Sammanfattning av debattkväll om framtidens polis

Icke godkänt! Det betyget får Polisorganisationsutredningens betänkande av polisen och forskaren Stefan Holgersson. Kritiken delas av professor Bo Wennström vid Centrum för Polisforskning i Uppsala, som menar att svensk polis inte kommer bli bättre genom en omorganisation. De stora effektivitetsproblem som finns måste i stället lösas på politisk nivå. Detta framkom vid en debattkväll om framtidens polis arrangerad av den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige.

Nedan följer en sammanfattning av debattkvällen, där också riksdagsledamoten Johan Pehrson (FP) deltog. På Stiftelsen Tryggare Sveriges hemsida (www.tryggaresverige.org) finns filmade intervjuer med Holgersson, Wennström och Pehrson.

Framtidens polis
I måndags, den 16 april, anordnade Stiftelsen Tryggare Sverige den fyrtionde debattkvällen i ordningen (utan ett öre i statsbidrag!). Ett femtiotal poliser, åklagare, journalister, forskare med flera samlades på Pressklubben i Stockholm för att debattera framtidens polis. Bakgrunden är att Polisorganisationskommittén den 30 mars överlämnade sitt betänkande till justitieminister Beatrice Ask. I betänkandet, med namnet En sammanhållen svensk polis (SOU 2012: 13), föreslås bland annat att Rikspolisstyrelsen, de 21 polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium ska ombildas till en sammanhållen myndighet. Vidare föreslås Säkerhetspolisen bli en fristående myndighet inom polisväsendet.

Den nya Polismyndigheten ska enligt kommittén vara en enrådighetsmyndighet och ledas av en myndighetschef som utses av regeringen. Genom ombildning till en sammanhållen Polismyndighet menar man att det blir möjligt för myndighetsledningen att ta ett helhetsansvar för polisverksamheten i hela landet samtidigt som det ger förutsättningar för en mer effektiv ledning, styrning och uppföljning av verksamheten. I övrigt föreslås att Polismyndigheten ska ha ett nationellt huvudkontor och vara geografiskt indelad i polisregioner.

Magnus Lindgren, generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige, berättar om Polisförbundets seminarium under Almedalsveckan 2010 där samtliga riksdagspartier för första gången ställde sig bakom kravet på en nationell polis. Sedan dess har polisens verksamhet kommit i fokus på ett mindre smickrande sätt.

Under det senaste året har polisen fått kritik från både Riksrevisionen och Statskontoret för bristande ledning och styrning, till exempel beträffande hur det brottsförebyggande arbetet bedrivs. Till det kommer professor Leif GW Persson kritik mot polisen i TV-programmet Veckans brott samt Aftonbladets pågående granskning av polisens verksamhet.

Enligt Lindgren finns det stort behov av att diskutera hur svensk polis ska vara organiserad för att möta 2020-talets utmaningar i form av utvecklingen när det gäller mängdbrott, den allvarliga situationen i Södertälje och Malmö samt den internationella brottslighetens utseende etc. Problemet är emellertid att man börjar i fel ände. Istället för att analysera hur arbetet bedrivs i dag, med fokus på vad som fungerar respektive vad som inte fungerar, har diskussionen istället uteslutande handlat om hur polisen ska organiseras. Ett av polisens största problem är att alldeles för många utredningar läggs ner, ett tema som behandlas i Tryggare Sveriges bok Vanmakt – om brottsutredningar och de drabbades utsatthet (Jure förlag 2010). Frågan är om dessa problem kan organiseras bort?

Magnus Lindgren avslutar sitt inledningsanförande genom att referera till en högt uppsatt polischef på Rikspolisstyrelsen som menar att Polisorganisationskommitténs betänkande väcker fler frågor än vad det besvarar. En synpunkt som för övrigt fler av deltagarna under debatten ger uttryck för.

Först ut av gästerna var justitieutskottets Johan Pehrson (FP) som varit med och arbetat fram betänkandet. Johan menar att det finns oacceptabla skillnader i effektivitet inom och mellan olika polismyndigheter i Sverige och att det är ett problem som kan lösas i och med en nationell Polismyndighet. Pehrson säger också att han är en av de som tycker att Sverige behöver fler poliser. Dock har 3 000 nya poliser ingen effekt i en organisation som saknar ledning, styrning och uppföljning.

