Högsta domstolen har ändrat mångårig praxis – vad händer nu?

För att säkerställa tillgång till dricksvatten är uttag av grundvatten en av våra viktigaste samhällsfunktioner. För att uttaget av vatten ska ske på ett sätt som inte medför oacceptabel miljöpåverkan har mångårig rättspraxis utvecklats. Nu har denna praxis ändrats av Högsta domstolen. Våra experter Pia Pehrson, Caterina Carreman och Sara Eriksson redogör nedan för domen och dess konsekvenser.

Enligt 11 kap. miljöbalken (MB) innebär bortledande och därmed uttag av grundvatten vattenverksamhet. Sådan verksamhet är som huvudregel tillståndspliktig och tillstånd söks hos Mark- och miljödomstol. Undantaget är om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Ägaren till en vattenanläggning har ett underhållsansvar och är enligt lag skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen. Det finns även reglerat i MB att den tid inom vilken arbeten för vattenverksamhet ska vara utförda uttryckligen ska anges i en tillståndsdom.

Omständigheterna i det aktuella målet var sådana att en verksamhetsutövare ansökte om tillstånd enligt MB att bibehålla en i befintlig grundvattentäkt bergborrad brunn, att få bibehålla uttagsbrunn, ledningar m.m. samt rätt att, om den befintliga brunnen skulle bli obrukbar, inom 30 meter från den befintliga brunnen anlägga en ersättningsbrunn till samma djup.

Enligt sökanden skulle en ersättningsbrunn ses som en underhållsåtgärd som ryms inom befintligt tillstånd. Den skulle därför inte påverkas av den i tillståndet fastställda arbetstiden. Verksamhetsutövaren framförde även att tillstånd till ersättningsbrunn är ett närmast standardiserat förfarande i denna typ av mål enligt tidigare, mångårig rättspraxis och att det vore olyckligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv om det skulle krävas en ny tillståndsprocess för en ersättningsbrunn.

Mark- och miljödomstolen nekade emellertid sökandens yrkande om tillstånd till ersättningsbrunn. Sökanden överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). MÖD gav förvisso tillstånd till att, om den befintliga brunnen skulle bli obrukbar, anlägga en ersättningsbrunn. Men med begränsningen att ersättningsbrunnen inte skulle få anläggas senare än tio år från tidpunkten domen vinner laga kraft. MÖD menade således att det var fråga om separata vattenverksamheter som var för sig är tillståndspliktiga och att en arbetstid för ersättningsbrunnen därför ska anges.

Sökanden överklagade MÖD:s dom till Högsta domstolen (HD). Frågan i HD var om rätten till en ersättningsbrunn ryms inom tillståndet för en befintlig brunn och den därtill anknytande frågan om arbetstid. En säker tillgång till dricksvatten krävde enligt sökanden att tillståndsbeslut för uttag av grundvatten är tillförlitliga, förutsägbara och rättssäkra. Att ersättningsbrunnen skulle ses som en egen vattenverksamhet och inte en underhållsåtgärd var ett avsteg från tidigare praxis. Det fanns därför anledning för HD att klargöra rättsläget.

Sökanden anförde i HD att om huvudbrunnen blev obrukbar efter att arbetstiden om tio år förflutit skulle verksamhetsutövaren inte ha rätt att anlägga en ersättningsbrunn och tillståndet skulle i denna del inte kunna realiseras. Verksamhetsutövaren skulle nödgas ansöka om förlängning av arbetstiden eller söka ett helt nytt tillstånd. I tidigare praxis har ersättningsbrunnar tillåtits såsom underhållsåtgärd inom huvudbrunnens tillstånd då de har samma kapacitet som huvudbrunnen och inte skulle utöka påverkan jämfört med vad som är prövat i tillståndet. Detta var enligt sökanden effektivt och förenligt med svenska grundläggande rättsprinciper. Sökanden påtalade att det råder allt större problematik med grundvatten respektive dricksvattenförsörjning och att den verksamhet som verksamhetsutövaren sökt tillstånd för är en samhällsnyttig verksamhet.

HD bedömde att om en ersättningsbrunn anläggs kommer den etableras och grundvatten ledas bort vid en annan punkt jämfört med tidigare. Enligt HD är ersättningsbrunnen därmed en egen vattenanläggning som kräver tillstånd, då det inte är uppenbart att allmänna eller enskilda intressen inte skulle skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. HD utgår således ifrån vilken påverkan som en eventuell ersättningsbrunn kan ha och vad som enligt HD är prövat för den första vattenanläggningen. Att det i målet var visat att någon ytterligare påverkan inte skulle ske kommenteras inte av HD. HD bedömer vidare att eftersom anläggandet av ersättningsbrunnen avser arbeten för vattenverksamhet ska tillståndet förenas med bestämmelser om arbetstid.

Konsekvenserna av HD:s avgörande blir mycket negativa för verksamhetsutövare som behöver vattentäkter för dricksvatten eller annat vattenuttag. Ifall en tillståndshavare vill ha möjlighet nyttja tillståndet för en ersättningsbrunn efter ordinarie arbetstid så kommer verksamhetsutövaren att behöva söka om förlängning av arbetstiden innan den går ut. Om verksamhetsutövaren inte ansöker om förlängning och huvudbrunnen slutar fungera efter arbetstidens utgång för anläggandet av en ersättningsbrunn, måste denne söka nytt tillstånd. Detta är en lång och omfattande process som vanligtvis tar flera år. Genom att HD nu ändrat mångårig praxis kommer tillgången till dricksvatten tyvärr att försvåras och systemet för tillståndsprövningar att bli mer tungrott.

Har Du frågor om grundvattentäkter, vattenverksamhet och tillstånd?
Kontakta:

Pia Pehrson, advokat och partner på Foyen Advokatfirma
pia.pehrson@foyen.se

Caterina Carreman, advokat på Foyen Advokatfirma
caterina.carreman@foyen.se

Sara Eriksson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
sara.eriksson@foyen.se