Orosanmäl hela mänskligheten!

Soc säger orosanmäl! Men jag undrar om det faktiskt hjälper eller bara stjälper i detta fall. “- jag förstår inte sättet det utförs på?”

Inte bara har jag mina funktionsnedsättningar att slåss med och leva med i vardagen för mej själv.
Jag måste även slåss mot myndigheter!
Ensam.
Jag hinner knappt vakna efter en överdos förrän soc stormar in i sjukhusrummet och till och med skriker åt mej hur allvarligt de ser på detta ”ur ett barnperspektiv”.
Att anmälningarna blir värre och värre.
Allvarligare.
Fler.
De lämnar mej i chock.
Jag började storgrina – hysteriskt och utan nån större klarhet i nånting.
Hörde bara: ”De kan inte bo med dej” ….
Med de orden stängdes min tillvaro ner totalt och orden fortsatte att eka långt efter att dessa socialtjänstdamer gått.

“Vi talar om att bryta stigmatiseringen och öka kunskapen om psykisk ohälsa.
Vi talar om, spräcka tabun.”

Jag förstår att det måste finnas en lag som skyddar barnen i samhället.

Och jag håller med till fullo om att det är ett behov som finns och att det (barnen) måste tas på största allvar.

MEN – jag förstår inte sättet det utförs på och jag kan inte gå med på att lagen främst är inriktad på två målgrupper.
Föräldrar med missbruk och/eller psykisk ohälsa.
Vad är det för dömande och förutfattande meningar om människor med psykisk ohälsa ?!?
Det känns banne mej så pass allvarligt att det liknar ”hets mot folkgrupp”.
Med tanke på den höga procenten av psykisk ohälsa i dagsläget så borde nog alla föräldrar synas i sömmarna av soc nu.
Runt 70 % av befolkningen …. många.
Oroväckande hög siffra!
Oroväckande utveckling.
Orosanmäl hela mänskligheten.

Det här samhället har vi tillsammans hjälpts åt att bygga upp nånstans ändå.

Så jag förstår inte hur det så tydligt på socialtjänstens agenda ordagrant står ”föräldrar med psykisk ohälsa” ….

Jag är KRÄNKT!!!

Vi talar om att bryta stigmatiseringen och öka kunskapen om psykisk ohälsa.
Vi talar om, spräcka tabun.
Psykisk ohälsa som t.om blivit det störst växande samhällsproblemet som råder och där självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige.
Så VART är detta nätverk i samhället där det skall finnas trygghet och stöd?!?
Vart kan man vända sej utan att bli dömd om/när känslan av någon hjälp är aktuell?

“Jag känner omsorg och tröst men kan omöjligt få de där orden ur huvudet….”

Varför skall dessa ”frivilliga insatser” påtvingas mej för att jag har psykisk diagnos?
För att min sjukdom ibland kräver inläggning på sjukhus precis som många somatiska sjukdomar gör ….
Orosanmälan …. jag (målgruppen) anses alltså på förhand som sämre människor.
Ahhh, må så vara att någon är det.
Må så vara att några normalstörda oxå är det.
Må så vara att socialtjänstlagen banne mej bör uppdateras!

”En orosanmälan görs alltid när räddningstjänsten kommer till plats där det finns minderåriga barn.”
(fick jag formulerat av socionomen).
Men …. det vill jag nog inte hålla med om som har personlig erfarenhet av utryckningar utan anmälningar ….
I andra sammanhang då än psykisk ohälsa.
Alltså ljög denna person för mej eller så har tidigare händelser slarvats med?!?

Så åter till denna specifika situation jag vill berätta om i den här texten.

En sjuksköterska (min kontaktperson från öppenvården) kommer till mej och lugnar mej en lång stund på sjukhusrummet.
Hon gör senare även anmälningar över den här situationen/mötet med soc.
Tack.
Jag känner omsorg och tröst men kan omöjligt få de där orden ur huvudet….
”De kan inte bo med dej”
Eko eko eko …. terror – ångest – oro – skräck och fasa.
Mitt liv rämnar.
Tänk så fort ett liv kan rasera.
Vilken makt en myndighet besitter.
Skrämmande.

“Men jag hatar systemet!
Jag anser det förlegat och fördömande!”

