allvarliga brister t.ex. i) om den rör en fråga som inte får avgöras av skiljemän eller ii) om den strider mot grundläggande svenska rättsprinciper (ordre public).

Ogiltighetstalan väcks genom ansökan om stämning till hovrätten som första instans. Talan är en fastställelsetalan, i praktiken ofta en negativ sådan. En ogiltig skiljedom saknar rättsverkan oavsett om en domstol formellt förklarar den ogiltig. Ett exempel på en situation där ogiltighetstalan aktualiserats är så kallade EU-interna investeringsavtal. I dessa fall har bestämmelser i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt åberopats. Förhandsavgörande från EU-domstolen har inhämtat och Högsta domstolen har slutligt slagit fast att dessa hindrar parter från att avgöra tvister som rör tolkning av unionsrätten genom skiljeförfarande.[5]

Ändring

Om en skiljenämnd har avslutat skiljeförfarandet utan att pröva en fråga i sak, kan en part väcka talan om att skiljedomen ska kompletteras. Ändringstalan avser alltså enbart sådana frågor som inte har prövats av skiljenämnden, men som parten ansett borde ha prövats. Den kan bli aktuell om skiljenämnden till exempel anser sig vara obehörig att pröva en viss fråga. Ändringstalan väcks genom ansökan om stämning till hovrätten.[6]

Upphävande

Till skillnad från ogiltighet, vars rättsverkning inträder oberoende av domstolsprövning, förutsätter rättsverkan för upphävande att en domstol bifaller en talan om att skiljedomen ska upphävas. En skiljedom ska dock bara upphävas om det förekommit allvarliga formella fel som parterna disponerat över, exempelvis att skiljemännen dömt utöver vad som yrkats[7] eller att jävsförhållande[8] förelegat.

Talan om upphävande väcks genom ansökan om stämning till hovrätten som första instans.[9] Talan måste väckas inom två månader från det att parten delgivits skiljedomen i dess slutliga lydelse. Skiljemännen har nämligen möjlighet att rätta, komplettera och tolka en skiljedom även efter att den meddelats.[10] Efter att tvåmånadersfristen löpt ut kan parten inte åberopa nya klandergrunder.

Grunderna för upphävande framgår av 34 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Vanligt förekommande grunder är handläggningsfel och uppdragsöverskridande.[11]

Avslutande tankar

Att en skiljetvist är ett eninstansförfarande och att avgörandet är slutgiltigt är alltså sant gällande den materiella prövningen så länge inte en klandertalan medges. Det så kallade klanderspöket kan även förlänga tvister avsevärt. Eftersom skiljeförfarande ofta framhålls som en snabbare metod för tvistlösning jämfört med domstolsprocesser bör parterna därför vid val av sätt för tvistelösning även beakta risken för en klanderprocess och den potentiella tidsåtgången, särskilt om motparten är känd för att vara processbenägen. Det kan visa sig att den förväntade tidsvinsten med skiljeförfarande blir väsentligt mindre eller helt uteblir. Samma problematik finns dock vid tvistelösning i allmän domstol där återförvisning medför att parterna åter får processa om samma sak. Övriga fördelar som brukar framhållas som argument för att välja skiljeförfarande – såsom att skiljemän som kan rättsområdet kan utses, att sekretess kan bevaras och att processen kan skräddarsys av parterna medför dock att tvistelösning genom skiljeförfarande alltjämt är ett attraktivt alternativ för tvistelösning.

Artikeln är skriven av Hampus Nilsson, Biträdande jurist på Foyen Advokatfirma.

[1] Se https://sccarbitrationinstitute.se/statistik-2023

[2] Se prop. 1998/99:35 sid 139

[3] Se Westberg Arbitration Tracker 2024: https://westerberg.com/wp-content/uploads/2024/05/Westerberg-Arbitration-Tracker-2024.pdf

[4] Se 33 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande

[5] Se NJA 2022 s 965

[6] Se 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande

[7] Se Svea hovrätts dom i mål T 8016-04

[8] Se NJA 2007 s 841 och Svea hovrätts dom i mål T 1085-11

[9] Se rättegångsbalken 53 kap 1 §

[10] Se 32 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande

[11] Se SvJT 2015 s 141