Ligger du i riskzonen för fettleversjukdom, icke-alkoholrelaterad?

Uppskattningsvis tror man att upp till 20 procent av befolkningen i Sverige har icke-alkoholrelaterad fettlever. Hos individer med fetma/övervikt och typ 2-diabetes är det betydligt vanligare.

Icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom (non-alcoholic fatty liver disease, NAFLD) är ett tillstånd där det finns en ökad mängd fett i levern. Denna typ drabbar i regel individer med övervikt och fetma. Det är en långsamt fortskridande sjukdom och kan i vissa fall leda till inflammation och/eller ärrbildning i levern och därmed försämra leverfunktionen.
Man tror att 15–20 procent av befolkningen i Sverige har icke-alkoholrelaterad fettlever. Hos individer med fetma/övervikt är det betydligt vanligare.

I vanliga fall leder tillståndet inte till några symtom alls. Ibland upplevs dock trötthet eller smärta i övre delen av magen där levern sitter.

Övervikt och fetma (högt kaloriintag relaterat till förbränning) är nästan alltid orsaken till icke-alkoholrelaterad fettlever. Vid övervikt och fetma ses ofta en nedsatt känslighet för insulin och det ingår i något som kallas för det metabola syndromet (ett samlingsnamn för specifika riskfaktorer) som tillsammans är förknippade med tillståndet. Det metabola syndromet består av olika faktorer som ofta förekommer hos en och samma individ, och som är starkt kopplade till utveckling av sjukdomar i hjärtat och kärlsystemet.

Kriterier för det metabola syndromet är:

• Ett ökat midjemått.
• Prediabetes och typ 2-diabetes.
• Högt blodtryck.
• Höga nivåer av triglycerider (en typ av blodfetter).
• Låga nivåer av HDL (en annan typ av blodfetter).

Oftast hittas tillståndet genom att man har gjort en undersökning, till exempel ultraljud, där man hittat ökad fetthalt i levern. Ibland är det blodprover som kan ge misstanke om tillståndet, och även då är ultraljud den viktigaste undersökningen. För att diagnosen ska kunna ställas ska fynden inte kunna förklaras av man dricker mer alkohol än vad som anses farligt för levern, andra sjukdomar i lever eller läkemedel (såsom kortisontabletter).

Om man har ställt diagnosen icke-alkoholrelaterad fettlever är det viktigt att ta prover för att se om det föreligger orsaker som till exempel ogynnsamma blodfetter och/eller diabetes. Bedömning av vikt, längd, BMI, midjemått, blodtryck med mera ingår också. Om leverproverna är påverkade bedöms också om det kan föreligga andra orsaker till leversjukdom.

För att bedöma om det föreligger en risk för ärrbildning i levern kan en formel användas med vars hjälp man kan bedöma risken för ärrbildning i levern. Vid en förhöjd risk kan det bli aktuellt med ytterligare undersökningar, såsom en utförlig utraljudsundersökning eller en magnetkameraundersökning. Vid misstanke om inflammation i levern kan ett vävnadsprov (biopsi) från levern behövas.

Viktminskning minskar risken
Hos alla som har icke-alkoholrelaterad fettlever och som inte har risk för ärrbildning i levern är den viktigaste åtgärden att gå ner i vikt – 7 till 10 procent minskning av den totala kroppsvikten rekommenderas. Fysisk inaktivitet och högt kaloriintag ligger nästan alltid bakom övervikt/fetma. Man har sett att viktnedgång minskar fetthalten i levern och att det påverkar levern på ett positivt sätt.
Det finns ingen effektiv behandling med läkemedel vid icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom. Läkemedel mot övervikt och höga blodsockernivåer kan behövas. I vissa fall kan överviktskirurgi övervägas.

Eventuella följdsjukdomar vid icke-alkoholrelaterad fettlever
Personer med icke-alkoholrelaterad fettlever har en högre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom och en femtedel av dem utvecklar med tiden inflammation i levern (non-alcoholic steatohepatitis, NASH). En del av alla med inflammation i levern får så småningom ärrbildning i levern. I värsta fall utvecklas skrumplever, cirros, vilket gör att levern inte kan fungera som den ska. Dessutom är risken för levercancer högre hos personer med icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom.

Genom att aktivt arbeta med riskfaktorerna för tillståndet, som nämns ovan, kan risken för farlig utveckling hållas nere.

Källa: netdoktor.se