Betraktande över varande och tid – Aspudden anno 1969

”Det som sker i mikro sker i makro” Hildegard av Bingen 1098 – 1179, abedissa, tonsättare, mystiker, predikant och författare under medeltiden. Mycket av hennes uttryck är aktuella än idag.

Jag funderar på varför vi inte använder gammal kunskap in i vår nutid. Vi vet så mycket, har så mycket historia och erfarenhet. Tiden är inte och har aldrig varit ur led – allt sker av anledning. Kanske finns det anledningar att göra jämförelser mellan tid, enskilda familjers öden i dåtid i förhållande till mer övergripande i nutid där fler drabbas för att påminna sig om mänsklighetens begränsningar och tillgångar.

På Equal Sthlms sida fanns en film om en svunnen tid i Stockholmsförorten Aspudden.
Tyvärr går den inte att se längre, SVT play tycks ha arkiverat den men jag hoppas att den inte är helt försvunnen för det är ett viktigt tidsdokument.
Läs ändå gärna texten till filmen ”Jag bor på Hägerstensvägen”

Det var en gång….

Ett ungt par vars utveckling i familjeliv och psykisk hälsa blev allt svårare.
Under tiden kom barnen och de fick hänga med under de förutsättningar som fanns.
Det svenskfödda paret hade i sin tur så långt det gick att se generationer av svenskfödda bakom sig.
Birgitta och Sven träffades unga även om de inte var ovanligt unga för det i början av -60 talet. De gjorde som man skulle, förlovade och gifte sig enligt tradition.

Båda kom från arbetarhem och båda hade upplevt sina uppväxtförhållandens olika tillkortakommanden vilka gav följdverkningar för dem i sitt fortsatta varande. Det brukar kallas det sociala arvet men är snarare ett förlegat sätt för samhället att uttrycka och hålla individers problem isolerade till enbart individens egna rationella val och därmed blir möjligheten till förändring mycket svår. Rädslan för att individer som tillåts parasitera på gruppen ska urholka gruppens styrka lever fortsatt kvar. Ensam är inte stark.

Sven och Birgittas upplevelser genom tidiga livet kom som sagt att forma dem så som det gör med oss människor. De var båda offer för sina livserfarenheter, brist på andra referenser och undan för undan blev tillvaron med sina orimliga krav ett stort moment 22. De skulle komma att bli dysfunktionella unga vuxna och eftersom inget fick läka blev även föräldraskapet präglat på samma sätt.
Som för många andra.

Sven fick tidigt erfara det hårda livet. Han blev utkastad av moderns svartsjuka nya man som 11-åring, blev ett gatans barn med kriminalitet som förutsättning och mat för dagen.
Blev snabbt streetsmart på alla sätt och det viktigaste av allt – lärde sig hur man skaffade dagsverke. I och med mönstring till sjöss kom snart alkohol och droger att bli ett vardagligt inslag.

Birgitta kom från ett hem som även det innehöll omsorgssvikt om än av mindre dramatisk karaktär. Syskonskaran fick ta hand om sig själva så gott de kunde eftersom den ensamstående modern var tvungen att försörja dem genom att arbeta långa dagar som städerska. I mitten av tonåren blev Birgitta våldtagen, följden blev ett barn som hon skulle antas kunna knyta an till. Det hela tystades ner, sanningen framkom först efter Birgittas död.

1965

Birgitta hade ingen erfarenhet av drogmissbruk. Hon anade inte att Sven hade ett pågående brukande och när hon så blir smittad genom samliv av den hepatit han bär latent så börjar den nedåtgående spiralen ta fart på allvar. Barnen var tre år respektive 8 månader. Birgitta blev gul och sjuk. Sven var frånvarande som allt oftare utan att någon visste var han varit eller när han skulle komma hem eller i vilket tillstånd han då skulle vara i. Våldet i hemmet mot Birgitta hade redan visat sitt fula ansikte under Svens rus.

Nu började det som skulle sätta tonen för Birgittas utveckling av rädsla och misstro till myndigheter. Det fanns snart ingen att lita på, ingen att anförtro sig till och Birgitta blev allt mer ensam och isolerad. Hennes egen mor och syskon menade att hon fick skylla sig själv som inte bara lämnade Sven men hon var välkommen att höra av sig när hon tagit sitt förnuft till fånga.