Enligt Pehrson finns det ett stort behov av en organisatorisk förändring av svensk polis. I detta sammanhang refererar han till det senaste stora försöket att reformera polisen, nämligen Närpolisreformen, som Pehrson menar var en ”organisatorisk, ekonomisk och mental förstörelse av en fungerande polisverksamhet”. Här uppstår en diskussion där fler i publiken reagerar mot Pehrsons historiebeskrivning. Polisläraren Patrik Thunholm vid Polishögskolan menar exempelvis att anledning till att närpolisformen misslyckades främst beror på svårigheter att få poliser att arbeta på nya sätt.

Något som Pehrson upprepar många gånger under kvällen är att brottstyper såsom barnpornografi och människohandel måste utredas på nationell nivå. Enligt Pehrson är det orimligt att en utredare arbetar med sådana brott i Laxå, en i Uppsala och så vidare. Det behövs en nationell enhet för detta. Vidare påpekar Pehrson att polisen ska samarbeta med kommunerna på lokal nivå. Med dagens organisation har för få poliser möjlighet att utreda brott, då stor del läggs på administrativt arbete. Det råder dubbeladministration, för mycket byråkrati, vilket leder till för lite poliser ute på gator och torg.

Då Pehrson får en fråga från en åhörare angående huruvida Sverige bör införa ett system där vi väljer lokala polischefer via direktval enligt den modell som just nu introduceras i England, svarar han att det är viktigt att veta mer innan han kan besvara det och tillägger att en central fråga för framtiden är utkrävandet av ansvar.

Pehrson är övertygad om att en nationellt styrd polis är det bästa för medborgarna, men lyfter också fram att en lång resa med många frågor återstår, till exempel hur de geografiska gränsdragningarna ska se ut.

Trots att Pehrson menar att en nationellt styrd polis är det bästa alternativet, hävdar han samtidigt att poliser som arbetar på lokal nivå, i till exempel Tumba eller Laxå inte kommer märka någon skillnad efter omorganiseringen. De bägge andra talarna vid debattkvällen, professor Bo Wennström och polisen Stefan Holgersson, reagerade kraftigt på detta och frågade varför polisen ska omorganiseras om detta inte förväntas leda till några förbättringar.

Enligt Bo Wennström vid Centrum för Polisforskning i Uppsala kommer svensk polis inte bli bättre genom en omorganisation. De stora effektivitetsproblem som finns kan inte lösas genom en omorganisering, utan måste i stället lösas på politisk nivå, i departementen. Wennström menar att det går en ”centraliseringsvåg” genom Europa, med en påtaglig tilltro till organisatoriska förändringar. Det finns dock få internationella och historiska exempel på att det gått att organisera bort akuta problem. Problemen handlar om helt andra saker, till exempel utmaningar på grund av teknikförändringar och globalisering, något som betänkandet inte adresserar.

Wennström menar att det historiskt och ur ett internationellt perspektiv finns en liknande utveckling gällande produktivitet vid stora omorganisationer. Nämligen ett initialt skede med sjunkande produktivitet och därefter en stabilisering på samma nivå som innan omorganisationen istället för en förbättring av produktiviteten. Wennström menar att svensk polis står inför ett omfattande organisatoriskt experiment.

Något annat som Wennström ser som mycket problematiskt är att polisen enbart ses som en myndighet och inte som en samhällsinstitution, han ifrågasätter den starka kopplingen mellan stat och polis.

Polisen och forskaren Stefan Holgersson ifrågasätter inte själva idén om en nationellt styrd polis, utan menar att det självklart finns områden som kan effektiviseras genom att frågan hanteras ur ett nationellt perspektiv. Däremot anser han att det är märkligt att omorganisera innan man åtgärdar de stora problem som finns inom polisen i dag. Vidare menar Holgersson att det är konstigt om det inte kommer märkas någon skillnad för den enskilde polisen på fältet som hanterar vardagsbrottsligheten, vilken står för 80 procent av alla anmälda brott. Varför finns det i sådana fall behov av en omorganisering?

Holgersson är även kritiskt till hur utredningen har gått till. Som forskare undervisar han i organisationsteori vid Linköpings universitet och om någon av hans studenter hade skrivit betänkandet menar Holgersson att betyget hade blivit Icke godkänt (IG)!

Inte heller Polisförbundet är negativa till att polisen görs om till en Polismyndighet, dock menar man att det inte är där hemligheten ligger. Mycket handlar i stället om förutsättningar och att förenkla system.

Sammanfattningsvis kan sägas att många av deltagarna vid debattkvällen om framtidens polis gav uttryck för att ny organisation inte löser polisens problem. Det handlar snarare om ledning och styrning, där viktiga frågor att klara ut är behov av processer och system. En synpunkt som delades av deltagarna var emellertid att det svåraste är att implementera en ny organisation. I detta sammanhang kommer även så kallade kulturfrågor in i bilden.

/ Johanna Nivala