Tvivel är min drivkraft, att få en sysselsättning är mitt mål

Har nu fått mig tilldelat att ingå i arbetsförmedlingen:s program med KROM. Det innebär åter igen att få välja en aktör där stöd och hjälp ska ge mig de rätta förutsättningarna att åter komma ut i arbete.

Kommer naturligtvis ge det här en chans. Har tidigare skrivit en kritiserande krönika om hur man både blir uppgiven och övergiven av Arbetsförmedlingen. Trots alla de åtgärder som ska stå till buds. Allt för att underlätta för mig att komma tillbaka ut i arbetslivet. Då är det lätt att vilja ge upp. Ett misslyckande när det trots allt inte ger resultat. Naturligtvis anser man att det är mina åtgärder som inte är tillräckliga.

En arbetsgivare har naturligtvis all rätt att neka mig anställning. Frågan är ju på vilka grunder det baserar sig på. Min ålder kan ju förstås vara ett hinder. Mina krav på en anpassad arbetsplats är naturligtvis ytterligare ett.

Det säger mer om vad de tror om mig än på vad de vet. En förutfattad mening att det anses föra med sig mer negativt än vad det kan tillföra positivt som helhet. Nej tro sjutton att det ser ut som det gör när jag inte ens får chansen att visa vad jag går för!

Och där kom tvivlet tillbaka…
Ett tvivel på om jag ska strunta i allt.
Okej, ni har rätt…

Ge upp eller sysselsättning

Ett ställningstagande mellan att ge upp eller inte, när man vet vilka konsekvenser som istället infinner sig. Och de tilltalar inte mig! Nej, är inte där än. Eller jag vill inte tro att det är så.

Ska jag behöva ge upp bara för att andra anser det? För att det vore enklare? Är det bara jag som är trög och dum och inte fattar?

Det finns ingen plats kvar för mig längre…

“Bra! Nu slapp vi ta ansvar för henne! Och nu kan vi satsa på någon som har chansen på riktigt!”

Och där kom tvivlet tillbaka…

För det är ju inte så här jag vill att det ska ta slut. När man själv anser att man har så mycket kvar att ge.

Just den känslan är så svår att ta till sig. Att inse att det är så det hela naturligtvis är uppbyggt. De insatser som man blivit lovad ska tydligen inte vara där helt enkelt för att man själv ska ta ett beslut.

För hur jag än vrider och vänder på det så handlar det om att få socialt umgänge. Ett samarbete med ett förtroende och man vet att man är en tillgång. Och med en hyfsad inkomst som man kan leva på, och i slutänden några slantar mer som pensionär när man väl är där.

Det behöver naturligtvis inte vara just jag som tillför det. De finner nog någon som är bättre, friskare och yngre…

Inget kan vara mer fel än så!
Nu vänder jag på det hela!
Det är minsann inte jag som misslyckas!
Det är alla de insatser som man ger sken av som ska finnas där som har misslyckats!
Inte jag!

Vilket ansvar har arbetsförmedlingen?

Det är som om att strategin går ut på att jag ska ge upp. Inget av det jag hittills har gjort har förändrat något. Det stöd jag blivit lovad har förminskats och är snart helt borta.

För även det stöd jag har rättighet till innefattar också att en arbetsgivare har också det. Den rättigheten är det upp till mig att presentera. Svårigheten är att finna hur det ska presenteras. Inte för mycket och inte för lite. Tanken är att det ska ju anses som en fördel för oss båda, snarare än att se det som ett hinder.

Se det då inte som ett misslyckande från min sida! Gör ju det jag är ålagd att göra, och det inte räcker inte! Så kom inte och lägg allt ansvar på mig! Det är ju här och nu som det utlovade stödet behövs! Det ska väl också innebära att arbetsförmedlingen har ett ansvar gentemot mig! Så också de som nu är tillsatta för att ge mig stöd.

Tänker fortsätta helt enkelt för att jag själv anser mig vara värd det. Ett nej hos en arbetsgivare är deras förlust! Då går jag vidare till nästa!

För de rättigheter jag har står jag fast vid. De finns där av en anledning och det kan man aldrig ta ifrån mig.

Skribent: Nettan
info@equalsthlm.se
0707-972029