Under sjukhusvistelsen under lagen om smittskydd med särskilt utskrivningsförordnande fick Birgitta beskedet att hon inte behövde bekymra sig mer för sina barn – de var omhändertagna på barnhem och skulle snart få ett varsitt fosterhem. Det enda sätt hon möjligen kunde påverka det beslutet var att erkänna sitt missbruk och vad det var hon missbrukade eftersom de inte hittat några tecken på injektion.

Birgitta sjuk och gul förstod inte hur detta kunde vara på riktigt – hon var rädd, starkt försvagad av sitt sjukdomstillstånd men kunde bara tänka på hur hon skulle ta sig därifrån och kunna återförenas med sina barn. Vad menade de med sina frågor?
Först efter ett långsamt tillfrisknande uppstod möjligheten att smittspåra det hela till var det faktiskt hörde hemma och Birgitta förstod först nu att hon levde med en make som var sjuk i beroende och att en av konsekvenserna var att han omedvetet smittat henne.

Många gånger skulle de söka vård och hjälp för beroendet men alltid med samma resultat: han var för sjuk, hade inte lyckats vara vit den föreskrivna tid som då krävdes för att få vård men de var välkomna åter när han var mer stabil.

Birgitta fick tillbaka barnen så småningom men det var ingen självklarhet och det fick hon veta med all tydlighet. Oannonserade besök av såväl socialtjänst som barnavårdsnämnd skulle nu bli hennes vardag. Lägenhet och ekonomiskt bistånd var villkorat med att Sven inte fick uppehålla sig i bostaden överhuvudtaget. Såklart hon intygade att så skulle ske. Det bara måste gå – hennes enda tanke var att hålla ihop med sina barn, resten fick lösa sig sen.

Hur gick det då?

För att inte grannarna skulle ringa polisen när Sven ändå dök upp utanför flerfamiljshuset och bråkade för att bli insläppt så gjorde Birgitta just det. Släppte in honom. Allt för att undvika att soc och barnavårdsnämnden fick vetskap.
Svens egna tidiga trauman, psykiska ohälsa och belastningar som han självmedicinerade mot släppte även fram våldsamma demoner. Troligen såna han själv varit utsatt för. Birgitta fick kämpa för att hålla tillbaka skriken av smärta när han slog och hotade.
Allt för att inte väcka uppmärksamhet, för att barnen förhoppningsvis inte skulle vakna eller i alla fall hålla sig i sitt rum och inte öppna dörren. Oftast fungerade inte det heller. Hon såg att barnen såg.

Aspudden anno 1969

Vi får promenera en bra stund för att komma till Aspudden, åka buss eller T-bana finns inga pengar till. Ska hem till pappas bror Klas. Han bor med fru och en son något äldre än mig i ett av de äldsta husen i Aspudden. De få trappstegen i sten upp till porten har lossat i fogarna, man får se sig för vart man trampar. Den stora gedigna portdörren i trä har ett stort hål i mitten och som späd femåring tar jag mig lätt in genom det. I den mörka trappen hänger elsladdar oskyddade ut från väggen, i den breda fönsternischen på väg upp ligger en luffare och sover. Han är nog död, säger pappa. Nästa trappa ser lika eländig ut, det är svårt att stå ut med den fruktansvärda stanken. Förklaringen kommer vid nästa fönsternisch, den används sen ett tag tillbaka som toalett, synen och stanken är vidrig.

Farbror Klas lägenhet är lika illa eftersatt i underhåll som trapphuset men som han säger:
– Ja vi slipper ju för det mesta råttorna eftersom vi bor lite högre upp men se efter en gång extra innan ni sätter er på wc för upp genom rören hittar de ändå.”

Snart är deras syn på favorit i repris igång – kortspel och grogg. Kanske nåt annat med?
Och bråk, handgemäng mellan bröderna om vem som egentligen vann sista sticket. Gap och skrik, en stekpanna i gjutjärn som vapen, blod och sen minns jag inte mer därifrån.

Andra gånger när vi besökte Aspudden, jag var ofta dit själv med pappa, så var vi på restaurang Aspen. Ett riktigt sunkhak fullt med alkisar i varierande åldrar. Röken från hemrullat och pipor blandade sig med oset från köket och låg tung över den slitna lokalen.

Det som för andra kan te sig som förvånande är att här kände jag mig inte lika rädd. Här blev jag omhändertagen av de förklädesklädda, rena och nyktra kvinnor som arbetade på Aspen. Jag fick komma in i köket och det fick ingen av gubbarna, jag fick välja vad jag ville äta och till och med få saft till. Kvinnorna hade både tumme och medkänsla med gubbarna där. För det var främst gubbar som var gäster där. De avstyrde bråk, slängde ut en och annan och ringde polisen om det ändå gick för långt. Och de såg till att prata med mig sen om det som hänt.
Det var små men mycket värdefulla omsorger om mig.

