Ett liv med diabetes i 53 år

Kerstin Feuk har haft diabetes typ 1 i 53 år. I dag är hon 69 år och lever ett gott liv.
- Jag beter mig inte annorlunda för att jag har diabetes, säger Kerstin.

Kerstin Feuk fick diagnosen diabetes typ 1 när hon var 16 år, eller sockersjuka som det tidigare kallades. När hon tänker tillbaka så tror hon att det var i samband med en svår influensa.
- Det var skrämmande att få det så ung. Min moster, som fick det i samband med sin graviditet vid 35 års ålder och min mormor hade det, men de var ju gamla, fortsätter Kerstin.
I början var hon övertygad om att bli blind eller få amputera någon kroppsdel. Och hon ville ju inte bli som sin moster och gömde sjukdomen för omvärlden. Hon hade sett sin mosters utspel vid insulinkänningar när hon mådde illa och kräktes samt pratade konstigt.
- Så där ville jag aldrig bete mig. Jag skämdes. Det var ju annorlunda, och jag ville inte vara annorlunda.
Samtidigt tror hon att hennes moster gjorde en grej av det för att få uppmärksamhet, medan hon själv var tvärtom.
När Kerstin fick sin diagnos bodde hon i Göteborg. Hon minns att en ung granne hade det, men annars var det inte så vanligt att få diabetes typ 1 i så ung ålder. På den tiden fick hon till och med ligga på sjukhus i 2-3 månader för att sätta in insulin. Hon minns att det var hon och en ung hockeyspelare som låg på avdelningen, annars var det bara gamla människor och att Frälsningsarmén kom dit och sjöng varje söndag.
När hon skrevs ut från sjukhuset och kom tillbaka till skolan förklarade hon:
- Jag har för mycket socker i blodet.
Det lät inte så sjukt tyckte hon, för hon ville ju inte vara sjuk eller annorlunda. Hon ville helt enkelt inte sticka ut eller bli betraktad som sjuk.
På den tiden var det glassprutor med grova nålar som man satte i sprit. Fast det var krångligare då än vad det är i dag så tyckte hon aldrig att det var hemskt. Det var som att hon hade sina rutiner och att det ingick.
- I dag är det som att borsta tänderna.

Inga begränsningar
Kerstin hade bestämt sig att hennes diabetes inte skulle begränsa henne på något sätt. Men vågade inte säga till folk att hon hade sjukdomen. Hon valde att inte dricka coca-cola och äta tårtor och hade istället bananer med sig.
Resor var heller inget som begränsade henne. Under unga år reste hon mycket. Allt från tågluffning till att bo utomlands, bland annat i Kanada och i USA. Hon minns att det var lite krångligt på tåget när hon tågluffade med sprutorna som åkte ur spriten när tåget krängde, men samtidigt hade hon alltid med sig dubbla sprutor, så det var aldrig något problem. Självklart var hennes föräldrar oroliga när hon reste runt. Men allt gick alltid bra. Ingen koma eller komplikationer under resornas gång, förutom en stund på sjukhus i Kanada.
- Man kollade inte blodsockret på den tiden utan man chansade bara, tillägger Kerstin.
När hon tittar tillbaka på sina resor var hon ändå orolig för insulinet när hon var i Afrika. Det borde ju inte ha hållit i 50 graders värme. Men det klarade sig, och i dag skulle hon inte göra samma resa.
Under sin skoltid ville hon helst läsa medicin, men tänkte då:
- Jag kommer att bli blind, frågan är bara när?
Så istället läste hon till socionom. ”Jag kunde ju bli kurator fast att jag var blind” tänkte hon.
Så under flera år jobbade hon inom Socialtjänsten med familjerätt och vårdnad med bland annat missbrukare, barn och sjuka. Och hon kände sig aldrig begränsad i sitt jobb.

Kost och dryck
När det gäller matbiten så väljer Kerstin bort pasta, ris, potatis och vitt bröd och äter mer grönsaker. Hon äter heller inte så mycket fett eller sådant som det är socker i. Till mellanmål tar hon gärna en macka och har alltid dextrosol med sig.
- Du kan äta vad du vill bara du tar insulin så att det räcker. Du lär dig vad du kan äta, säger Kerstin.
När det gäller vin så tittar hon alltid på sockerhalten och väljer viner under 3 gram socker, och väljer helst torra vita viner.
Det är så klart en omställning, men Kerstin har vant sig vid det efter att ha levt med diabetes under 53 år. Hon menar på att sjukdomen inte ska låta hindra dig från att göra saker. Fast alla är vi ju olika så klart.
- Det är att gilla läget på något sätt, du kan inte kämpa emot sjukdomen. Låt den inte hindra dig till något utan ta kommandot över din diabetes. Det är på något sätt som att ha ett extra jobb och ju fortare du lär dig att leva med det desto bättre är det. Annars får man avstå från alldeles för mycket, förklarar Kerstin.
När hon fick diagnosen diabetes typ 1 sa hennes föräldrar till henne:
- Du är inte sjuk, du tar ju insulin.
Men det är ju mycket mer än så. Det är den ständiga kontrollen. I dag kollar hon sitt blodsocker 5-7 gånger per dag där hennes största rädsla är att få för lågt blodsocker. För att ha koll på sin sjukdom så går Kerstin till läkare och diabetessköterska en gång om året för att kolla sina värden och få råd.
- Det som är fördelar med sjukdomen är att man äter nyttig mat och kollar upp sin hälsa oftare. Du kan leva ett fullständigt bra liv fast du har diabetes, avslutar Kerstin.

Text: Ann Fogelberg

______________________________________________________________________

Insamlingsstiftelsen Diabetes Wellness Sverige är en stiftelse som grundades 2006 i Sverige. Stiftelsens syfte är att samla in pengar till diabetesforskningen och sprida kunskapen om diabetes till allmänheten. Sedan starten har Diabetes Wellness Sverige skänkt ca 80 miljoner kronor till diabetesforskningen. Insamlingsstiftelsen ingår i ett nätverk av organisationer i flera länder som tillsammans stöttat forskning som syftar till att hitta ett botemedel mot diabetes och har ett 90-konto sedan 2007, 900116-5. www.diabeteswellness.se