Fördomar vi stött på

Jag såg nyligen ett inlägg på Facebook där det efterfrågades vilka fördomar vi stött på under tiden som diabetiker. Det fick mig att fundera. Hur kan det komma sig att så pass många infinner sig i att allt de hör stämmer? För visst måste påståenden komma någonstans ifrån? Visst grundar det sig i okunskap, absolut, det är ju bara synd att den okunskapen sprids så lätt. Det kan ju faktiskt leda till rätt problematiska konsekvenser.

Under en tid lyssnade jag på fördomarna, tog in dom för att sedan rätta till det som inte stämde. Men jag upptäckte ibland att jag fick ett oönskat mottagande. Det är som att personen i fråga i vissa fall bestämt sig för en sak och att det måste vara på ett visst sätt. Detta utan att ställa sig källkritisk eller fundera över informationen som tilldelats. Dumt tänker jag. Först att sprida den felaktiga informationen och sedan att ta emot den utan någon som helst eftertanke.

Vi stöter alla på fördomar och som diabetiker är jag definitivt inte ensam. Jag har nog varit rätt skonad från dom men jag minns än idag en situation som uppstod när jag som ung tonåring, lite osäker som de flesta i den åldern, råkade ut för en fördom som satte sina spår.

Det var under en basketläger som innebar övernattning med laget. Efter en natts sömn var jag redo för frukost tillsammans med mina lagkamrater. Vi möts av en buffé av härliga frestelser. Samtliga tjejer lös upp och gick loss på det som fanns framför oss. Liksom resten av mitt lag grabbade jag åt mig av det som lockade mig. Det var bröd, frukt, yoghurt, müsli, diverse pålägg och en och annan sötsak. Jag går nöjt och exalterat till bordet där mina lagkamrater slagit sig ner när en av mina tränare kommer förbi. Hon slår ett öga på min bricka och säger med ett tillgjort leende, som att hon vet exakt vad hon talar om och ska visa mig att hon vill mitt bästa, ¨ska du verkligen äta det där, du som är diabetiker?” Jag minns det så väl. Hur jag från att ha varit exalterad över att få njuta av denna fantastiska frukostbricka plötslig känner skuld. Jag tittar ner på min bricka, ¨ehh jo… ja…” är allt jag får fram. Jag sätter mig ner och skäms. Hon har rätt, tänkte jag. Vad gör jag? När mina lagkamrater avnjutit sin måltid lämnar vi tillsammans matsalen och kvar står min bricka, ouppäten.

Efter 20 år med diabetes har jag stött på en mängd olika människor som har mer eller mindre kunskap om sjukdomen och vad det innebär. Jag förväntar mig inte att personen jag möter ska veta speciellt mycket. En del vet att jag är beroende av insulin och att det har något med socker att göra. Jag har personligen inga problem när folk frågar mig om diabetes och vad det innebär, jag vill gärna hjälpa till och sprida kunskap. Var inte rädda att fråga, det kommer göra gott för både dig och mig tänker jag. Du lär dig mer om människor som mig med diabetes typ 1 och vet vad du ska göra om vi hamnar i ett kritiskt läge.

Vi har nog alla fått höra att vi ätit för mycket socker, inte skött vår kost eller att vi inte kan äta godis. Visst kan man bli trött på kommentarerna men jag försöker att hela tiden sprida kunskap så att fördomar och den felaktig information inte sprids mer från vårt möte. Jag känner mig tryggare i att fler känner till allvaret i min sjukdom och att jag kan få rätt hjälp om jag behöver det. Fördomarna blir på så sätt färre och vi förstår varandra bättre.

Nathalie

Nathalie Lindén har haft typ 1-diabetes sedan 4 års ålder och delar med sig av sina erfarenheter som diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.