Vad hände sen?

Det går inte att i korta ordalag beskriva allt som hände, alla de turbulenta år där Birgitta verkligen försökte sitt allra bästa. Till slut blev det ännu ett ytterläge igen med kniv inblandat och vi flydde tätt ihop längs husväggar och tog olika vägar för att inte riskera att pappa kom ifatt.
Framkomna till en t-banestation längre bort än vår, utan ytterkläder en kylig dag i april. Där såg jag mammas tårar när hon bröt ihop inför kioskinnehavaren när hon försökte förklara att hon var misshandlad, i nöd utan pengar och behövde få låna telefonen. Hon ringde inte polisen, rädslan för myndigheterna var för stor. Hennes händer skälvde medan hon letade nummer i telefonkatalogen och slog numret på skivan till en av de släktingar som tidigare vänt henne ryggen. Jag kunde känna lukten av ångest och skräck hos henne. Det blev en paus på något år innan det startade om med en hemlig försoning med Sven och en ny graviditet till barnaskaran som ditintills var tre.

Syskonskaran som blev fem, ingen hamnade på bänken, ingen i fängelse, ingen brukar nåt vad jag känner till. Någon är möjligen begiven på alkohol men livet funkar. Tre av fem är arbetsföra helt eller delvis. Två har varit hemlösa men fått fristad hos ett syskon för att så småningom ändå klara att ordna eget boende. Alla fem fick stora svårigheter i skolan och hade idag med största säkerhet fått felaktiga npf diagnoser som följd.

Att vi behövde barnafrid, läkning, tillit och lugn och ro hade aldrig framkommit. Vi var ju drillade i att inte nämna hur det var, i säkerhetstänk, skam och omgivningens fördömande och ifrågasättande ingick i att aldrig röja familjehemligheterna.
Två fick fysiska och psykiska pålagringar och slogs tidigt ut från arbetsmarknaden.

Fyra fick i sin tur barn och alla fyra har minst ett varsitt barn i sin tur som fått npf diagnos, flera fick barn med ätstörning, drogbruk, självskadande och i ett fall ledde läkemedelsbehandling med concerta till suicid.

I backspegeln är det ingen av dessa numera vuxna barn som har kvar npf symtom och de lever normala liv utan läkemedel. Samtliga tycker i efterhand att det var en galen jakt på npf diagnoser istället för att se till det som behövde läka och få tid.

Alla fem syskon efter Sven och Birgitta bär sina lidanden så gott det går. Kontakten oss emellan är mycket klen. Det blir kanske så när kittet är så eländigt och påminner om det smärtsamma vi inte kunde välja bort.

Det blir som det blir när det är som det är. Om du tycker allt låter väldigt mycket av allt så är det ingenting i jämförelse med att leva i det.

Nu lämnar vi Sven och Birgitta och trots att det inte borde finnas nåt att fortsätta skämmas över eller hålla hemligt så vill jag också tydliggöra att min mamma Birgitta aldrig brukade någonting. Hennes omständigheter gjorde henne oförmögen att handla adekvat.

Jag har förlåtit det.

Decennierna

Jag är nu 60 år. Tiden jag och mina syskon växt upp i har troligen varit hjälpsamma för just oss. Även om det inte fanns stöd och hjälp från släkt eller människor i omgivningen tror jag att den positiva andan på -70 talet, delvis även på -80 talet då det fortfarande fanns ett samhällsskydd och en välfärd att få ta del av och som närde en framtidstro. Eller så är jag numera bara villfaret nostalgisk och vill se tillbaka på en tid som om att det var bättre förr.

Fasaden Sverige är fantastiskt

Sverige är verkligen taget på sängen. Ett land vars svenskfödda invånare inte har minnen av att befinna sig i krig och som tror att allt är och kommer att vara ok tills motsatsen är bevisad får ovälkomna överraskningar och finner en enorm hjälplöshet på alla plan.

För att enbart kunna se möjligheter krävs att man först undanröjt vad som skulle kunna uppstå som motsatsen. Ingen tänkte på det.

