Här är de första sjöräddarna som ska rädda liv på Medelhavet

Nu är de första besättningarna som ska tjänstgöra i Medelhavet uttagna. I helgen åker de ner till den grekiska ön Samos för att påbörja sitt uppdrag, att undsätta flyktingar i sjönöd.

Rescue 12-29 PostkodLotteriet bemannas av Fredrik Forsman från Mölnlycke och Victor Bogesjö från Göteborg. Rescue 12-30 Handelsbanken Liv bemannas av Rasmus Karlsson från Räfsnäs och John Henriksen från Strömstad. Besättningarna är på plats i två veckor åt gången. Utöver Sjöräddningssällskapets sjöräddare finns plats reserverad för en besättningsman från vårt grekiska systersällskap Hellenic Rescue Team samt en sjöräddningsutbildad reporter från Schibsted Media ombord på respektive räddningsbåt. Besättningarna backas även upp av en landorganisation som nu finns på plats på Samos.

- Vi har ett starkt och extremt kompetent gäng på väg ner till Grekland. Vi känner oss väl förberedda och laddade inför vår viktiga uppgift, säger Andreas Arvidsson, operativt ansvarig på Sjöräddningssällskapet.

Läs mer om besättningsmännen nedan. Detta är de två första besättningarna som tas ut till uppdraget. Kommande besättningar rekryteras efter hand. Intervjuförfrågningar sker via Sjöräddningssällskapets presstelefon, 031-761 40 01.
 

Fredrik Forsman, befälhavare ombord Rescue 12-29

• Namn: Fredrik Forsman
• Ålder: 42 år
• Yrke: Projektledare och doktorand på Chalmers Tekniska Högskola, sjökapten och forskar kring sjösäkerhet och utbildning på Sjöräddningssällskapet.
• Bostadsort: Mölnlycke, utanför Göteborg
• Familj: Fru och två barn
• Fritidsintressen: Uthållighetsidrotter som swimrun och triathlon

”Jag var tio år i försvaret som chef för stridsbåtsutbildningen på Västkusten. Där drev jag utbildningar i högfartsnavigering och utvecklade pedagogiken runt det. Jag fick till och med Elfsborgs regementes förtjänstmedalj för det jobbet, det är lite roligt tycker jag, i ett system när man nästan aldrig får beröm för det man gör! Då var jag militär fartygschef, men fick chansen att även läsa till civil sjökapten. Jag har alltid velat arbeta med Sjöräddningssällskapet och älskar utbildning och pedagogik. När det öppnades en lucka på Sjöräddningssällskapet, som skulle utveckla sin utbildningsorganisation, då stod jag där och knackade på dörren. Det var 2007, och sedan dess har jag i olika grad arbetat med utbildning inom Sjöräddningssällskapet. Det här är en unik chans för mig att få förena teori och praktik. Mina lärdomar från Medelhavet tar jag med mig i min forskning kring sjösäkerhet som jag bedriver på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.

När jag fick veta att Sjöräddningssällskapet skulle åka till Medelhavet flög många tankar igenom huvudet. Den allra första tanken var ”Åh, vad bra!”. Den andra ”Vad farligt det kan bli” och den tredje ”Här kan ju jag med min kompetens göra nytta”.

Jag har lång erfarenhet och träning av att jobba under svåra förhållanden och jag känner stor ödmjukhet inför att jag nu kan få möjlighet att hjälpa till. Det kommer verkligen inte bli en dans på rosor, och vi kommer förmodligen att möta döda människor och det är alltid mycket svårt. Men det är bättre att vara där och göra allt vad vi kan, även om vi ibland är otillräckliga. Varje räddat liv är en stor seger.

Det är svårt att sätta sig in i vad som väntar. Vi har förberett oss så bra det bara går och skapat oss en bra bild av hur det ser ut där nere. Men vi som första besättning vet ändå inte vad som väntar oss och hur utmaningarna kommer att vara. Därför måste vi vara ödmjuka och anpassningsbara. Det kommer vara fullt av nya frågor. Men vi är ett väl sammansatt team med bra profil för att ta oss an uppgiften. Tillsammans kan vi utveckla en ”best practise” som vi och kommande besättningar kan utgå ifrån.

