Byggnadstekniska lärdomar från bränder

Vilka erfarenheter får vi av inträffade bränder och upp­dagade brister i det byggnadstekniska brandskyddet – och i så fall – vad kunde ha gjorts istället?

Denna artikel kommer i stort att handla om ”byggnadstekniska lärdomar från bränder”. Jag har ett naturligt intresse för hur brandskyddet fungerar i samband med att verkligheten, i form av brandtillbud, inträffar då jag har ett flertal år inom kommunal räddningstjänst i bagaget.Idag har jag den prioriterade förmånen att ytterligare kunna fördjupa mig i frågeställningarna genom min ordinarie tjänst som brandingenjör och den ”bisyssla” som restvärdeledare som jag har privilegiet att kunna behålla från räddningstjänståren.

De bränder som orsakat stora skador är ofta bränder där sektioneringar inte lyckats stoppa brandspridningen. Sektionering av stora byggnader fyller i de flesta fall en avgörande funktion i ett tidigt skede av brandförloppet. Kan dessa sektioneringar dessutom lokaliseras på ett enkelt sätt av räddningstjänsten innebär detta i regel att man kan rädda mycket stora värden.

Sektionering av större byggnadersektionering av större byggnader är bl.a. avhängigt typ av byggnadsklass, verksamhet, brandbelastning, teknisk installation mm. där bl.a. lättnader kan göras i brandkraven samt många gånger en öppnare planlösningar vid exempelvis automatisk vattensprinkling av dessa byggnader. Typexempel på stora byggnader i ett våningsplan, där det tyvärr allt för ofta inträffar en hel del bränder av olika orsaker, är paviljongskolorna som var mycket vanliga under en viss tidsepok. Enligt då gällande Svensk Byggnorm utfördes dessa i bästa fall med 30 minuters sektioneringar, vilket var och är helt enligt nu gällande bygglagstiftning. De stora byggnadsytor som blev verklighet vid denna typ av byggnation som i många fall också utgjordes av om- och tillbyggnader i olika etapper, har gjort dessa mycket komplexa. Det resulterade i olika yttertakskonstruktioner/takfall, vilka har ofta i framförallt olika etapper byggts emot varandra med påföljd att sektioneringarna allt för ofta inte överstämt i markplanet och vindsplanet.

Min erfarenhet från bränder i denna typ av byggnader vilket vanligen är skolbyggnader har ofta visat på stora svagheter genom att man inte har lyckats utföra en hundraprocentig sektionering framförallt i anslutningar mellan de olika yttertakskonstruktionerna/takfallen. Detta kan vara näst intill byggnadsmässigt omöjligt för de hantverkare/byggnadsarbetare som skall utföra dessa sektioneringar på ett korrekt sätt, då det många gånger är trånga utrymmen och prång som skall brandsektioneras och brandtätas.

Dessutom har räddningstjänsten ­”nästan alltid” hamnat steget efter vid dessa bränder då de många gånger får chansa på var sektioneringarna är utförda någonstans. Därför är det mycket värdefullt att tänka till tidigt i brandprojekteringen av bl.a. nya skolbyggnader av denna typ, för att få framförallt, få arkitekter och beställare att inse konsekvenserna om man inte lyckas genomföra sektioneringar på ett robust och funktionsmässigt enkelt sätt. Det gäller att inte krångla till utformningen av byggnationen, men ändå ­utforma en funktionell skolbyggnad (byggnad) med ett materialval som försvårar för både anlagda bränder och annan skadegörelse såväl som mot det tuffa slitaget som en skola utsätts för.

Vid andra typer av bränder där sektioneringen har en avgörande betydelse för att inte få de riktigt stora brandskadorna är sektionering av vindar/hanvindar. Vindar består oftast av antingen inredda eller oinredda vindar (vid oinredd vind ofta ett uppstolpat vattentak ovan ett betongbjälklag). Vid oinredda vindar sektioneras vindsbjälklaget i regel med 60 minuters brandmotstånd. Den horisontella sektioneringen görs i regel efter var 1200 m2 i 60 minutersklass. Dessa sektioneringar har vid många vindsbränder visat sig vara bristfälligt utförda, så att brandspridning kunnat ske förbi dessa. Anledningen har många gånger visat sig vara att anslutningar mot yttertak/råsponten inte varit tät, vilket ofta beror på att murade sektioneringsväggar inte tätar helt och hållet mot råsponten. Det är svårt att få en bra brandtätning mellan en homogen konstruktion som inte rör sig och en levande träkonstruktion som rör sig utifrån varierande temperaturer och fuktigheten i luften. Vid denna typ av anslutningar av brandavskiljande väggar fås ett mycket bättre brandskydd om man på vardera sidan om brandsektionerade vägg förser råspontens undersida med minimum 600mm tändskyddande beklädnad ut från brandsektionerande väggar. Här är det dessutom mycket viktigt att dessa vindsektioneringsväggar är tydligt utmärkta på fasaden med standard­skyltar (vita hjälmen på röd botten med text ”Brandsektionering”) så att räddningstjänsten snabbt kan mobilisera sina resurser på rätta ställena och på så sätt uppnå ett gott resultat i brandsläckningsarbetet.

