Vad har medvetande och demokrati gemensamt?

Ett digitalt fotografi kan bestå av miljoner pixlar. Om vi förstorar fotografiet så att vi ser de enskilda pixlarna, så ser vi inte vad hela bilden föreställer. Helheten går förlorad när vi studerar detaljerna.

Vi kan inte heller hitta medvetandet genom att undersöka hjärnans celler. Det finns ingen liten klick av nervceller i hjärnan som är medvetna. Medvetandet styrs inte från ett centrum. Det är snarare ett helhetsmönster av samordnad aktivitet som ändrar form och frekvens.

Jämfört med datorernas arbetsminne är medvetandet inte mycket att hänga i julgranen. Det är långsamt och rymmer bara ytterst små mängder information, men det fyller en viktig funktion: medvetandet kan lägga in sitt veto och hindra dåliga idéer från att genomföras. Medvetandet fattar beslut som rör hela systemet och kan därför betraktas som en omröstning bland nervceller i hjärnan.

En människa har vissa likheter med en hjärncell. En nervcell i hjärnan har liksom en människa ett nätverk av kontakter. Vi har olika många kontakter och många av oss är experter inom något begränsat område, men ingen - varken människa eller cell - kan vara expert på något så allmänt som beslutsfattande.

Demokrati bygger på insikten att vi fattar bättre beslut tillsammans än någon människa kan göra själv. Världen är alltför komplicerad för en ensam hjärna att förstå. Vår smala lycka är att våra hjärnor tycks vara medvetna om sina begränsningar, för de belönar samarbete. Samarbete med andra människor sätter igång hjärnans belöningssystem och ger oss starka motiv att hjälpas åt.

Vi har som sagt mycket begränsade medvetanden, därför bör vi koppla ihop det begränsade förnuft vi har med andra människors förnuft. På 1600-talet gav Royal Society rådet till världens vetenskapsmän att samarbeta genom att publicera sina nya idéer öppet så att andra kan pröva dem. Rådet blev startskottet på den vetenskapliga revolutionen.