Att tågluffa med barn, i hjärtat av Europa. I Draculas fotspår…

Trött på all-inclusive? Sugen på äventyr? Då kan en tågluff vara något för dig! Läs gärna min resedagbok om en annorlunda semester.  Inspireras, förfasas eller börja planera. Mycket nöje!

Det är ju bäst att var ärlig. Såhär i efterhand är det lätt att se hela utflykten i ett rosa skimmer. Minnet är fantastiskt - men det är också vetskapen om det, som gör resandet enklare när det väl sker. Och ska jag vara ärlig (ja, det är ju bäst i längden) har det sina svårare stunder att resa med barn i ett 40 gradigt Europa, utan en pool eller fungerande wifi i sikte. Det blir mycket väntan, mycket strövande i osäkerhet om riktningen och inte alltid en Cola i närheten. Egentligen skulle jag säga att en tågluff kräver fulländning i de viktigaste av dygder; Tålamod och Obegränsad kärlek till sina barn. Men faktiskt, med ordentlig planering och en stor portion lust, funkar det riktigt bra för oss lite mer ordinära mammor också!

För även om jag ibland betvivlade mitt omdöme att utsätta både mig och barnen för denna resa, så upplevde jag bland de mest fantastiska och strapatsrika dagarna i mitt liv. Och nu - ja det är bara de underbara rosaskimrande minnena som finns kvar - blandat med en förtjusning över (de talrika) strapatserna!

Resan var inte en "riktig" tågluff med interrail och hela kittet. Vi flög till Wien och åkte sedan, i förväg bokade, tåg genom Transsylvanien ner till svarta havet, och efter det flyg hem från Bukarest. Men det resulterade ändå i att vi var på resande fot i 10 dagar. Rätt lagom.

Upplägget och resan var en julklapp till mina barn. Jag hade sedan de stora (nu nitton, sjutton och femton) var små, drömt om att åka till Rumänien och framförallt Transsylvanien. Varför, kan man ju undra, men det handlar nog främst om att vi är en typisk sagofamilj. Och var finns mytomspunna skogar, slott, vilsna prinsessor, häxor, vampyrer och mystiska varelser, om inte i hjärtat av Europa - just det, Transsylvanien! Men drömmen hade också väckts på grund av ett underbart roligt dataspel som barnen hade som små; Draculas Hemlighet. I många, många timmar satt hela familjen framför datorn och försökte lösa hans mysterier. När det så visade sig att Rons bror Charlie tränade drakar i Rumänien, barnen fick läsa om Vlad Tepes på Svenskan i mellanstadiet och jag, på en jobbresa till Bulgarien, insåg att Magyarerna är som Rohans Ryttare, ja då kändes det nästa oemotståndligt att åka dit. Av en slump började jag och Anna-Maria Borger på Eyeamber travels, prata om Transsylvanien på en fest. Och allt föll på plats! Jippie. Jag gjorde upp storstilade planer med Anna-Maria och hennes kollega just på Transylvanienresor, Gloria Ventila Andersson, Experience Transylvania, och gav sedan hela resan och upplägget i julklapp till mina barn! Åh, så glada de skulle bli tänkte jag ödmjukt…

Ett halvår senare var vi på väg. Den största tjejen hade fått sommarjobb på Irland och kunde inte följa med, men i stället hade vi lyckats skrämma med oss mormor och morfar. Jag hade förberett allt in i minsta detalj. Köpt vampyrkortlek för förströelse på tågresorna, en läskig bok att skriva resedagbok i och skaffat filmer som jag tvingat barnen att titta på! Tidigt, tidigt på morgonen gav vi oss av, efter ca tre timmars sömn. Inalles; en son som just kommit hem från en språkresa, med jetleg och en enorm lust att chilla hemma (vid datorn), en dotter som någon vecka tidigare kommit hem från en tågluff (!) med sina kompisar genom flera av Europas storstäder, två lite mindre barn, som inte alls delat vampyrfascinationen som små och just återkommit från en all-inclusiv-resa med sin pappa i Turkiet, en morfar med högt blodtryck och nyopererade höfter, en neutraliserande mormor och en överhurtig och sprallig mamma. Tjoho… Var detta så klokt när allt kom omkring? Väderkartan visade på 37 grader i Wien dit vi skulle anlända dag 1. 

av

Emma Vintemon