Än viktigare är denna brandsektionering naturligtvis vid inredda vindar där det byggts t.ex. lägenheter. I detta fall får man oftast en så kallad hanvind med tillhörande kryputrymmen utmed båda fasaderna. Sektionering måste då ske ända upp till yttertaket och ut till respektive fasader i avsedd brandklass vilket i regel är 60 minuter som jag ser det för att inte brandspridning skall kunna ske förbi tänkta brandsektioneringar (en vanlig handbokslösning är annars att brandcellen innesluts med väggar och tak i 60 minutersklass). Utebliven sektionering utifrån ovanstående kan bli katastrofal vid brand i exempelvis underliggande lägenhet alternativt en brand på balkongen. Här spelar många gånger luftspaltens utformning i takfoten en stor roll, där branden lätt får fäste och sprider sig till vindsutrymmet/krypvinden, vilket ofta kan ödelägga hela den inredda vinden. Vid låga byggnader bör man alltid sträva efter att ha täta takfötter med luftning ute vid hängrännan ­eller ännu bättre genom dolda öppningar för luftning ovan yttertak under taktäckningen.

Hur mycket kan vi lita på att brandsektioneringar är rätt utförda? Något generaliserat skulle jag vilja uttrycka det som att en väl dokumenterad egenkontroll är ovärderlig då det i stort är omöjligt att upptäcka brister vid en ­utförandekontroll enligt plan- och bygg­lagen. Det är naturligtvis viktigt att det totala byggnads­tekniska utförandet är korrekt och i synnerhet det byggnadstekniska brandskyddets alla delar. Vid montage av exempelvis branddörrar kan man allt som oftast upptäcka brister i bl.a. infästning och drevning, men även om monteringen är korrekt så släpper dessa igenom en viss mängd rök. Denna typ av brist i drevning av branddörrar är ofta svår att upptäcka då detta grundar sig i stort sett helt och hållet på en korrekt utförd egenkontroll. Men även om vi som brand­konsulter vid den typ av ­utförandekontroller (stickprovskontroller) som är vanligast skulle upptäcka någon tveksamhet i montaget, så krävs det ett stort kunnande för att bedöma om det är rätt utfört eller inte. Det bästa ur brandskyddssynpunkt och enklaste för byggentreprenören är att anlita en brandtätningsfirma som utför alla branttätningar och kan lämna ett intyg på vilka olika tätningar som gjorts samt den metod som använts.

Anslutningar av brandsektionerande väggar är ofta en mycket svag länk i det totala brandskyddet, detta visar sig först i samband med brand i byggnaden. Att till exempelvis låta träullsplattor bli monterade i ett innertak/valv innan brandsektionerande väggar monterats kan visa sig vara förödande ur rökspridningssynpunkt. Dessa träullsplattor är långt ifrån lufttäta utan sprider brandgaser/röken mycket enkelt förbi tänkt brandsektionering.

Träullsplattor används många gånger i garage/förråd som värmeisolering när dessa utrymmen förläggs under mark i valvet som vetter mot det fria. Här är risken uppenbar att man för en svårsläckt glödbrand i dessa vid ett brandtillbud.Plattorna är dock typgodkända med ytskicktsklass I samt uppfyller kraven för tändskyddande beklädnad.

Vid om- och tillbyggnad av äldre byggnader som i regel har träbjälklag ­löper man oftast en stor risk för att få brandspridning in i bjälklaget med det många gånger ”sämre” brandmotstånd som dessa bjälklagen har. Dessa består oftast av puts på vassmatta och spräck­panel på undersidan. Den del av byggnaden som berörs (ändras) är det oftast inga problem att förstärka upp bjälklaget till gällande brandkrav, men vid exempelvis inredning av vindar till bostäder så görs denna förstärkning nästan alltid genomgående på ovansidan av naturliga skäl. Svagheten vid en brand i denna typ av fastighet är många gånger undersida av bjälklaget vid brand i underliggande grannlägenhet, där man har kvar den gamla konstruktionen puts/vassmatta/spräckpanel som i bästa fall har ett brandmotstånd på ca 15-20 minuter. Det som händer vid dessa bränder är att vi får brandspridning mycket snabbt in i bjälklaget till troligast en sågspånsfyllning som är vanligast i dessa bjälklag, vilket ofta leder till svårsläckta glöd- och krypbränder, vilka inte allt för sällan sprider sig vidare till mellanväggar och andra hålrum då det finns luftspalter p.g.a. att spånfyllningen sjunkigt genom åren. Det man bör göra vid om- och tillbyggnader (ändring) i denna typ av byggnader är att antingen suga bort den gamla spånfyllningen och ersätta denna med obrännbar isolering eller, vilket inte alltid är så enkelt eller överhuvudtaget möjligt, förstärka bjälklaget på undersidan. Vid förstärkning av bjälklagen på undersidan, rekommenderas att detta sker med 2x13 mm normalgips eller som ett allra lägsta krav ett lager tändskyddande beklädnad om putsen visar sig vara hel.Det gäller verkligen att se till att putsen inte är sprucken eller att det finns flertalet misten efter tidigare installationer och annat som demonterats, och kanske dölja detta med ett nedpendlat innertak vilket sällan är aktuellt i konventionella lägenheter.Detta försvagar det totala brandskyddet avsevärt om man inte efterlagar men riktigare förstärker undersida bjälklag med minst ett lager tändskyddande beklädnad.

