Norrmalms äldsta träbyggnad renoverad

På kyrkogården vid S:t Johannes kyrka mitt i centrala Stockholm, hittar vi Norrmalms äldsta träbyggnad – en klockstapel från 1692. Efter att ha varit täckt med byggnadsställningar och målats med rödtjära ser den unika byggnaden åter dagens ljus, så som den såg ut för över 300 år sedan.

I södra delen av S:t Johannes kyrkogård står den, klockstapeln från 1692, nu renoverad och lysande i falurött – en härlig röd kulör med ett klassiskt matt utseende som effektivt skyddar mot solens UV-strålning. Trätjäran ger ett utmärkt träskydd och tillför de naturliga ämnen som träet självt använder mot angrepp av mikroorganismer. Och det luktar underbart gott när man går förbi klockstapeln. Sommar och hav…

Erland Ros, präst i S:t Johannes sedan 1985, berättar om klockstapelns historia:

HISTORIK OM KLOCKSTAPELN

Den 18 juni 1692 slöts kontraktet mellan församlingen och timmermästarna Lars Olofsson och Anders Folkerson om bygget. 550 Riksdaler kopparmynt erhöll de för arbetet, men så höll också församlingen med byggnadsmateriel.

I klockstapeln placerades tre klockor. På den största avbildades Karl XII till häst.

År 1703 testamenterade en församlingsbo , Mätare Greta 200 daler till kyrkan. Dessa användes till att installera ett urverk till de tre klockorna så att tiden kunde mätas ut med kvartslag, halv- och heltimmar. Klockorna kallade framför allt till gudstjänst i den lilla träkyrkan från 1651 i nordöstra delen av kyrkogården. Man ringde över de döda, vid krig och annan fara såsom när eld bröt ut i staden. Det fanns ett system med klämtningar som angav var det brann.

Högst upp i klockstapeln finns ett mycket litet rum med utsikt åt alla håll. Kanske brandvakten där hade sin plats. I väggpanelen finns otaliga initialer inristade med årtal- de äldsta från mitten av 1700-talet.

I Strindbergs ”Röda rummet”, utkommen 1879, finns klockstapeln omnämnd i varje fall indirekt.

Två av romanens huvudpersoner Olle Montanus och målaren Sellén övernattar en vinternatt i en ateljé uppe vid Regeringsgatan. Det är bittert kallt vilket deras replikväxling röjer:

–Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.
–Kallt? Inte. Det är bara tjugo grader ute och då är det minst tretti här inne, efter som vi bor så högt. Vad tror du klockan kan vara?
–Jag tyckte hon slog ett i Johannes nyss.
–Johannes? Inte har de någon klocka! De är så fattiga, så den har de satt bort.

Men där har Strindberg fel! Klockorna fanns i högsta grad i klockstapeln 1879. Däremot började utflyttningen 1890 då den nuvarande S:t Johannes kyrka stod färdig. De två större klockorna flyttades till S:t Johannes kyrktorn för att bli slagverk till tornuret (vilket de är än idag). År 1904 flyttades den tredje klockan från klockstapeln till den nyinvigda Stefanskyrkan i Vanadislunden där den fortfarande ljuder.

Klockstapeln var nu tömd på klockor och planer fanns på att riva den – liksom man tidigare gjort med den gamla träkyrkan 1890. Räddningen för den gamla byggnaden var att den behövdes som förråd för församlingens parkbänkar, kasserade gravstenar och gamla arkivhandlingar.

För 20 år sedan upptäckte Erland Ros, präst i församlingen, ett stort träkors täckt av damm i ett hörn av stapeln. Det visade sig vara altarkorset från den gamla träkyrkan, ett av mycket få inventarier som finns kvar från den. Korset finns nu förtjänstfullt restaurerat i högra sidokapellet i S:t Johannes kyrka.

KALLAR TILL VÅRBLÅS OCH GUDSTJÄNST

Klockstapeln på S:t Johannes kyrkogård gör numera bokstavligen skäl för sitt namn. På 1990-talet införskaffades en mindre klocka (Inköpt i en antikhandel i Gamla stan på kyrkorådets uppdrag av kyrkovaktmästare Göran Söderblom och Erland Ros!)

Nu kallar dess spröda klang till vårblås och gudstjänst på Kristi Himmelsfärds dag varje år. En sedan mer än 20 år tillbaka slitstark tradition med blåsare uppe i klockstapeln och deltagare som med kraft sjunger ” Vintern rasat ut..” och ”Här är gudagott att vara”.

Det blir det även framöver – ”God willing and weather permitting!” Välkomna!