Makrokommentar mars

Mars 2020 går till historien som en av de mest dramatiska börs- och nyhetsmånaderna någonsin. Coronapandemins epicentrum har nu förflyttats från Asien till Europa och Nordamerika och kostat tiotusentals människor livet. Paniken har drabbat i princip alla marknader i alla regioner och stora delar av västvärldens produktion ligger just nu nere.

Månaden var knappt en vecka gammal när oron fick fäste på oljemarknaden. Oljekartellen Opec misslyckades först med att gemensamt begränsa produktionen i syfte att stabilisera oljepriset. Ryssland, som inte är medlem i Opec, vägrade att dra ner sin produktion varpå Saudiarabien svarade med att inleda ett priskrig genom att vrida på kranarna för fullt. Priskriget, tillsammans med det enorma fallet i efterfrågan (orsakat av coronakrisen), ledde till att oljepriset under månaden föll ner till den lägsta nivån på 18 år.

Börsernas reaktioner har även dessa varit extrema. Vid en handfull tillfällen har de dagliga kursrörelser på de stora börserna uppgått till i storleksordningen 10–12 procent. Främst nedgångar givetvis, men även någon enstaka rekyl. Den värsta dagen för det amerikanska Dow Jones Industrial Average var den 16 mars då indexet noterade en nedgång på hela 12,9 procent ­– sämsta börsdagen sedan den ”Svarta måndagen” 1987. Samma dag uppmätte det amerikanska volatilitetsindexet VIX (ibland benämnt som aktiemarknadens skräckindex) sin högsta nivå någonsin (82,69). Därmed slogs det tidigare rekordet på 80,74 som noterades under finanskrisens värsta dagar i november 2008. Trots en viss återhämtning mot slutet av månaden blev mars en illröd månad där Stockholmsbörsen storbolagsindex (OMXS30) slutade på minus 11,2 procent och amerikanska S&P 500 på minus 12,5 procent. I Europa föll EuroSTOXX 50 hela 16,3 procent.

Flykten från aktiemarknaden till säkrare tillgångar, såsom statspapper, fick räntan på den tioåriga amerikanska statsobligationen att falla under månaden och uppgår i skrivande stund till 0,69 procent.

Vad som är ännu mer alarmerande är krisens effekter på realekonomin. Ännu har inte tillräckligt med makrodata kommit in vilket gör det svårt att spekulera i hur djup och långvarig konjunkturnedgången kommer att bli. Investmentbanken Morgan Stanley spår att den globala tillväxten under det andra kvartalet i år kommer minska med 30 procent. En annan oroande siffra kommer från amerikansk arbetsmarknadsstatistik. På bara en enda vecka i mars uppgick antalet nya arbetslösa personer till 3,2 miljoner. Siffran är den överlägset högsta någonsin och kan ställas i relation till de senaste fem åren då antalet nyregistrerade arbetslösa på en vecka aldrig överstigit 300 000. Inte ens under den senaste finanskrisen skedde en tillnärmelsevis så hastig ökning av arbetslösheten. För Sveriges del syns liknande tendenser på arbetsmarknaden. Preliminära siffror över de första fyra veckorna i mars visar att antalet personer som varslats om uppsägning uppgår till 36 800 där en stor andel kommer från hotell, restaurang och transport.

De kraftiga börsnedgångarna och det stora antalet uppsägningar har skett trots rekordstora stimulanspaket från regeringar och centralbanker världen över. I USA har Federal Reserve sänkt styrräntan ner till noll och påbörjat stödköp av tillgångar för 700 miljarder dollar. I Sverige har Riksbanken ännu inte aviserat någon sänkning av räntan, men i syfte att tillföra likviditet i systemet har man beslutat att låna ut upp till 500 miljarder kronor till företagen via bankerna. Vidare kommer Riksbanken utöka stödköpen av värdepapper.

Från finanspolitiskt håll har länderna överträffat varandra i åtgärder. Den amerikanska senaten godkände nyligen ett stimulanspaket på ofattbara 2 000 miljarder dollar, vilket bland annat innehåller s.k. helikopterpengar till hushållen. Åtgärden är dubbelt så stor jämfört med motsvarande under förra finanskrisen. Ännu större åtgärder, relativt sett, har genomförts i Tyskland där stimulanserna motsvarar närmare 30 procent av BNP. Den svenska regeringens åtgärder har i den jämförelsen varit mer modesta och uppgår totalt till omkring 6 procent av BNP. Hittills har dessa åtgärder främst fokuserat på lyfta kostnader från företagen.

Parallellt med turbulensen på aktiemarknaden blottade sig under månaden stora problem på den svenska marknaden för företagsobligationer och för de fonder som handlar med dessa. När investerare flydde risk försvann hastigt köparna på marknaden. Utan en köpsida blev företagsobligationerna omöjliga att prissätta vilket fick konsekvensen att fondernas dagliga andelsvärde, det så kallade NAV:et, inte korrekt reflekterade värdet av underliggande tillgångar. Flera räntefonder vidtog den drastiska åtgärden att helt stoppa för uttag. Även om en del fonder i skrivande stund har återupptagit handeln bör lärdomar dras av det inträffade. Problemet, som brukar benämnas likviditetsrisk, fångas tyvärr inte alltid upp i räntefondernas indikerade risknivåer som ofta är mycket låga. Inte sällan marknadsförts fonderna som säkra produkter där riskklassen är baserad på hur mycket fondens kurs har varierat under de senaste fem åren. De historiska svängningarna (den s.k. volatiliteten) säger dock inte så mycket om framtida risk, särskilt inte om marknaden befunnit sig i en stabilt uppåtgående trend.

Text: Joakim Sandén