Sommar, skam och samhörighet

Ett år skiftar mellan fyra årstider och vi anpassar våra liv därefter. Diabetes tar upp en stor del av mitt liv och även den förändras och anpassar sig efter klimatet. Det här medför även att mitt sätt att hantera sjukdomen förändras under året och att min relation till den inte alltid är densamma.

Under höst och vinter har det alltid varit relativt enkel att “gömma” min sjukdom. Lager av kläder skyddar min insulinpump och sensor. Jag kopplar inte ifrån mig pumpen under träning eller annan fysisk aktivitet vilket gör att jag allt mer sällan visar den synlig för omvärlden. Jag har en basaldos som tuffar på utan större förändring och mina bolusdoser avgörs på rutin.

Under sommaren ser det lite annorlunda ut. När vädret ändras påverkas även mitt blodsocker. Ett varmare klimat gör mig allt mer insulinkänslig och med finare väder tillkommer fler aktiviteter utomhus. Rutinerna ändras och likaså mitt sätt att hantera min diabetes.

Jag har under de senaste åren använt mig enbart av en insulinpump. Det underlättar för mig i min vardag med mycket träning och påfrestning när jag kan anpassa min basal därefter. Under de första åren med diabetes (diagnostiserad år 2000) använde jag mig utav insulinsprutor eftersom pumpen inte fanns på marknaden just då. När den väl blev tillgänglig var det en period då jag valde att kombinera pump och sprutor. Insulinpumpen använde jag under vår, vinter och höst medan sprutorna kom fram under sommaren. Så här gjorde jag främst för att det var enklare att bada, leka och springa runt som jag ville i badkläder utan en apparat ständigt kopplad till kroppen. Det var dels en bekvämlighet men också på grund av en rädsla för att inte passa in. Jag var ung och tänkte mycket på vad andra skulle tycka.

En insulinpump som med hjälp av en slang och nål fäste till min kropp gjorde min sjukdom alltmer synlig. Med en bikini som blottade magen och andra kroppsdelar där jag fäste pumpen blev det allt svårare att “gömma” min diabetes. Jag såg inte längre ut som alla andra. Mina föräldrar köpte en baddräkt för att skydda infästningen av pumpen men inte heller det hjälpte. Jag kände mig fortfarande inte bekväm och ville inte visa mig på en strand eller i ett badhus på de villkoren. Jag som kunde hantera min sjukdom bättre med en insulinpump och som fysiskt mådde bättre då, ville hellre ha sprutor eftersom det gjorde min sjukdom mer osynlig och jag på ett enklare sätt kunde smälta in i min omgivning.

Med tiden övergav jag sprutorna eftersom jag mådde så pass mycket bättre med min pump och kunde prestera bättre med min träning. Jag skäms inte över min sjukdom och numera inte heller över att visa den. Jag går numera med badkläder som visar både pump och sensor. Slangen hänger ut under tröjan och är synlig mest hela tiden. Jag hade gärna fäst min CGM på armen så att den syntes oftare om det inte hade varit för hur lätt den är att slitas av vid klädbyte.

Som barn och ungdom är det mycket som går i tankarna. Jag fokuserade på saker som jag idag inte bryr mig det minsta om. Det var inte konstigt, de flesta påverkas väl av andras åsikter någon gång under livet och bryr sig för mycket om vad andra ska tycka istället för att fokusera på att själva må bra. Jag förstår att det inte är ovanligt men jag skulle önska att det blev det. Ingen ska behöva skämmas över att vara sjuk eller se annorlunda ut.

Idag när jag ser någon med en CGM på armen eller en pump som sticker upp ur en byxficka blir jag alldeles exalterad. Jag vill nästan skrika “HEJ, JAG ÄR OCKSÅ DIABETIKER!”. Det är som att jag känner samhörighet till personen och som att vi har ett speciellt band trots att vi aldrig tidigare träffats. För att inte tala om de gånger jag hamnat på ett café för att äta och jag möts av en använd teststicka vid matbordet. Det gör mig på något sätt lycklig. Det är som att jag är menad att också sitta där och kontrollera mitt blodsocker. Jag kanske är tokig som tänker såhär. Är jag ensam om att känna så? Eller har vi diabetiker ett band som ingen annan delar eller förstår sig på?

Jag kan numera känna en stolthet och tacksamhet över min sjukdom. Den har gett mig så mycket och jag har en förhoppning om att kunna hjälpa andra att känna likadant. Du är inte ensam och du ska inte skämmas. Du är helt fantastisk och ska vara jättestolt över den du är och hur du ser ut.

Nathalie

Nathalie Lindén har haft typ 1-diabetes sedan 4 års ålder och delar med sig av sina erfarenheter som diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.