När det gäller olika typ av ­installationer så är det otroligt viktigt att dessa monteras enligt monteringsanvisningar och enligt dess typgodkännade. Det kan gälla såväl vid kabelgenomföringar och rörgenomföringar som vid genomföringar av ventilationskanaler. Men även om installation är rätt utförd kan det finnas ­väsentliga delar i brandskyddet som man lätt kan ”slarva med” eller att detta helt enkelt tas för lätt på. Ett exempel på detta var en brand för ett litet tag sedan som visade sig ha startat i ett lägenhetsförråd i källar­våningen till ett nybyggt flerbostadshus. Larm inkom till räddningstjänsten p.g.a. att de boende kände röklukt och samtidigt hör en av de boende grannens brandvarnare ljuda. Inkommande larm till SOS typas som förmodad lägenhetsbrand.

Vid ankomst bryter räddningstjänsten upp ­aktuell lägenhetsdörr där ingen var hemma och finner lägenheten helt rökfylld, men efter utvädring hittas ingen brandhärd. Det visar sig snabbt i samband med detta att det istället är en källarbrand vilken orsakat denna kraftiga rökspridning till ett antal ­lägenheter. Vid närmare undersökning ­efter det att branden är släckt och brandgasventilering av utrymmena var gjord, visar det sig att rökspridningen troligen kunnat bero på ett installationsfel i luftbehandlingsinstallationen. Vi konstaterade att flertalet renslock på tilluftskanalerna som gick till lägenheter hade lossnat.

Detta förklarade troligen den kraftiga rökspridningen till ett antal lägenheter inom aktuell del av fastigheten. Vid närmare analys av renslocken som är av den typen som har en bajonettinfästning, visade det sig att de nitar/skruvar som skulle ha greppat tag i bajonettfästningen saknades. Alltså var det inte konstigt att renslocken föll av ventilationskanalerna och låg på golvet vid den värmepåverkan som själva branden förorsakat. Branden startade på eftermiddagen vilket gjorde att många inte var hemma i sina lägenheter och därför troligen en något senare upptäckt. Hade det hänt nattetid kunde ett helt annat scenario utspela sig med sovande människor och djur i de rökpåverkade lägenheterna, vilket i ett värsta scenario kunnat kosta livet för någon. Då det rörde sig om ett nytt bostadsområde blev händelsen en ansvarsfråga ­mellan fastighetsägaren och den ansvarige entreprenören. En förhållandevis enkel installationsdetalj, som är så otroligt viktig ur brandskyddssynpunkt, kan vara mycket svår att upptäcka vid en besiktning/utförandekontroll, vilken å andra sidan är en självklar egenkontrollspunkt. Ovan (i den nedre bilden tll vänster) syns en annan vanlig miss som görs av ­byggare i samband med tätning runt ­ventilationskanaler där en typ av fogskum inte allt för sällan används. Detta fogskum kan användas under mycket speciella förhållande där det är av yttersta vikt att man har studerat monteringsanvisningarna innan man över huvudtaget ger sig i kast med att använda denna typ av ”brandtätning”. Skummet i sig fritt exponerat brinner bättre än de flesta andra brännbara material.

Då hela byggprocessen grundar sig på att egenkontrollerna dokumenteras på ett lättförståligt sätt, men framförallt utförs enligt upprättade kontrollmanualer där varje detalj som är av avgörande ­betydelse för bl.a. byggnadens brandskydd dokumenteras, dateras och signeras med vem som utfört kontrollerna.Dessa ”kontrollistor” skall finnas tillgängliga på byggarbetsplatsen så att behöriga när som helst kan be att få ta del av gjord egenkontroll.Det gäller att det finns en tydlighet i vem som ansvarar för vad i samband med utförandet av de olika momenten på en byggarbetsplats. Det skall även i ett tidigt skede under utförandeskedet finnas framtagna gränsdragningslistor som beskriver vem som besiktigar och avprovar vad, för att underlätta vid slutkontroll och framförallt borga för att fastigheten fått ett brandskydd som var tänkt i projekteringen.