Jag är pga mina diagnoser tidigare känd hos socialtjänsten och har genomgått flera utredningar.
Det känns som en direkt smäll i ansiktet att få en orosanmälan slängt på sej utifrån en sjukdom.
En funktionsvariant.
Diagnos.
Anses jag alltså farlig?!?
I generella drag.
Är detta den allmänna synen på ”oss”?
Jag undrar.
Och jag gråter.
Jag gråter med och för alla de själar som på grund av ohälsa inte förmår kämpa.
Kämpa för sitt liv.
För sin familjs. För min närmsta framtid som just har kidnappats av vår socialtjänst, skyddsnät och vårt samhälles syn på mej.

Jag blir förbannad !!!
Jag är lättantändlig.
Jag har en hög integritet och nu tvingas jag plötsligt att släppa in vilt främmande människor i min tillvaro att bedöma om jag är en lämplig förälder ….
Det känns som ett övergrepp mot min personlighet för jag får inte ens säga ”nej”.
Jag hatar dem!
Inte personligen dessa assistenter som säkert tror att de gör gott medan de i vissa fall faktiskt stjälper.
Men jag hatar systemet!
Jag anser det förlegat och fördömande!

Jag gör ALLT för mina barn (och lite till) utifrån den förmåga och förutsättning jag har.
Det är inte så lätt att vara mamma 24/7 på en sjukpension ….
Men får jag ekonomisk hjälp som insats?
Nej.

De säger att det är just det (mitt föräldraskap) som de ska försäkra sej om fungerar och inte skadar barnen.
Så de intervjuar referenspersoner angående mej.
Mina egna ord räknas inte.
Jag är inte betrodd.
Jag är psykiskt sjuk.
Och anmäld.
Så människor i min omgivning skall alltså svara på frågor som gäller mitt liv.
Kul.
Självklart måste de även kontakta skolorna och höra om barnen och hur de är och presterar.
De utger alltså min integritet inför barnens mentorer.
Fint.
Men …. skolan har ju faktiskt själva ett anmälningsansvar om de misstänker nåt oroväckande angående enskild individ.
Så jag anser inte att soc har där att göra om inte skolan har anmält nån oro …. För mej obegripligt.

“Jag känner mej frihetsberövad den här tiden och stresspåslaget är enormt.”

Det finaste av allt ….
Vi har ett möte där de efterfrågar att få ta kontakt med olika aktörer omkring mej.
Har jag rätt att säga ifrån?
Ja.
Respekterar de min vilja?
Nej.
De tar alltså kontakt med mina vårdgivare också för att fastställa vad jag redan har sagt.
De tar även kontakt med privatpersoner som jag av goda skäl sagt ifrån och borde respekterats.
Men …. nej ….
Jag känner ett sånt gott samarbete här.
Sån tillit.
Förtroende.

Ja.
Jag tar emot alla insatser ni har fastän vi inte haft/har behovet.
Men det lugnar er oro.
Så vi gör så.
Vi spelar i spelets regler helt enkelt.
För husfridens skull.
Att lugna DERAS oro!!!
Min oro får jag ta hand om själv och samtidigt vara trygg med barnen.
På egen hand.
Jag – hos mej, som de inte ens kan bo hos.

Fyra månader tar en utredning som max.
Jag känner mej frihetsberövad den här tiden och stresspåslaget är enormt.
Inte alls bra för min sjukdomsbild.
Men jag förväntas klara den här granskningen som om jag inte är sjuk.
Jag förväntas utstå prövningar som mina diagnoser bekräftar gör mej sämre.
Socialtjänsten har ingen som helst kunskap av sjukvården.

Om en rullstolsbunden förälder kommer så finns där alldeles säkert hjälpmedel att ta sej fram med.
Om en allvarlig somatisk sjukdom kräver vissa omständigheter så tas nog det på allvar och görs utifrån dess begränsningar.
Om vad som helst utom psykisk ohälsa skall rannsakas så vidtas nog de åtgärder som situationen kräver.
Varför inte med mej?!?

“Plötsligt kom corona och där barnen bott fanns riskgrupper och barnen kom hem.”

