Granater i ån höll Hallstahammar på halster

Några nästan hundra år gamla granater höll under några dagar Hallstahammarborna på halster. Militären ville spränga granaterna på plats, vilket i praktiken skulle ha lett till en utrymning av samhället. Men efter en undersökning av FOI:s experter kunde det snabbt konstateras att granaterna saknade tändanordning. Därmed kunde de flyttas till säkrare ställe och som det heter på fackspråk ”spräckas”. – Vi kunde då se att detta var barlastade granater, säger Svante Karlsson på FOI. De innehöll inget sprängämne. Fyndet av granaterna gjordes onsdagen den 25 maj när en damm vid Kolbäcksån tömdes. Några snickare som skulle reparera en gångbro fick se en samling rostiga granater och slog larm till polisen som i sin tur vände sig till militären. – Vid fyratiden var vi på plats, säger Verner Gerholm som är ammunitionsröjare från fjärde sjöstridsflottiljen vid Berga utanför Stockholm. Eftersom det var ett sjöfynd så fick vi ta hand om det. Vår specialitet är att röja minor till havs. Vi kunde se att ungefär hälften av granaterna var ofarliga. Resten kunde innehålla sprängämne. De flesta av de mindre granaterna saknade tändrör i granatspetsen. De större granaterna identifierades som 21 cm granater till en kanon med modellår 1917. Denna typ hade tändröret i botten. Nu var granaten så rostig att det inte gick att avgöra om tändröret var kvar. Enligt bestämmelserna ska då granaterna sprängas på platsen. – Det är normalt inga problem när vi gör fynd i det fria. Nu låg granaterna i ett samhälle som i så fall måste utrymmas, berättar Verner Gerholm. Fanns det då ingen annan utväg? Marinen vände sig FOI då man visste att FOI hade en mobil röntgenutrustning. FOI var snabbt på plats och dagen därpå kunde man ge det lugnande beskedet att tändrören var borta. Fortfarande återstod dock frågan om granaterna var fyllda med sprängämne. – Det var väldigt skönt att vi slapp utrymma samhället, säger Verner Gerholm. – Fram till cirka 1910 användes pikrinsyra i laddningar. Denna syra reagerar med vatten och gör granaten mycket farlig. Den här granaten var från 1917 och då användes trotyl som är mycket säkrare, säger Svante Karlsson. Mycket försiktigt kunde granaterna flyttas. De mindre togs till ett fält utanför Uppsala och de stora till försvarets skjutfält vid Billingsberg. Där ville FOI ta granaterna ”levande” – att se vad som var i dem. Granaterna delade på sig och visade sig innehålla en kalkblandning. – Fortfarande återstår en del frågor, säger Svante Karlsson. En del granater har förmodligen innehållit bly och frågan är hur mycket bly som läckt ut under åren. Dessutom har vi ingen garanti för att vi hittat alla granater. Ingen vet idag hur granaterna har kommit i Kolbäcksån. Man tror att de var på väg till ett smältverk i närheten. Gångbron som nu skulle repareras var då en järnvägsbro. Av någon anledning slängdes granaterna i ån. Det var någon gång på 1940-talet. Tio år senare skulle de ha flyttats igen. Hallstahammargranaterna illustrerar det mycket stora problemet att den svenska naturen är full av granater. En del kan vara blindgångare, det vill säga de är fortfarande farliga. I takt med att försvaret överger sina gamla skjut- och övningsfält och kommunerna vill ha tillbaka marken uppstår frågan om det går att sanera. FOI gör riskanalyser för att hitta den bästa lösningen. En totalsanering av den enorma yta det handlar om är omöjlig. För mer information, kontakta: Svante Karlsson, expert på stridsdelar, FOI, 070-927 71 00 Åsa Ivarsson, presskontakt, FOI, 073-444 77 55