Maktkamp och naturresurser bakom militär närvaro i Afrika

Vad gör andra länders militär i Afrika och varför är de där? I en systematisk analys har FOI granskat tolv icke-afrikanska statliga aktörers närvaro i Afrika. Den omfattande rapporten identifierar aktörernas militära baser på kontinenten, men även de strategiska motiven bakom.

– Kartläggningen visar en ökad närvaro av militära baser, speciellt i Afrikas horn och i Västafrika. Ofta är det strategiska intressen bakom, som att skydda ekonomiska intressen, maktkamp, militär styrkeuppvisning och att upprätthålla historiska band. Det säger Karolina Gasinska, förste­analytiker på avdelningen för försvarsanalys i Kista.

Tillsammans med åtta andra säkerhetspolitiska experter har hon studerat och analyserat öppna källor för att identifiera militära baser hos tolv länder som inte härstammar från Afrika. Med baser avses här militära installationer, alltså både permanenta och tillfälliga, små och stora. * (Se faktaruta nedan)

Tydliga trender

– Huvudsyftet med rapporten är att öka förståelsen för utländska staters militära intressen i Afrika. Trenderna är tydliga. Vid Afrikas horn finns tre huvudkategorier av strategiska intressen: säkra sjöfarts­handel, skapa stabilitet i våldsamma regioner samt maktpositionering bland Mellanösterns länder. I Västafrika ligger fokus mer på bekämpning av terrorism och kontroll av illegal migration, säger hon.

Den afrikanska kontinenten har en lång historia av utländsk militär närvaro, från kolonialtid till kalla krigets dagar. Efter det kalla krigets slut verkade det utländska militära intresset på kontinenten minska.

– Sedan början av 2000-talet finns ett förnyat intresse för Afrika. USA har etablerat en stor militär närvaro på kontinenten och nya aktörer som Kina, Turkiet och Förenade Arabemiraten har upprättat militära baser. Även traditionella aktörer som Frankrike och Italien ökar sin militära närvaro. Denna utveckling indikerar att Afrika ökar i strategisk betydelse för många länder, säger Karolina Gasinska.

Afrika är en råvaruproducerade kontinent och omkring 90 procent av alla internationella handels­varor transporteras med sjöfart. Därför är det inte konstigt att de militära baserna också finns runt kusterna.

– Afrika är extremt intressant för de som är ute efter råvaror, till exempel mineraler och olja. Men geografin försvårar transporterna, många kräver djuphamnar för fraktfartyg. Dessa fåtal hamnar blir då självklart intressanta att kontrollera, säger hon.

Skyddar egna intressen

Mycket av den militära etableringen är skydd av egna intressen.

– Till exempel väljer den tidigare kolonialmakten Frankrike att ingripa i Malis oroligheter för att det också gynnar deras egna intressen. Likaså är Italien verksamt i Libyen på grund av flykting­strömmarna som uppstod 2015, men också för att skydda sin energiförsörjning.

Ibland har baserna upprättats för att hjälpa värdlandet med problem, som exempelvis pirater utanför Somalias kust. Trots att antalet attacker från pirater har gått ner markant finns baserna kvar.

– Skälet är främst att skydda sina egna transporter mellan Asien och Europa som passerar via Afrikas horn samt transporter till och från kontinenten, säger Karolina Gasinska.

Men all militär etablering i Afrika sker inte enbart av ekonomiska skäl.

– Mycket är ett maktspel. Länder som vill visa att de är globala spelare etablerar militära baser i Afrika. Från att ha gått ifrån att vilja stävja terror i världen verkar det som om vi delvis är tillbaka i samma situation som under det kalla kriget. Ryssland och Kina vill visa muskler. Maktkamp och rivalitet i länderna i Mellanöstern utspelar sig också i Afrika.

Faktaruta

De länder som har granskats är: USA, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Indien, Kina och Japan.

Rapporten Foreign military bases and installations in Africa är beställd av Försvars­departementet och berör endast militära installationer som är ett resultat av bilaterala avtal, det vill säga inte baser som är en del av FN-insatser eller andra internationella organisationer.

Läs rapporten