Jag tror att min bästa egenskap som sjöräddare är att jag vet av erfarenhet att jag klarar av att ha ett gott ledarskap även i svåra situationer. Jag vet hur jag kan få andra att leverera i grupp och lyckas som team. Jag är bra på att få folk att jobba som ett lag under svåra och föränderliga förhållanden.”

Victor Bogesjö, besättningsman ombord Rescue 12-29

• Namn: Victor Bogesjö
• Ålder: 32 år
• Yrke: Skadehanterare på sjöförsäkringsbolaget The Swedish Club
• Bostadsort: Oslo, ursprungligen från Göteborg
• Familj: Sambo
• Fritidsintressen: Umgås med vänner, fiska, dyka och resa

”Jag har spenderat större delen av min barndoms somrar, helger och lov i Fjällbacka. Redan tidigt blev jag nyfiken på Sjöräddningssällskapets räddningsstation nere i hamnen. När jag fyllde 18 år blev jag frivillig sjöräddare. Det bästa med frivilliguppdraget är att hjälpa andra människor, jag gillar att bidra med något positivt. Man lär sig något nytt på varje uppdrag, och ryggsäcken fylls på med erfarenheter allt eftersom. Jag visste också tidigt att jag ville jobba med sjöfart. Jag pluggade juridik med inriktning sjörätt i Lund och i Oslo. Efter studierna fick jag jobb på The Swedish Club som trainee, och har stannat där sedan dess. Swedish Club är ett försäkringsbolag i shippingbranschen, så mycket i mitt liv handlar om båtar och sjöfart. I höstas fick jag möjlighet att byta arbetsort till Oslo, vilket passade bra eftersom min flickvän är norska. Mitt jobb innebär att hantera skador på fartyg runt om i världen. Det kan vara väldigt olika typer av olyckor och incidenter. Jag gillar att det är väldigt omväxlande jobb, och att jag får ha så mycket kontakt med människor runt om i hela världen.

Min första tanke när Sjöräddningssällskapet började prata om insatser på Medelhavet var att det kändes rätt att vi ska hjälpa till internationellt när det går. Sjöräddningssällskapet ska vara samhällsnyttigt, har vi möjlighet att hjälpa så ska vi också göra det. Det spelar ingen roll om det är i Sverige eller inte.

Jag sökte till uppdraget för att jag vill kunna hjälpa till i den flyktingkatastrof som råder. Jag är glad att jag har möjlighet att göra mer utöver att skänka pengar. Att dessutom åka ner och stötta en systerorganisation på plats känns väldigt bra. Det samarbetet är också viktigt att lyfta fram. Vi gör den här räddningsaktionen tillsammans med Grekland och Hellenic Rescue Team, inte som en egen insats.

Jag kände mig otroligt hedrad när jag fick veta att jag blivit antagen. Det ska bli en stor erfarenhet. Samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför uppdraget. Det som händer det händer, och det måste vara utgångspunkten. Så länge vi kan göra en bra insats är jag nöjd. Min förhoppning är att jag ska kunna göra nytta, det är allt. Som person är jag lugn, strukturerad och ansvarstagande. Det är nog också mina bästa egenskaper som sjöräddare. Jag har en ödmjuk inställning och jag gillar verkligen att hjälpa till.”

Rasmus Karlsson, befälhavare ombord Rescue 12-30

• Namn: Rasmus Karlsson
• Ålder: 27 år
• Yrke: Befälhavare och redare
• Bostadsort: Räfsnäs utanför Norrtälje
• Familj: Sambo
• Fritidsintressen: Åka båt, spela trummor, fiska och jaga.

”Jag är uppvuxen på ön Stora Enskär i Roslagen. Det är en liten ö med bara nio hus och de flesta som bor där är släkt. Båtarna är vårt transportmedel, och båtintresset kom väldigt tidigt. Jag kunde nog köra båt innan jag kunde cykla faktiskt. Pappa hade taxibåtar och turbåtar, så jag fick lära mig av honom. Min farfar var med och startade sjöräddningsstationen i Räfsnäs. Så länge jag kan minnas har jag haft ett stort intresse för yrkesbåtar, och särskilt sjöräddningsbåtar.

