Hur underkläder blev sexiga

Det kommer en tid i en kvinnas liv när hon går från vanliga underkläder till lite sexigare kläder – från barndomens vita bomullstrosor till strukturerade, vadderade, elastiska plagg som lyfter, håller, framhäver, stärker, och som skyddar hennes snabbt förändrade kropp.

Jag ville först inte bära behå. Jag hade hållit fast vid mina skjortor med Fruit of the Loom alldeles för länge, ända tills min mamma släpade med mig till en främling som mätte min byst. Hon valde en lätt vadderad, hudfärgad behå som jag knappt vågade prova. En behå är liksom inte bara en behå. Det är det första steget mot vuxenlivet, mot en sexuell identitet. En första behå är förödmjukande och kittlande, skrämmande och spännande, mystisk och banal. Den handlar om förväntningarna som kommer med att bli kvinna, men också alla nöjen.

I museets stora samling, med över 500 underkläder från 1700-talet till nutid, visar Exposed upp mer än 70 artiklar. De spårar underklädernas utveckling från skjorta till stringtrosa, korsett till Wonderbra, teklänning och pyjamasbyxor – och dess plats i mode och kultur.

Tanken att underkläder kan ha ett annat syfte än ett rent funktionellt är förstås relativt ny. Under flera århundraden bar män och kvinnor enkla, T-formade linnetunikor under sina kläder, framför allt för att värma sig. Syftet var även, som museichefen Valerie Steele skriver i katalogen, att skydda de finare yttre plaggen från ”kroppens smuts och svett.” Underkläder hade en kort, populär period under 1700-talet, när de styrande njöt av utsmyckade korsetter. Under det tidiga 1800-talet fick medelklassen en större plats i samhället, och de bidrog till att dölja underkläderna igen. Kvinnor höll sig till enkla, vita plagg och underkjolar som förstärkte deras oskuldsfullhet snarare än deras lockelse.

Allt förändrades under det sena 1800-talet. Impressionisterna hade chockat Paris med sina vågade porträtt av älskande och vänner som bar blå silkesunderkläder. Varuhusen började öppet betjänta en allt mer inflytelserik medelklass, som inte längre var blyga för att visa upp sin rikedom. Viktigast av allt: kvinnor såg sig inte längre som bara hemmafruar och mödrar, utan även som sexuella varelser. Silhuetterna – timglaset, ”S”-formen – blev alltmer extrema, och underkläderna blev lyxigare. Ta till exempel den sexiga, hallonfärgade korsetten från 1889, eller ett par röda silkesstrumpor med ett flitigt motiv med hjärter knekt. Till och med den ordentliga drottning Victoria sägs ha burit en röd underkjol.

Det krävdes förstås att den ultrasexiga korsetten skulle bli legitim för att kvinnor skulle överge den. Nu kom underklädernas gyllene ålder, med utsökta nattlinnen, löst sittande och utsmyckade dräkter, och kvinnor som inte bar korsetter i sina egna hem. Den här tidsperioden uppvisade andra läckra, nu bortglömda plagg: en lätt spetskombination, vilket är en skjorta som är fastsydd i underbyxor, en bysthållare av linne, en protobehå som ger bäraren en ”monobyst” och en ”sängkappa” i spets, som skyddar kvinnas hår när hon sover (kan vi få tillbaka den?). Till och med de nya generationerna kvinnor – med sina pojklika kroppar – hade mycket fina underkläder: silkesstrumpor, moderna kläder, och bedårande behåar som designades för att dölja bysten. Teklänningar – eller värdklänningar – blev allt mer suggestiva, till exempel i form av åtsittande silkesskapelser som kramade kvinnans frigjorda kropp.

Efter att timglasformen återkommit på 1940-talet och 1950-talet hade unga kvinnor fått nog. För dem handlade underkläder inte längre bara om jobbiga föräldrar och en fångad kvinnlig sexualitet – de var massproducerade, dyra och onödiga. På 1970-talet insisterade många modedesigners på att deras kunder skulle bära deras sexiga, åtsittande plagg utan underkläder.

Underkläder har upplevt en långsam renässans, och Exposed gör ett bra jobb med att visa hur de återfått sin mystik och lockelse det började med punkare från en brittisk designer som tog de sexuellt utmanande korsetterna och började bära dem utanpå kläderna. Den franska Jean Paul Gaultier, som var besatt av sin mormors korsetter som barn, visade upp dem på modevisningarna i Paris och gav Madonna en att bära under sin turné Blonde Ambition. Under 1990-talet gjorde grungerockare samma sak med underklänningar, genom att förvandla dem till klänningar och bära dem tillsammans med fiskenät och kängor.

Det är den här sortens attityd som kännetecknar S&M-korsetterna som tillverkats av den lysande Suki Cohen, eller de Guy Bourdin-inspirerade plaggen från Agent Provocateur, som båda finns med i utställningen. Här finns även minimalistiska chiffongtrosor och bysthållare, och Hanky Pankys bomullstrosor. ”Det fascinerande med 2000-talets underkläder är att det finns något för alla”, säger Hill. ”Du kan verkligen både ha kakan och äta upp den samtidigt.”