Gå direkt till innehåll
Foto: Equal
Foto: Equal

Nyhet -

Traumaterapin hjälpte Kristin på väg till ett bättre mående

Kristin har under ett års tid gått i traumaterapi. Behandlingen har fungerat och Kristin mår mycket bättre nu. Hon håller på att återerövra sig själv. Och i takt med att självkänslan ökar växer ilskan.

Jag träffar Kristin i oktober 2020. Ett och ett halvt år efter den förra intervjun. Kristin mår bättre nu än förra gången. Mycket bättre. Det märks. Det finns ett annat lugn än vid förra intervjun. Samtidigt som humorn blänker fram emellanåt. Vad är det som hänt?

– Jag har äntligen fått genomgå en traumabehandling. Sex eller sju gånger skrev min läkare remiss till traumabehandling. Jag fick avslag på avslag men hon gav sig inte, och nu sitter jag här.

Kristin har genomgått en behandlingsform som kallas exponeringsterapi. Det handlar om att möta händelser man blir skrämd av och sedan ladda av dem genom att utsätta sig för dem – gång på gång på gång, ända tills de inte längre är skrämmande.

– Det har handlat om att återuppleva det som skrämt mig och att … jag inte ska komma in i skräcken igen, att jag inte ska ha den här rädslan. Jag hamnar i…jag har hamnat i affekt till exempel när jag hör folk skrika och det blir bråk.

– De kunde inte gå in på specifika händelser i min behandling eftersom allt är så sammansatt och det ena hänger ihop med det andra. De har inte kunnat plocka ut enskilda händelser eftersom det började när jag var två år gammal.

Filmen Jägarna blev arbetsverktyg

För Kristin visade sig filmen Jägarna fungera mycket bra som arbetsverktyg:

– Första gången pratade vi om saker som skrämmer mig och jag berättade att jag har så svårt för svenska filmer. Jag nämnde särskilt Jägarna. Där började vi. Jag tittade på filmen. Och varje scen jag tyckte var otäck fick jag skriva upp och sedan spolade jag tillbaka och tittade på den scenen igen. När de slaktar renarna …. när de skjuter hunden. Och så fick jag gradera från 100 ner till noll om var min ångest eller känsla av panik låg när jag tittade på den. Till en början var det upp emot 100 hela tiden. Det knöt sig i magen och jag fick flyktbeteende. Jag tittade på scenerna så många gånger att jag till slut var nere på tre -fyra.

– Sådär satt jag och jobbade mellan gångerna jag träffade honom, och det har funkat. Till viss del har det fungerat.

Kristin berättar om hur hon vid ett tillfälle sett hur väktare brottat ner en stökig person utanför hennes läkarmottagning på Söder i Stockholm:

– Istället för att få panik och springa därifrån som jag skulle ha gjort förut ställde jag mig vid sidan av och rökte. Det där berörde inte mig. Det har jag fått av att spola hjärnan fram och tillbaka.

Ta kontroll över sitt eget tänkande

– Vi har pratat jättemycket om tänkandet. Jag ska inte sitta vid datorn när jag mår dåligt, då kanske jag börjar spela för att dämpa ångesten. Jag ska planera saker och ting och genomföra dem. Ta promenad, spela nån timme, ta itu med saker jag skjutit framför mig. Vi pratade den första gången om vad det var som hade hänt i mitt liv och varför jag mådde som jag gjorde. Sedan har det bara gått ut på att förändra mitt tänkande och mitt sätt att vara och fungera. Jag ska prata ut med folk om det som varit eller är jobbigt. Jag ska umgås med okända människor och våga sätta gränser. Jag ska möta tankar och sortera dem. Jag ska tänka efter om det är befogat eller inte, när jag börjar stressa upp. Ställa frågan till mig själv: ”Finns det nåt jag kan göra åt det?” Om det inte finns kan jag lägga det åt sidan.

Grämarkvart på badkarskanten

– Han har givit mig ”grämarkvartar”, att sitta på ett ställe jag inte brukar sitta på, gärna lite obekvämt, och gräma mig över det som varit eller saker som får mig att må skit. Så jag har suttit på badkarskanten eller under matbordet en kvart och grämt mig ordentligt. Sen har jag jobbat emot de där tankarna. Det fungerar för mig. Jag har fått bättre kontroll på de här känslorna. De tar inte lika stor del av mitt liv längre.