Barnen mår fruktansvärt dåligt över den här utredningen som görs för deras skull.
De lever i konstant ovisshet/otrygghet på grund av socialtjänsten – inte mej.
”Jag orkar inte mer” sa min tioårige pojke.
Det är hårda ord.
Allvarliga.
Med tårar i ögonvrån och ansträngda andetag står han i hallen vänd mot mej.
”Jag har ångest, mamma. Jag orkar inte mer. När ska de sluta? När är det klart?”
Hur bemöter och besvarar man på detta.
Det vet bara en mor till sitt barn.
Även om soc och samhället dömt ut mamman redan.
”Vi klarar det här tillsammans. Vi har varandra och vi kan och ska prata om hur vi känner för och med varann. Det är okej att bli ledsen och att vara arg. Ingen fara.”
”Tillsammans.”
Om det nu blir så då …. om det nu …. om. ”Om bara inte om fanns !!!”

Barnen blev vid min sjukhusvistelse såklart omhändertagna av familjen.
Vi har aldrig haft nåt problem att se till barnens trygghet och boende.
Men nu fick de inte komma hem när jag kom hem som tidigare gånger.
Det var svårt.
Barnen kunde omöjligt förstå.
De hörde vad jag sa men de förstod inte.
Det är en stor skillnad.
Systemet har missat att se till barnen.
De bara följer en generell manual.
Istället för att se till individen.

Plötsligt kom corona och där barnen bott fanns riskgrupper och barnen kom hem.
Jag var livrädd!
Jag skrev och tjatade om läget till soc, men fick aldrig några svar.
Den ena sa att hen inte kunde ta det beslutet själv.
Men återkom aldrig om detta ens.
Jag var rädd att jag bröt mot nån regel.
Orolig att detta skulle få ett straff.
Bakslag.
Men jag fick ju för f…. inga svar!
Nånstans.
Barnen var superglada såklart, men jag vågade inte slappna av.
”Om de kan bo med dej”

“Kan bara tillhandahålla min själ i klumpiga händer. Kan bara känna att jag inte är önskad här.”

Ja …. sen den där coronan kom så är barnen hemma under pågående utredning och det närmar sej ett avslut nu.
Jag summerar den här tiden och åtgärden som ett slöseri med folkets skattepengar!
Som ett personangrepp på mej på grund av mina psykiatriska variationer.
NPF funktionsnedsättning.
Oerhört kränkande!
Jag summerar dessa frivilliga insatser som tvång och jag är ärrad för livet över deras sätt att fullkomligt köra över mej och mina önskemål utan någon närmre förklaring annat än ”deras” rättigheter ….
Mina då?
Jag har ingen aning om vart allt det här tar vägen eller ens står i dagsläget.
Vi skall få en slags slutplädering av domen i nästa vecka.
Jag och barnen.
Jag hade ju önskat en förhandsvisning ….
För barnens skull.
Men ….
Så fungerar inte systemet. Systemet fungerar inte alls.

Jag har under pågående utredningstid gett upp delar av mej själv
Känt att jag ändå inte är nåt värd.
Jag har svalt svek efter svek mot mitt jag som person i detta, och tvingats utstå handlingar emot min vilja.
Jag har stått ut.
Men har jag orkat?
Det vet jag inte.
Jag låtsas att det inte bekommer mej.
Att det är okej.
”Det går bra.”
Övertalar jag mej själv medan det går åt helvete.

Men jag kan inte göra något.
Jag kan bara stå till förfogande deras önskemål och framfart i min tillvaro och min existens.
Kan bara tillhandahålla min själ i klumpiga händer.
Kan bara känna att jag inte är önskad här.
Kan bara gå igenom detta genom att gå i deras ledband bort från min egen tro.
Kan bara bemöta detta bemötande med underkastelse.
Kan bara ….
Försöka att inte bli tokig när rätten till mitt liv ligger i en myndighets händer som håller mej ifrån mitt förstånd.

Jag kan bara säga utifrån mina egna upplevelser att jag är oerhört ledsen.
Sårad.
Kränkt.
Och plågad.
Att jag kommer att belasta vården med onödig ängslan och oro.
Att min vård tvingats vänta för att stötta mej igenom detta patetiska system.
Att mitt liv stått på paus.

Skribent: Mamma
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

• En parodi på tillsyn – IVO saknar trovärdighet
• Diagnoser och prognoser
• ”Strukturell hemlöshet” – ett jävla begrepp!