LVU – kampanjen har inte helt fel – drabbades versioner saknas helt

Artikelserie om den rättsosäkra hanteringen av barn och deras föräldrar i Sverige.

Sedan den så kallade LVU-kampanjen drog i gång i framför allt den muslimska delen av världen har ett så gott som enigt svenskt samhälle; från politik, myndigheter och media gått i starkt försvar för socialtjänsten och dess arbete med barn. Från alla håll har det hörts hur socialtjänsten gör ett fantastiskt och viktigt arbete när de skyddar barn från ”olämpliga föräldrar” som riskerar att skada barnen genom bristande omsorgsförmåga. I inslag efter inslag, artikel efter artikel har vi fått höra hur socialtjänsten jobbar för ”barnets bästa”. Drabbade föräldrar har lyst med sin frånvaro i debatten och deras sida och version har därmed inte synliggjorts och nyanserat det hela. Visst finns det övertoner och påståenden i LVU-kampanjen som är felaktiga men det finns också kritik mot socialtjänsten och domstolarna som faktiskt stämmer.

Att få sitt barn omhändertaget är smärtsamt. (11/2-23 Fake news är inte alltid falska – Socialtjänsten kidnappar barn) Det är fyllt av skam att vara en förälder som inte duger – som medvetet eller omedvetet skadar sitt barn. Man blir snabbt dömd av andra föräldrar – oavsett om socialtjänstens bedömningar är korrekta eller inte. Och de tycks så gott som alltid vara ”korrekta” – åtminstone om man ska tro statistik från domstolsverket som visar rent putinska siffror när det gäller att myndigheterna har rätt och medborgarna fel.

Många föräldrar vittnar om hur barn som av olika skäl, mobbing, vantrivsel, psykiatriska diagnoser med dess svårigheter, vägrar att gå till skolan blir orosanmälda, vilket leder till att socialtjänsten startar en utredning som tycks gå ut på att leta fel hos föräldern, inte hos t.ex. skolan. Och letar man fel hos föräldrar kommer man att hitta fel. I uppfostran av ett barn under 18 års tid begår alla föräldrar fel i varierande grad. En annan typisk start på en barnutredning är vid separation mellan föräldrarna där någon av föräldrarna beslutar sig för att hämnas på den andra genom barnen.

Enligt svensk lag ska myndigheter agera sakligt och opartiskt. Socialtjänstens barnutredningar är så långt från detta man kan komma. Med domstolars och kontrollmyndigheters goda minne. Många föräldrar berättar om hur socialtjänster, när man bestämt sig, ljuger och förvränger för att få igenom det man har bestämt sig för. Hur man enbart fokuserar på det negativa och aldrig på det positiva. Hur socialtjänsten börjar sätta diagnoser på föräldrar utan att ha kompetens för, eller rätt att göra det då socialtjänstpersonal sällan är psykiatriker; missbruk, paranoia, psykos, brister i verklighetsuppfattning, Münchhausen by proxy, och allt vad friska föräldrar får höra att de lider av, av socialtjänsten. Detta förfarande som aldrig hade accepterats i en vanlig domstol som handhar brottmål, accepteras av domstolar som handhar barnärenden.

Många föräldrar vittnar också om rättegångar som tycks vara uppgjorda på förhand. Om rättegångar som går ut på omvänd bevisföring där socialtjänsten i åklagarrollen kommer med grundlösa, icke underbyggda anklagelser. Socialtjänsten ”tycker”. Socialtjänsten ”anser”. Socialtjänsten ”bedömer”. Föräldrarna förväntas av rätten och medverkande advokater som skall bistå dem, att försvara sig mot socialtjänstens påhopp och bevisa sin oskuld, i stället för att det är socialtjänsten som skall lägga fram objektiva bevis för sina anklagelser, som advokaterna sedan granskar och ifrågasätter, som i en vanlig rättegång. Nu plockas i stället karaktärsvittnen fram som ska komma med sina ”åsikter”, ”tyckanden” och ”bedömningar” om att föräldrarna inte alls är så dåliga som socialtjänsten framför att de är – och domstolen går så gott som alltid på socialtjänstens tyckanden, bedömningar och åsikter.
Om en polis eller åklagare i en brottmålsrättegång fört fram att man upplevde, kände eller ansåg att en person begått ett brott utan att presentera vidare bevisning för dessa känslor, hade rättegången avslutats direkt, om det ens blivit en rättegång. I barnärenden presenteras socialtjänstens känslor som bevis.

Det är naturligtvis så att det finns barn som inte mår bra hos, och av sina föräldrar och behöver en trygg uppväxt någon annanstans. Det är naturligtvis så att det finns barnutredningar som är korrekt gjorda av socialtjänsten och rättssäkert bedömda av domstolar, men vi har under året fått in så många olika berättelser från helt olika delar av landet att det är oundvikligt att se att det finns ett mönster av maktfullkomliga barnhandläggare på socialtjänsten, domstolar som okritiskt, fullt ut går på socialtjänstens linje samt föräldrar OCH barn som utsätts för något som måste beskrivas som maktmissbruk och rättsövergrepp.

En ändring måste till. Den viktigaste och enklast genomförda, skulle vara att svenska domstolar hanterade bevis i barnärenden, på samma sätt som i brottmål och att advokaterna gav sig på trovärdigheten i bevisen.

Vi ska i en serie artiklar, ur drabbades synvinkel, berätta om svensk socialtjänst och svenska domstolars hantering av dessa ärenden.

Följ artikelserien LVU-kampanjen

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

Fake news är inte alltid falska – Socialtjänsten kidnappar barn