Postkarte 23 publiceras idag

För tio år sedan upptäcktes några flyttlådor på en vind i Stockholm. De innehöll brev, dagböcker, gamla uppsatshäften, tidningsklipp och en cigarrask med svartvita fotografier. Minnen från ett 70-årigt liv. Längst ner i en av lådorna låg en plastpåse med 32 brevkort skrivna i gammal tysk skrivstil och skickade från Tyskland till Sverige under pågående världskrig. Den historia brevkorten berättar handlar om några människor dömda till undergång och den stad de levde i. Men mest av allt handlar berättelsen om kärlek och framtidstro. Med facit i hand är det lätt att döma den tysk-judiska epoken som ett misslyckande och hänvisa till dess fasansfulla slut. Men att i efterhand fälla domar över historien är inte nödvändigtvis det bästa tillvägagångssättet om man vill förstå en epok och vad som verkligen hände. Historien om Tysklands assimilerade judar är mer än berättelsen om en tragedi. Det var också under lång tid berättelsen om en makalös framgång. Den närmaste jämförelsen skulle kunna vara den med judarna i dagens Nordamerika. Redan i början av 1920-talet hade Tyskland sin förste tysk-judiske utrikesminister, Dr. Walter Rathenau. Det var femtio år innan USA hade sin förste tysk-judiske utrikesminister, Dr. Henry Kissinger. Sällan har det funnits en så fruktbar och dödlig sammansmältning mellan två kulturer som den mellan det judiska och det tyska. Idag handlar det om andra minoriteter, men frågeställningarna är identiska i hela Europa. Att hantera frågor om integration och assimilering kontra bevarande av egenart är vår tids stora utmaning.