Jag gick sjömansgymnasiet på Åland och läste sedan vidare till fartygsbefäl klass sju på Chalmers Tekniska Högskola. Under hela studietiden arbetade jag mycket på sjön och började också engagera mig som frivillig sjöräddare. Idag driver jag mitt eget lilla rederi i Räfsnäs, kör fartyg och båtar för andra rederier och är även stationsansvarig på RS Räfsnäs.

Min första reaktion på att Sjöräddningssällskapet skulle åka ner till Medelhavet var ”oj, det här låter spännande”. Och den spontana känslan var att jag ville åka ner. Men sedan började jag tveka lite, jag tänkte mycket på säkerhetsaspekten och den psykiska påfrestningen man utsätts för. Man vet ju inte vilka situationer man kan hamna i. Om det kantrar en gummibåt och det plötsligt ligger massor av människor i vattnet. Det kan bli många svåra situationer. Här hemma i Sverige vet man ju nästan alltid hur många som finns ombord till exempel, hur många man ska leta efter, det vet vi ju inte på Medelhavet. Och sen alla stora tragedier vi kommer att möta. Människor flyr för sina liv från flera år av krig. Hur kommer de känna när de ser oss, kommer de att bli rädda eller glada? Många sådana frågor snurrade runt. Jag funderade mycket och diskuterade med vänner och familj, men så kom jag fram till att ja, jag fixar situationen. Jag vill det här. Jag är van att lösa problem till sjöss och kan ta väl hand om min besättning. En kompis sa till mig att ”Rasmus du är inte den som ska dela ut mackor till dem som kommer hit till centralstationen, du är en person som ska vara där nere, det är ju precis det här du kan”. Så det känns ganska naturligt efter ett tag.

Det kommer att bli en ny och viktig upplevelse och en stor erfarenhet. Jag åker ner för att hjälpa människor i sjönöd och stötta våra grekiska sjöräddarkollegor som behöver hjälp. Det är klart att man ställer upp på det!

Mina bästa egenskaper som sjöräddare är att jag är väldigt lugn och stresstålig. Jag är bra på att ta beslut i stressade situationer men lyssnar alltid på besättningen. Jag har ett stort säkerhetstänk. Jag tänker att båten är ett hem och att besättningen är en familj. Man får inte göra något som riskerar att det raseras.”

John Henriksen, besättningsman ombord Rescue 12-30

• Namn: John Henriksen
• Ålder: 54 år
• Yrke: Custom Process Administration (speditör)
• Bostadsort: Strömstad
• Familj: Sambo och tre vuxna barn
• Fritidsintressen: Sjöräddning, resor och träning

”Jag är född och uppvuxen i Strömstad med norska föräldrar. Min pappa jobbade med spedition och jag halkade tidigt in på samma på samma bana, precis som min bror. Och på den vägen är det. Redan som 10-åring hade jag en egen båt och tillbringade många timmar i Strömstads skärgård. När Sjöräddningssällskapet startade en räddningsstation i Strömstad fick jag frågan om jag ville bli frivillig sjöräddare. Då kunde jag inte på grund av jobb i Norrland, men tre år senare fanns möjlighet att engagera mig och nu är jag inne på mitt tolfte år som aktiv.

Det bästa med att vara frivillig sjöräddare är att kunna hjälpa andra, och känslan i magen när man får uppskattning av den man hjälpt är oslagbar. Sedan har jag förstås en stor förkärlek till havet.

När jag hörde att Sjöräddningssällskapet skulle skicka båtar till Medelhavet kände jag att här kan jag göra en insats. Man kan ha vilken åsikt man vill om hur flyktingpolitiken funkar, men för mig är det tydligt; människor ska inte behöva drunkna för att de flyr från ett krig. Så ska det bara inte vara. Och det är med den fasta övertygelsen jag åker ner, att kunna rädda människor i sjönöd.

Tidigare har jag suttit och sett insamlingsgalor på TV, och bedövat mitt samvete med att skänka pengar. När jag nu fick möjligheten att åka ner på plats och hjälpa till med något jag kan, då var det inget att tveka på.

Jag är väldigt glad att jag blev utvald att få följa med. Jag är övertygad om att vi kommer att lösa vårt uppdrag, men jag har ingen klar bild framför mig om hur det kommer att bli. Jag är inte den som oroar mig för saker som inte har hänt.

Min bästa egenskap som sjöräddare är att jag är lugn. Att inte tappa fattningen och behålla lugnet även i kritiska räddningssituationer tror jag är viktigt. Kan man förmedla ett lugn så sprider det sig förhoppningsvis. Jag har varit med om en hel del otäcka räddningsinsatser under mina år som frivillig sjöräddare. Det har lärt mig mycket om hur jag själv agerar och fungerar och gett mig en stark grundtrygghet.”

Lars Axvi, ansvarar för landorganisationen samt besättning ombord Rescue 12-30

• Namn: Lars Axvi
• Ålder: 41 år
• Yrke: Tekniklektor på Chalmers Tekniska Högskola
• Bostadsort: Lerum, utanför Göteborg
• Familj: Fru och två barn
• Fritidsintressen: Segling, litteratur, utomhusidrott

Jag är uppvuxen i Hindås. Även om jag växte upp långt från havet har familjen alltid haft stark koppling till sjön. Intresset för båtar fanns med från början. Min morfar var sjökapten och engagerad i Sjöräddningssällskapet.

Jag gick på seglarskola i kryssarklubben under skolåren. På gymnasiet började jag jobba extra som jungman och senare matros på Stena Line. Där började den professionella biten av mitt båtintresse. Jag tog ett års uppehåll från gymnasiet och gick ett år på en dansk sjöfartsskola.

Efter gymnasiet gjorde jag lumpen i flottan och valde därefter att satsa på en officerskarriär. Med tio år i Marinen kände jag att det var dags att göra något annat. Jag läste in sjökaptensutbildningen och började jobba inom handelsflottan. Bland annat jobbade jag inom offshoreindustrin med att flytta oljeriggar. Det var en spännande arbetsplats som kombinerade både sjömanskap, fartygsmanövrering och planering. Det lärde mig också hur viktigt det är för säkerheten att vara yrkeskunnig. Du måste verkligen kunna vad du gör, annars utsätter du dina kollegor för onödig risk.

Det jag saknade i handelsflottan var utbildarperspektivet. I marinen var det väldigt påtagligt. Jag saknade att undervisa. Jag fick ett erbjudande om jobb på Chalmers som jag tog. I samma veva som jag gick i land fick vi vårt första barn.

I och med att jag började på Chalmers kom jag in i samarbetet med Sjöräddningssällskapet. Jag började jobba med fartygssimulatorerna, utbildade navigationshandledare och fördjupade mig i utveckling inom sjösäkerhet och SAR.

Min första reaktion på att Sjöräddningssällskapet ska finnas på plats i Medelhavet var ”Vad bra!” Det är starkt att man på detta sätt anpassar sig efter rådande situation, för att kunna fylla en lucka. Det visar att Sjöräddningssällskapet är en mogen och flexibel organisation. När jag fick samtalet om jag ville åka med ner kändes det väldigt bra. Att jag har något i min portfölj som gör att jag kan hjälpa till och få igång det här. Jag tror att min styrka är förmågan att starta upp verksamheter, få igång systemen.

Nu är vi i en helt ny miljö. Som sjöman är man ganska van vid det, att ständigt byta miljöer. Min roll är att få verksamheten och infrastrukturen i den här nya miljön att funka. Göra lokala anpassningar i procedurer, etablera kontakter och arbetssätt, att få allt att flyta på, göra vägledningar för hur kommande besättningar ska jobba och inte minst hugga i och vara besättningsman.

Det ska bli intressant och spännande. Men det känns också lite läskigt. Med väldigt stor sannolikhet kommer vi att se döda människor. Hur kommer man att reagera på det? Jag är inte rädd, men ett visst obehag finns där.

Jag är ganska lugn, ser mig själv som psykiskt stabil. Samtidigt har jag ett ganska stort driv som jag tror är nödvändigt.

Om vi kan rädda några människor från att drunkna så är jag väldigt nöjd. Jag hoppas att vi kommer att rädda människor. Det är bättre att göra det, än att inte göra någonting. Det känns väldigt bra att kunna vara med och göra något.

Hemma hos en granne till oss bor en somalisk femtonårig tjej som kom som flykting över Medelhavet för sex månader sedan. När hon hörde att jag skulle åka ner och göra detta blev hon så glad. Hon kom och knackade på hemma och gav mig en lapp hon själv skrivit på svenska: Tack för att du hjälper människorna på havet. Den lappen har jag med mig på resan."

Mattias Wengelin, ansvarar för landorganisationen och besättning ombord 12-29

• Namn: Mattias Wengelin
• Ålder: 49 år
• Yrke: Anställd på Sjöräddningssällskapet för att driva sjöräddningsprojekt i tredje världen.
• Bostadsort: Ramlösa, utanför Helsingborg
• Familj: Fru och två barn
• Fritidsintressen: Har börjat spela golf igen. Reser extremt mycket.

”Jag är född och uppvuxen i Sandviken i Gästrikland. Efter lumpen pluggade jag i Karlstad och reste sedan jorden runt. När jag var färdig med min ekonomexamen 1991 flyttade jag till Helsingborg för en traineeplats där.

Min mormor och morfar hade sommarhus utanför Gävle, där for jag runt och fiskade hela somrarna. När jag träffade min blivande fru köpte vi en mindre segelbåt, en Omega. Den första turen vi gjorde tillsammans var en blåsig långseglats från Helsingborg till Smögen, då var min fru gravid och vi hade vår tvååring med oss. En spännande start på familjens båtliv, kan man säga.

Jag är reservofficer och tyckte det var kul att få öva med dem ibland. Men sedan lade de ju ner större delen av försvaret så då blev det inga fler militära övningar. I samma veva läste jag i Helsingborgs dagblad att Sjöräddningssällskapet skulle starta räddningsstation i Råå. Så jag ringde och blev ditbjuden när de skulle namnge stationens nya båt. Där presenterade de den nya besättningen och pekade på mig och ett gäng andra killar. Så då var det ju bara att köra! Jag jourade jättemycket under en period. Det var en bra skola. Jag är fortfarande aktiv på stationen.

2005 skulle jag resa till Uganda och titta på gorillor. Jag fick genom Sjöräddningssällskapet höra att en kille i IMRF (International Marine Rescue Federation) höll på att starta upp en sjöräddningsstation i Kampala. Jag passade på att åka förbi och besöka stationen. Där träffade jag Tim de Wet som hade dragit igång en systerorganisation i Uganda 2001. Ett år senare ringde han och bad mig komma ner och bygga upp ytterligare en sjöräddningsstation i Uganda, på Lake Albert. Sagt och gjort. 2011 bildade vi tillsammans Safe Waters Foundation som arbetar med sjösäkerhetsfrågor och räddningsstationer i Afrika. Så sedan den första semesterresan till Uganda har jag varit där väldigt ofta.

Jag var lite splittrad när jag hörde om Sjöräddningssällskapets planer att åka till Medelhavet. Å ena sidan tyckte jag att ”det är på tiden att vi gör någonting”, å andra sidan var jag lite fundersam kring hur vi kan göra det här på allra bästa sätt. Men att någon måste ner och sparka upp dörren och verkligen göra någonting känns väldigt naturligt. Jag är oerhört stolt över den inställning vi i Sjöräddningssällskapet har till vårt uppdrag, att vi är rent humanitära och inte blandar in någon som helst form av gränsbevakning eller politik. Vi räddar liv rätt och slätt. Och för mig kändes det naturligt att bli involverad i det här uppdraget eftersom den internationella arenan är mina marker.

Vi kommer att göra stor nytta. Vi behövs verkligen. Förutom det mest uppenbara, att rädda liv, är vår organisation är ute på en erfarenhetsresa nu. Som organisation kommer vi få en större förståelse för vad det innebär att engagera sig i ett nytt område, i ett land. Och för våra frivilliga sjöräddare är det en stor erfarenhet att operera i en främmande miljö.

Uppdraget lär oss vad operativt internationellt engagemang innebär. Vi får en beredskap för att kunna hjälpa till en annan gång, på en annan plats. Vi får också en förmåga att anpassa oss lokalt och träning i att agera i större sammanhang även på hemma, till exempel vid större olyckor”

Sjöräddningssällskapets insatser i Medelhavet finansieras av Schibsted Sveriges insamlingskampanj Gula Båtarna samt donationer från PostkodLotteriet och enskilda givare. Läs mer om Gula båtarna i bifogad release.