Livet upp och ner del 12

Otroligt länge sedan sist, känns väldigt tråkigt, men vi har haft det så himla jobbigt att vi knappt har kommit ovanför ytan.

Vi har haft det väldigt jobbigt, en förkylning som varade typ hela julen, hela december har vi varit sjuka, och då menar jag oss alla. När den ena blir bättre har den andra blivit sämre. Har man dessutom diabetes så blir man ju väldigt mycket sämre. Man blir väldigt sjuk, värdena blir tokhöga och hur mycket insulin man än ger så får det ingen effekt, man blir immun mot insulinet.

Vi har nu haft den första riktiga sjukan sen min son fick sin diagnos typ 1-diabetes. Jag kan bara säga att vi inte har sovit på drygt en vecka, han har varit och är hög som bara den, hela tiden. Han ligger över 12 mml och över för det mesta och det går inte att få några bättre värden alls . Från att normalt ta ca 12 enheter per dag är vi nu uppe i över 35 enheter eller mer, och det räcker inte långt. Det känns nu som när han insjuknade i diabetes, då såg det likadant ut som nu, mellan 30-40 enheter per dygn. Jag känner en sådan himla stress när allt ställs på ända, inget som fungerar som det ska, han mår pyton i sin förkylning och diabetesen blir kaos.

Vi är så himla trötta… och sen blir jag själv sjuk och alla andra hemma och är sjuka. Jag går upp varannan timme och ger min son insulin, jag får aldrig slappna av eller ta paus (den känslan ligger förstås bara hos mig) men fakta är att jag alltid finns där. Dag som natt, timme för timme. Ständigt har man jour och agerar när det behövs.

Det tror jag är den jobbigaste frågan som alla som inte har eller varit i närheten av ett diabetes barn ställer mig. ”Hur svårt kan det vara?” det är ju bara att ta lite sprutor då och då… Omvärldens okunskap och författade meningar är oerhört tråkiga, önskar att kunskapen runt diabetes blir större. Ibland kan kommentarerna vara riktigt sårande.

Vi föräldrar som har barn med typ 1-diabetes vakar ständigt över våra barn, vi planerar hela tiden dagens matintag, dagens aktiviteter och allt där runtomkring. Vi kan liksom aldrig göra nog, det tar aldrig slut, har man lyckats en dag med värdena så kan man aldrig få samma resultat igen. Man kan aldrig ta ”ledigt”.

Att vara förälder är ett stort ansvar i sig, att dessutom ha ett kroniskt sjukt barn är en stor utmaning och ett arbete som man aldrig kan vila ifrån. Jag har insett att för att göra det bästa av diabetesen så handlar allt om planering, planera allt och vara redo att justera och kompromissa. Vi vill ju leva som vanliga familjer med diverse aktiviteter och det gör vi numera men det krävs en väldig massa förberedelser och planering. Innan min son fick diabetes tänkte man inte så mycket vi bara gjorde, vi var helt klart mer spontana i hur vi agerade. Det är kanske på både gott och ont för oss alla ibland. Nu har ett nytt år börjat och vi kämpar på och ser framåt, skolan har börjat igen och vi alla är friska, det kan bara bli bättre. Tills vi hörs igen, kram från oss till er.

Anna

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.