– Visst har det varit jobbigt men jag tycker inte att det har varit så jobbigt som många säger att det är. Jag har ju försökt i många år att jobba på olika bitar. Jag är konflikträdd. Jag har svårt för beröring. Jag måste jobba med min obehagskänsla. När det blir riktig riktigt illa kan jag ta en Oxascand men jag drar mig inte undan som jag gjorde förut. Behandlingen har gett mig verktyg att tänka och agera från hur jag vill ha det, den har fått mig att acceptera hur jag vill ha det. Jag vill inte vara rädd. Jag vill kunna stå upp för mig själv om att säga ifrån om någon är elak mot mig.

Det är som att koka knäck, de håller med grädde och sirapen och sockret, koka får man göra själv.

Stark ilska har kommit upp till ytan

Under och efter behandlingen har Kristin stundom drabbats av stor ilska riktad mot personer hon haft nära relationer med under åren:

– Jag har jobbat mycket med min ilska. Jag blir förbannad väldigt fort. Det finns väldigt mycket ilska som jag tryckt tillbaka genom åren. Det kan komma upp bilder från 20 år tillbaks i tiden över saker som varit så fel. Det låter jag personer få veta ”Det får du bara ta”, har jag sagt till dem flera gånger. Jag försöker jobba med att släppa ilskan

– Det jobbigaste har varit att se mina rädslor och se hur jag har utplånat mig själv för att vara andra till lags. Det har varit jättejobbigt. Att hitta jävlar anamma har varit jättejobbigt. Det är ingen som tycker om mig när jag inte hjälper till och är snäll. Alla försvinner ju då. Enda gången de ringt är när de behövt hjälp. Det har varit smärtsamt att inse det, men jag måste resonera att jag har vunnit på det. Jag har slutat slå på mig själv. Jag har vunnit min värdighet och de har förlorat en bra vän för det vet jag att det kan jag verkligen vara.

Ingen dunderkur

– KBT är ingen dunderkur – ingen dunderhonung. Det är som att koka knäck, de håller med grädde och sirapen och sockret, koka får man göra själv. Jag har inte ångrat mig en enda gång. Måndag kl 14 har varit behandlingstillfällen. Måndagar har varit jobbiga dagar för mig. Ångest på morgonen. Jag har varit tvungen att ta itu med olika saker, att ta upp vissa saker. Det har varit jobbigt men överkomligt. Vi har träffats över datorn. Det har fungerat jättebra terapimässigt. Man hör nästan hur han läser från manual ibland Då har jag blivit full i skratt. Det känns som att han inte har den humorn att man kan skratta åt det hela.

Håller på att bli den hon är

– Nu har jag ingen ångest på nätterna. Jag har vänt mycket negativt till det positiva. Jag utmanar mig själv. Jag har satt gränser för mig själv, ska jag gå ut och höra på allt det negativa. Jag har varit på lördagspuben. Varit mycket med familjen och mig själv. Tagit kontakter angående mina tänder. Tagit kontakt med hörselcentralen. Jag tvingar mig igenom det här med agorafobin. Jag är väldigt rädd, det kan ta många timmar innan jag kommer ut när jag bestämt mig, men jag gör det. Jag måste jobba bort mitt medberoende. Jag känner att jag är så trött på den här skiten. Nu vill jag ut och börja leva. Jag ska börja med teater. Det lockar mig att förstå sig själv, sätta sig in i andra roller. Att få tillbaka humor och glädje.

– Långsamt, långsamt håller jag på att bli Kristin. Den Kristin jag kunde ha varit hela livet.

Läs första delen av Kristins berättelse

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Ämnen

Kategorier

Regioner

Kontakter

Per Sternbeck

Per Sternbeck

Presskontakt Pressansvarig 070-7972029

Relaterat innehåll

För ett jämlikt Stockholm

Den ideella föreningen Equal arbetar i Stockholm sedan 50 år för och tillsammans med personer med beroendeproblem, psykisk ohälsa eller annan social utsatthet. Vår vision är ett jämlikt Stockholm – detta då det är vetenskapligt bevisat att ojämlika samhällen ökar i princip alla sociala problem.

Förutom vår socialpolitiska verksamhet bedriver vi ett träningsboende för personer med beroendeproblem och/eller psykisk ohälsa samt mötesplatsen QvinnoQraft för socialt utsatta kvinnor. Våra ledord är frihet, jämlikhet, rätt, solidaritet och demokratisk hållbarhet.

Läs mer på www.equalsthlm.se.