Väljaridentitet – vilka fundament vilar partierna på?

När man analyserar människors förhållningssätt i politiska frågor, så finns ett identitetsdrag som mer än andra indikerar vad människor tycker. Det handlar inte om vilket parti man röstar på, utan snarare var på vänster – högerskalan man väljer att placera sig själv. Skalan är väl etablerad och de allra flesta har en tydlig relation till den.

De som kategoriserar sig själv långt till vänster har med stor sannolikhet helt skilda uppfattningar från dem som är i den andra änden av skalan när det gäller exempelvis frågor om skatter, fördelningspolitik, företagarvillkor, välfärdsföretagande, individens kontra samhällets ansvar. Även uppfattningarna om olika typer av energikällor är starkt ideologiska och därmed relaterade till vänster-högerskalan.

Om vi kategoriserar partiernas sympatisörer utifrån en tiogradig skala, så återfinns Vänsterpartiet längst till vänster med en genomsnittlig nivå på 2,09. I den andra änden av skalan har vi Moderaterna med ett snitt på 7,87.

Skillnaderna inom Alliansen är små och samtliga partier ryms inom ett spann från 7,04 (Kristdemokraterna) till 7,87. Centerpartiets (7,11) och Folkpartiets (7,14) nivåer skiljer sig endast marginellt från Kristdemokraterna. Folkpartiet och Kristdemokraterna har över tiden bytts av i positionen närmast Moderaterna. Centerpartiet har varit mer av ett mittenalternativ, men ligger nu alltså i paritet med de övriga.

Situationen inom oppositionen är annorlunda, med ett större spann mellan partierna. Efter Vänsterpartiet (2,09) följer Socialdemokraterna med 3,32 och Miljöpartiet med 4,15. Skillnaden gentemot närmaste Alliansparti är därmed mycket stor, vilket uppenbart försvårar samarbeten över blockgränserna eller möjligheten att skapa nya majoritetskonstellationer.

Intressant nog är Sverigedemokraterna (6,49) det parti som ligger närmast genomsnittet för samtliga (5,53). Den extremposition man tillskrivs handlar om invandringen, medan man i andra mer traditionella politiska frågor snarare är mindre kontroversiella än andra. Att man därmed har lyckats fånga en stor del av mitten i politiken har med säkerhet bidragit till partiets framgångar.

Om vänster-högerskalan utgör ett tydligt uttryck för politisk identitet så har den mer traditionella utgångspunkten, som bygger på ideologi, tappat mark eller möjligen blivit otydligare. Ett skäl till detta kan vara att sakfrågor och pragmatism vunnit mark på bekostnad av ideologisk hemvist. När ideologierna dessutom blivit fler så ökar vilsenheten.

På Allianssidan varierar självbilden primärt mellan konservativ, liberal och socialliberal. Tydligast är folkpartisterna, som i nio fall av tio beskriver sig själva som antingen liberala eller socialliberala. Spridningen är större inom Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Bland centersympatisörer finns dessutom ett inte obetydligt inslag av grön ideologi.

Den ideologiska hemvisten är tydligare på oppositionssidan där 75 % av vänsterpartisterna ser sig som socialister, 76 % av de socialdemokratiska sympatisörerna betecknar sig just som socialdemokrater, medan en knapp (57 %) majoritet av Miljöpartisterna uppfattar sig själva som gröna. Bland Miljöpartisterna finns också 26 % som säger sig vara antingen liberala eller socialliberala. Kopplingen till de övriga oppositionspartierna i form av socialister eller socialdemokrater är avsevärt svagare.

Ideologiskt mest otydliga är Sverigedemokraterna, av vilka 29 % säger sig vara nationalister. I övrigt täcker man samtliga ideologier i olika grad. Här finns exempelvis 26 % konservativa, medan13 % betecknar sig som socialdemokrater. Närheten till just de ideologierna ger en av förklaringarna till flödet mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna respektive Socialdemokraterna.