Att göra vad man kan

Sven behövde som gatubarn i Sverige mat, kläder och sovplats. Det kunde han tillförskansa sig genom att begå brott. För honom där och då visste nöden ingen lag.
Vad hans leverne, erfarenheter gjorde med hans förmåga till empati är ingen gåta, det är ett vidöppet svar.

Fredrik Reinfeldt sa att vi ska öppna våra hjärtan. Han sa att vi måste tänka på att vi inte längre bara är ett enskilt land utan ett EU-land bland alla andra.
Var och en får själva värdera budskapet så här i eftertidens krassa visshet. Hans statement var och är alltjämt ett exempel på dåtidens naivitet men även samtida behov av att i pur osäkerhet försöka gjuta olja på vågorna.

Jag är inte berest och har inte kunnat föreställa mig fattigdom med tiggeri och människohandel från andra länders livsvillkor. Den erfarenheten hade jag gärna fortsatt få vara utan men nu är det ett vanligt inslag även här, det kanske var därför Reinfeldt gav oss rådet om att öppna våra hjärtan? Fast han borde snarare ha gett oss rådet att vi behöver förbereda oss på vad vi måste acceptera i den nya tiden. Vad gör det med empatin att mata sina sinnen med andras lidanden utan att kunna påverka det?

Vår tid

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Alf Henriksson

Vackert, även om det är en dikt som är vanlig vid begravningar så passar den väl in i vår tid. Kanske ska vi begrava den gamla tiden?
Fast om vi fortsätter att blunda för det som händer andra så blir det svårt att hindra den negativa utvecklingen, ungefär som med klimatet? Det löser sig liksom inte av att tystas ner.

Att skjutningar och sprängningar sker överallt, inte bara i de segregerade bostadsområdena är på ett sätt och vis bra. I annat fall hade det blivit isolerade händelser som
bara drabbar marginaliserade människor och få utanför hade brytt sig. Som i Aspudden.

Världen blir aldrig mer densamma efter dessa erfarenheter av allt oväntat som skett.

Sist men inte minst

Jag bryr mig inte om människors nationalitet, namn på brevlådan eller trosuppfattning. Jag vill ha lugn och ro, känna grundtrygghet, hysa tillit till mina medmänniskor, att saker och ting kommer att ordna sig och att livet vill mig väl. Jag vill inte veta av mer våld och det är inte naivt att tro att alla de människor som sökt sig till Sverige för mer trygghet känner likadant.

Jag önskar var och ens empati till att föreställa sig hur svårt livet är för alla dem som inte kan välja bort de livsvillkor som i slutänden kan komma att påverka oss alla på både mikro och makronivå. Jag önskar därtill preventiva åtgärder, människor kan bära stora lidanden men behöver i den andra vågskålen få nära hopp och framtidstro.

Det här blev en lång krönika som började med att jag läste om filmen från Aspudden.
Det väckte en omvälvande kedja av egna reaktioner, känslor, minnen och reflektioner.

Då var då, nu är nu, gamla icke omhändertagna trauman vaknar till liv i oss alla förr eller senare.

Sen då, efter år av gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar – hur gör vi oss redo för att ta hand om det som vaknar till liv sen? Eller ska vi låtsas som om att vi inte vet om att det kommer att ske och hoppas på det bästa bara?

Aspudden var ett miserabelt och isolerat getto avsett endast för marginaliserade människor, med nöje bortglömda av alla utanför.

Kanske kommer man om ett halvt sekel kunna titta tillbaka på nutiden och förundras över att människor orkade med så svåra omständigheter som vi har idag. Kanske lever människor då i en jämförelsevis trygg tillvaro. Tidscykler kanske är som cirkeln som sluts och allt börjar om.

Jag hyser djup tacksamhet för okända människors omtanke och välvilja till mig genom mitt liv, särskilt i min sköra barndomstid, som utan egen vinning gav mig anledning att utan ansträngning minnas det goda.

Till tanterna i rutiga förkläden på restaurang Aspen, till personal på lekparken i Västertorp som antagligen förstod mina tysta hunger rop och gav mig mellanmål trots att jag inte var inskriven, till frälsningsarmén som bjöd på nalle i julklapp och sen julgransplundring på stadshuset, till hemsamariten Elisabet som fattade att vi var ensamma hemma när mamma var på sjukhus och tog med oss hem varenda natt för att inte mamma skulle riskera att bli av med oss igen (vilka risker hon tog!) och vi slapp vara rädda för att pappa skulle dyka upp på natten.

Tack!

Skribent Kim Valfridsson Egenerfaren
070-797 20 29
info@equalsthlm.se