Makrokommentar juli

När Covid-19 tidigare i år tog sitt obarmhärtiga grepp över världen svarade de stora ekonomierna i Europa, Nordamerika och Östasien med en relativt samstämmig policymix. Fokus låg på att hålla människor isär och samtidigt försöka undvika större ekonomiska störningar genom omfattande, men tillfälliga, stimulansåtgärder. Strategin baserades på antagandet att tillfälliga ”lockdowns” skulle resultera i kraftigt minskad smittspridning. Systemen för testning och spårning byggdes ut i syfte att snabbt och målinriktat kunna stävja och isolera nya utbrott utan att åter behöva slå ut den ekonomiska aktiviteten. Den beskriva politiken har i hög utsträckning lyckats i både Asien och Europa, med minskad smittspridning och ökad ekonomisk aktivitet.

USA ser ut att vara det sorgliga undantaget. Åtminstone än så länge. Delvis framgångsrika stödåtgärder, som skyddat människor och företag från ekonomisk härdsmälta, har överskuggats av ett stort misslyckande att hålla virusspridningen under kontroll. Antalet insjuknande, sjukhusinläggningar och dödsfall fortsätter att öka – inte minst i de ekonomiskt viktiga delstaterna Florida, Texas och Kalifornien. Även om ingen delstat ännu har återgått till en total ”lockdown” intensifieras debatten om strängare begränsningar.

Utöver kontroll av virusspridningen är den ekonomiska återhämtningen beroende av fortsatta politiska stödåtgärder. Det tillfälliga arbetslöshetsstödet, som garanterat människor som förlorat jobbet 600 dollar i veckan, löpte ut vid månadsslutet och lämnar 25 miljoner amerikaner utan ett tillräckligt ekonomiskt skydd. Trots att både demokraterna och republikanerna är överens om att ett nytt stödpaket behövs har kongressen ännu inte lyckats komma överens om innehållet. Demokraterna vill förlänga stödet på oförändrad nivå, medan republikanerna vill minska storleken på utbetalningarna. Detta då man anser att alltför generösa fördelar avskräcker människor från att återvända till jobbet.

Frånvaron av överenskommelse oroar Fed-chefen Jerome Powell som upprepade gånger vädjat till kongressen att göra mer för att stödja ekonomin. Enligt den amerikanska centralbankens medianprognos kommer amerikansk BNP falla med 6,5 procent i år och utfallet riskerar att bli ännu värre om nya finanspolitiska stimulanser uteblir.

Desto mer framgångsrika politiska förhandlingar har under månaden skett i Europa. Efter en längre tids debatt har EU till slut nått en överenskommelse om ett gigantiskt krispaket om hela 750 miljarder euro. Pengar varav drygt hälften delas ut i rena bidrag till coronadrabbade länder och företag och där resten erbjuds i lån. Uppgörelsen, som krävde ett enhälligt godkännande av alla 27 medlemsländer, är den överlägset största finanspolitiska åtgärd som unionen vidtagit och demonstrerar en efterlängtad politisk handlingskraft. Det unika är att det är EU själv, snarare än enskilda medlemmar, som kommer emittera obligationer för att finansiera stimulansen. Detta kan ses som ett steg mot ökad finanspolitisk integration i EU vilket ökar aptiten för europeiska risktillgångar. Vidare ingjuter uppgörelsen viss framtidstro hos europeiska företag. Inte minst bland företag inriktade mot grön teknologi då en stor del av pengarna öronmärks för just klimatinvesteringar.

Vad gäller den europeiska konjunkturen i stort pekar flera ledande indikatorer just nu uppåt. För första gången på 17 månader registrerades tillväxt i industrins PMI (inköpschefsindex) för eurozonen (51,8). I Tyskland noterades en kraftig återhämtning i både produktion och orderingång. Hemma i Sverige har såväl konjunkturinstitutets barometerindikator som industrins inköpschefsindex klättrat väsentligt.

Diskrepansen i lägesbilderna mellan de båda sidorna av Atlanten har satt avtryck på valutamarknaden. Euron har under senare tid stärkts kraftigt mot den amerikanska dollarn, som även tagit stryk av Feds extremt aggressiva penningpolitik. Den amerikanska ”sedelpressen” har under coronakrisen gått på högvarv vilket fått investerarnas intresse för valutan att svalna.

De massiva stimulanspaketen från världens regeringar och centralbanker ser ut att parkera både långa och korta räntor på mycket låga nivåer under överskådlig framtid. När många ränteplaceringar ger minusavkastning blir ädelmetaller ett allt attraktivare tillgångsslag. Ädelmetaller anses också fungera som ett inflationsskydd vilket är en attraktiv egenskap i en tid då penningmängden ökar i en sällan skådad hastighet. Hittills i år har priset på guld och silver klättrat med 30, respektive 36 procent.

Silverpriset drivs av i stort sett samma faktorer som driver guldpriset med undantaget att silver även har en betydande industriell tillämning. Silver används i produktion av alltifrån solpaneler, till mobiltelefoner och läkemedel. Dess ledande egenskaper är unika och metallen anses spela en nyckelroll i produktionen av ny och grön teknologi. Sannolikt har EU:s historiska krispaket – med sitt stora fokus på klimatinvesteringar – bidragit till silverprisets kraftiga uppgång under senare tid.

Text: Joakim Sandén