Ottar: "Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning" del 2

Ett livsverk

Det Elise Ottesen-Jensen skrev om, men inte förmådde identifiera då var, att berättelsen handlade om hennes egen syster Magnhild. Prästen som skickade iväg sin yngsta dotter, var Elises egen far. Först tio år senare, 1965, berättade hon i en radiointervju att hennes systers öde hade gett henne kraften att kämpa för en annan kvinnosyn än den hennes lillasyster hade blivit offer för.

Elise Ottesen-Jensen utbildade sig till riksdagsstenograf och blev journalist i arbetarpressen. Under hennes första tid som journalist i Norge pågick en intensiv sexualpolitisk debatt i pressen. Hennes chef på tidningen Arbeidet i Bergen hade modet att låta henne skriva en ledare. Den 12 februari 1914 kom hennes första inlägg i den debatt som hon skulle komma att delta i under resten av sitt liv.

Artikeln vållade ett ramaskri. Det bildades sedlighetsföreningar och man kastade sig över denna ”förskräckliga människa som inte vill kastrera dem som begår sedlighetsbrott mot barn”.

Hon gifte sig med Albert Jensen, redaktören för det syndikalistiska veckobladet ”Direkt Aktion” i Norge. 1915 blev han utvisad ur Norge som obekväm agitator för fred och arbetarsolidaritet. Paret flyttade till Köpenhamn och levde där mellan åren 1915 och 1919, då Jensen utvisades från Danmark till Sverige, där tre månaders fängelse väntade honom. Han hade redan avtjänat två fängelsestraff i Sverige för att ha uppmanat svenska soldater att inte ta till vapen mot Norge vid unionsupplösningen 1905. I Danmark hade Elise Ottesen-Jensen lärt känna redaktören för den danska syndikaliströrelsen Christian Christensen. Han reste runt i Danmark och höll föredrag om preventivmedel och om barnbegränsning som ett led i klasskampen och kvinnans jämställdhet med mannen. I Sverige fick hon kontakt med Albert Jensens gamle kåkfararvän, Hinke Bergegren.

Det var 1910 i storstrejkernas tid. Hinke var ungsocialist, fredskämpe och feminist, aktiv i kampen för kvinnors politiska, ekonomiska och sexuella rättigheter. I sitt tal ”Agitation för Kärlek utan barn” riktade han sig främst till kvinnorna och hans idéer tände en anarkistisk brandbomb. Talet spreds som en löpeld över landet i form av en broschyr i 50 000 exemplar. Myndigheterna var rädda att Hinke skulle få med sig ungdomen och kvinnorna och orsaka revolution, när han proklamerade att arbetarkvinnorna skulle vägra att föda barn.

Svaret blev ett hopkok av en lag som förbjöd upplysning om kondom och pessar. Då fortsatte Hinke sin odyssé med att istället lära ut avbrutet samlag, coitus interruptus. Hinke hade brutit ett tabu som var förutsättningen för att Elise Ottesen-Jensen kunde fortsätta att tala öppet om födelsekontroll.  Han hade lagt ut mattan och berett vägen för det som senare skulle bli Elise Ottesen-Jensens livsverk, RFSU.

 Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar

Författare

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta