Aktiebolagslagens regler om tvångsinlösen inte optimalt utformade

Aktiebolagslagens bestämmelser om tvångsinlösen ger den som har mer än 90 procent av aktierna i ett aktiebolag rätt och skyldighet att lösa in resten av aktierna. Vissa delar av bestämmelserna kan dock vara såväl samhällsekonomiskt kontraproduktiva som konstitutionellt tveksamma och deras omfattning bör följaktligen begränsas. Det menar Gustaf Sjöberg som disputerar i ämnet den 7 december vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Avhandlingen innehåller såväl en utförlig genomgång av reglerna om tvångsinlösen i 2005 års lag som en ekonomisk analys av institutet tvångsinlösens funktion. Vidare innehåller avhandlingen en genomgång av grundlagens regler om egendomsskydd. De traditionella motiven för tvångsinlösen är att institutet ger möjlighet för majoritetsägare att organisera sitt ägande rationellt samt att det utgör ett skydd för minoritetsägare. Gustaf Sjöbergs ekonomiska analys försöker renodla de samhällsekonomiska motiven för en tvångsinlösenrätt. Tvångsinlösen kan bli aktuellt i tre typfall: 1. Vid offentliga uppköpserbjudanden finns det en mekanism som ger drivkrafter för aktieägarna att inte acceptera budet och bli gratisåkare (free riders). Varje enskild minoritetsägare har ett intresse av att behålla sina aktier och att övriga minoritetsägare säljer sina; det optimala är att vara ensam minoritetsägare i ett välskött aktiebolag. Eftersom alla agerar på samma sätt blir det ingen affär, men genom tvångsinlösen kan entreprenören köpa upp resterande aktier. 2. En aktieägare äger mer än 90 procent av aktierna i ett bolag och anser att minoritetsägarna hindrar ett effektivt utnyttjande av bolagets resurser. 3. Som minoritetsskydd fungerar tvångsinlösen på det viset att institutet erbjuder en möjlighet för minoritetsägarna att komma ur sitt ägande. Det är dock inte nödvändigt att det verkligen förekommer något förtryck av minoriteten för att tvångsinlösen ska aktualiseras. Svagheterna hos tvångsinlösen som minoritetsskydd kommer sig av att det är ganska lätt för en majoritetsägare att undgå tvångsinlösen samt att det är svårt att värdera minoritetens aktier på ett sådant sätt att minoriteten blir tillfredsställd. Gustaf Sjöberg anser att tvångsinlösen enbart skall tillämpas i det första fallet. Om tvångsinlösen begränsas till att vara en rätt för den som genom offentligt bud nått över 90 procent av aktierna i ett bolag är sannolikheten störst för att de samhällsekonomiska målen med institutet nås och dessutom är de konstitutionella betänkligheterna minst. I det andra fallet är sannolikheten för samhällsekonomiska vinster inte tillräckligt stor för att motivera en tvångslagstiftning. Gustaf Sjöberg menar att tvångsinlösen inte alls bör gälla för slutna bolag. Med slutna bolag menas bolag vars aktier inte är föremål för någon omfattande omsättning och vars förhållandevis få aktieägare även är inblandade i driften. Ofta har ägarna investerat större delen av sina pengar och även sitt känslomässiga engagemang i bolaget. Av dessa skäl finns det inte förutsättningar att en statlig tvångsåtgärd kan bidra till relationen. Eftersom tvångsinlösen har påtagliga brister som minoritetsskydd bör institutet inte behållas i den minoritetsskyddande arsenalen. Gustaf Sjöberg nås på kristinelund@swipnet.se eller 026 – 990 91. Du kan även kontakta redaktör Staffan Westerlund, staffan.westerlund@juridicum.su.se, 073 – 784 5031 eller 08 -16 12 82.