Sammanfattning av debattkväll om brott i nära relationer

I Sverige dödas i genomsnitt 20 kvinnor varje år av en närstående. Majoriteten av dessa kvinnor dödas av en man som de har eller har haft en nära relation till och det dödliga våldet är ofta kulmen på en lång period av våld och hot riktade mot kvinnan. Nära hälften av brotten har föregåtts av polisanmälningar om hot och våld. Trots detta slutar det alltså med att kvinna dödas.

För att diskutera hur polisens arbete med brott i nära relation fungerar bjöd Stiftelsen Tryggare Sverige in till debattkväll måndagen 17 september. På plats för att debattera frågorna fanns en rad experter: Susann Stambolidou Tellebo och juristen Marie Glaas, (Uppsala kvinnojour), förbundssekreteraren Olga Persson (SKR), brottsoffersamordnare Ulf Haquinius (Polismyndigheten i Stockholms län) samt personsäkerhetsexpert Peter Strandell (Stiftelsen Tryggare Sverige).

Magnus Lindgren, generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige, inledde debatten: Vi har en av världens bästa lagstiftningar, våra poliser får mycket utbildning, men ändå fungerar det inte – varför?

Susann Stambolidou Tellebo berättar om att var tredje dag kommer en ny kvinna i kontakt med deras verksamhet årligen, dock är det endast 15-20 som gör en polisanmälan. Susanns erfarenhet är vidare att den initiala kontakten med polisen, vid anmälningsupptagning och första förhöret, ofta fungerar bra. Det är senare i processen som det brister.

Susann menar också att kvinnor invaggas i en falsk trygghet då kontaktförbud utfärdas. I praktiken innebär ett kontaktförbud ingenting om gärningspersonen väljer att inte respektera det. Ett annat problem, säger hon, är att det finns poliser som säger att ”det är först vid sjunde, åttonde överträdelsen av kontaktförbud som vi gör något”. Susann menar att det är oerhört viktigt med en snabb och tydlig reaktion från rättsväsendets sida.

Marie Glaas uppger att det största problemet är att polisen inte ställer de rätta följdfrågorna. Kvinnor förminskar ofta det våld de utsatts för. Detta innebär att det inte går att utreda exakt vad som hänt om inte polisen ställer riktiga följdfrågor, t.ex. ”Hur är han när han är irriterad” eller ” Vad betyder ordet putta för dig”? Ett annat problem är att polisen inte gör brottsplatsutredningar.

Susann och Marie är överens om att den inledande kontakten med polisen ofta fungerar bra, men att det senare i processen, då experterna har hand om ärendet, fungerar sämre. Samtidigt vill de påpeka att  personsäkerhetssektionen vid Uppsalapolisen gör ett mycket bra jobb.

Olga Persson, förbundssekreterare vid SKR, beskriver att polisen ofta glömmer att fråga om sexualbrott, vilket är ett stort problem. Hon menar vidare att polisens största problem handlar om bristerna i chefskapet; många poliser väntar bara på att chefen ska säga till hur de ska agera.

Hon beskriver också det geografiskt lotteriet; var den utsatta kvinnan bor, söker hjälp eller gör sin anmälan blir avgörande för vilket bemötande hon kommer få.

Olaga anser vidare att beslutet om att det i vissa fall ska göras en så kallad haveriutredning vid dödligt våld i nära relationer är en total katastrof eftersom ingen sådan utredning gjorts under ett års tid.

Ulf Haquinius håller med Olga Persson om att det är ett geografiskt lotteri. Ulf anser att Rikspolisstyrelsen har goda ambitioner. Dock tar man inte ansvar för att det som beslutas verkställs. Inte heller saknas utbildning inom området. Tvärtom är problemet att man inte använder den kunskap som redan finns. Enligt Haquinius krävs ett tydligt uppföljnings- och sanktionssystem för att säkerställa att Rikspolisstyrelses ambitioner omsätts i praktik.

Precis som Olga Persson, uppfattar Ulf att det handlar om en chefsfråga; ”problemet ligger hos oss själva” säger han.

Beträffande kravet på strukturerade hot- och riskbedömningar så utförs sådana uppskattningsvis i hälften av fallen. Detta alltså trots att det finns både framtagna tjänsteföreskrifter och att Stockholmspolisen genomfört omfattande utbildningar inom området.

Peter Strandell framhåller vikten av att enskilda poliser inte får utgå från sin egen magkänsla när man arbetar med brott i nära relation. Det krävs att det görs strukturerade hot- och riskbedömningar.

Han menar att också kvinnojourer behöver kunna luta sig mot strukturerade hot- och riskbedömningar som ett instrument i sitt arbete. Olga anser emellertid att det finns en övertro på dessa instrument; det är ”ett papper som inte i sig kan rädda några liv”. Däremot håller hon med om att bedömningarna behövs, men att det då också behövs ekonomiska medel för att följa upp dessa.

Peter sammanfattar med att bristerna i polisens arbete har funnits under en mycket lång tid. Trots detta ställs ingen till svars. Det är nu dags att utkräva ansvar när myndigheterna inte lever upp till de rättmätiga krav som kan ställas på deras verksamhet.