En uppgiven känsla

Jag lämnar mötet med Maude – som är Bräcke diakonis äldreomsorgschef – med en uppgiven känsla. Vi har precis gått igenom vårt erbjudande att fortsätta driva särskilt boende för äldre i Linköping. Det känns kört på förhand… Ännu en vårdupphandling där lägsta pris per vårddygn kommer vinna. Eller ”vinna”, är det rätt ord? Vem vinner, egentligen? Är det de gamla, deras närstående, Linköpings kommun eller vårt samhälle?

Det känns extra tungt, eftersom Bräcke diakoni varit länge i Linköping. Vi har varit aktiva i staden sedan 2007. Hela tiden har vi försökt verka för långsiktighet för alla parter. Försökt förmå politiker och tjänstemän att vilja och våga prova andra modeller för upphandling och avtal. Vi har träffat många duktiga tjänstemän, och diskuterat med flera kloka och reflekterande politiker – men lägsta pris-upphandlingarna har bestått.

När jag frågar folk vad som är bra med Bräcke diakoni, svarar de flesta ungefär samma sak. Vi har en tydlig värdegrund med lång historia, engagerade och bra medarbetare och vi delar inte ut några vinster. Inget av detta har någon inverkan på upphandlingen i Linköping. Där är det nya kvalitetskriteriet att vi ska beskriva hur vi vill stödja de äldre att använda i-Pads. På riktigt! Sedan kommer ändå lägsta pris att vinna. Eller ”vinna”, förresten…

Men samhällspåverkan är en långsiktig process. Maude och jag beslutar att göra som tidigare, och lämna in det bästa anbud vi kan och förmår. Hitta smarta men ansvarsfulla bemanningslösningar, eftersom resurserna är begränsade. Räkna med matlagning på plats på boendena. Och, absolut, arbeta med i-Pads och läsplattor. Vi vill gärna fortsätta driva äldreomsorg i Linköping. Kanske räcker det. Men just nu känns det lite uppgivet.

/Martin Ärnlöv
Direktor
Bräcke diakoni