Datamulor kan frakta information åt Försvars­makten

Långa avstånd, risker för störningar och stora datamängder gör att traditionella radiosystem inte alltid räcker till för militär ledningskommunikation. Då kan system där drönare transporterar data vara ett alternativ, enligt en rapport skriven av FOI-forskare.

Ny teknik gör att det går att använda allt fler informationskällor inom militär ledning, och mängden information som kan hämtas in ökar rekordsnabbt. Samtidigt har inte tekniken för att överföra data utvecklats lika snabbt. Dessutom gör långa avstånd och potentiella störningar från motståndare att Försvarsmakten ibland vill kunna undvika radio.

Då kan så kallad datamulning bli ett värdefullt verktyg framöver.

– I den enklaste formen handlar det bara om att fysiskt frakta data från en punkt till en annan. Den farkost som utför den fysiska transporten får namnet datamula, säger Pär-Anders Albinsson, forskare på FOI:s avdelning Cyberförsvar och ledningsteknik i Linköping.

Han har på uppdrag av Försvarets materielverk, FMV, skrivit rapporten Datamulor i framtida militära ledningssystem – ett komplement till traditionell radiokommunikation genom fysisk transport av data.

Fördröjningstoleranta nätverk

En datamula kan vara vilken farkost som helst, men i rapporten fokuserar Pär-Anders Albinsson på drönare.

– De är snabba och har bra täckning, och det sker en stark teknisk utveckling kring drönare.
Idén bakom datamulor kommer ursprungligen från en metod för att övervaka vilda djur. Djuren utrustades med en liten enhet med dator och kommunikationsteknik med kort räckvidd. När djuren kom i närheten av en nod som kunde ta emot data, fördes de över.

Inom traditionell datamulning finns olika sorters noder. Sensornoder genererar data, och kan till exempel vara kameror eller ljudsensorer. De är stationära och har inte konstant kontakt med något nätverk.

– Sedan har man sänkor, och det är noder som vill ha alla insamlade data. De är lite längre bort, kanske närmare någon stab. Sedan kan man ha supportnoder som åker mellan sensornoderna och sänkorna, och kan agera bryggor eller mellanlagring, säger Pär-Anders Albinsson.

Men det går att anpassa metoden ytterligare, enligt Pär-Anders Albinsson som gått igenom forskning på området. När det kommer till att använda datamulor för ledningssystem finns det inte många studier sedan tidigare.

– De få rapporter som finns tycker inte att datamulor är så intressanta för militär ledning eftersom det blir en sådan fördröjning. Så är det ju, att det är bättre att ha kontakt hela tiden, men det är inte alltid man får välja. Speciellt inom den militära domänen vill man ofta ha alternativ.

Cybersäkerhet största utmaningen

Ett exempel på hur Försvarsmakten skulle kunna använda datamulor är om ett förband vill kartlägga ett stort geografiskt område och skicka information till en stab långt bort. Stora mängder bilddata och 3D-data över terrängen samlas in, exempelvis av en drönare.

– Datamängderna blir så stora att de inte skulle gå att skicka över traditionell radio. Då kan man ha en lösning med datamulor som man lägger upp hierarkiskt. Man har ett antal drönare som hämtar data från en del av det här området, och åker till en insamlingsplats på säg plutonnivå, förklarar Pär-Anders Albinsson.

Från insamlingsplatsen på plutonnivå åker en annan datamula vidare till kompaninivå, där det kommer in datamulor från andra plutoner. Så byggs systemet upp så att det blir som ett stort träd.

– På så vis blir det en väldigt hög överföringshastighet. Fördröjd, men med stora datamängder, säger Pär-Anders Albinsson.

En tydlig risk med datamulor gäller cybersäkerhet, berättar Pär-Anders Albinsson. En motståndare kan komma över informationen som datamulan bär på. En första åtgärd är att kryptera de data som transporteras, men det skapar nya svårigheter.

– Om datamulan ska innehålla stridsledningsmjukvara som ska kunna tolka dataunderlaget den bär med sig så kommer den mjukvaran behöva dekryptera data som kommer in. Det innebär att datamulan måste ha krypteringsnyckeln med sig. Då finns risken att en skicklig motståndare kommer över den.

Ett alternativ är så kallade svarta datamulor, som saknar egen förmåga att dekryptera data, och där det i stället är noden som den tankar av data till som har krypteringsnyckel. Men det har också nackdelar – och möjliga lösningar, menar Pär-Anders Albinsson.

– Jag tror den här typen av teknik lämpar sig väl för att börja undersöka praktiskt. Det är svårt att på förhand veta det smartaste sättet att bygga ett sådant här system. Det finns många intressanta möjligheter.