Lagen om besöksförbud ersätts med kontaktförbudslagen

Om cirka två veckor, den 1 oktober, kommer lagen om besöksförbud att ersättas med en ny lag, lagen om kontaktförbud (SFS 2011:487). En ny undersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige visar emellertid att det i många stycken saknas förutsätt­ning­ar för att den nya lagen ska fungera i praktiken och därmed innebära ett ökat skydd för brottsdrab­bade.

Den nuvarande lagen om besöksförbud infördes 1988 som ett led i arbetet med att stärka skyddet främst för kvinnor som utsatts för brott av en person de tidigare haft en relation med. Ett besöksförbud kan idag meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på något annat sätt trakassera en annan person. Avsikten är således att förebygga hotfulla och farliga situationer och samtidigt skapa utrymme för polisen att ingripa om besöksförbudet skulle komma att överträdas. Redan i förarbetena på­pekades emellertid att svårigheter skulle kunna uppstå vid lagens tillämp­ning. Tyvärr har dessa farhågor i många avseenden visat sig vara riktiga; besöksförbud har sällan blivit det skydd för brottsdrabbade som var avsikten.

Tanken är nu att ersätta besöksförbudslagen med lagen om kontaktförbud. Ändringarna innebär bl.a. att elektronisk övervakning ska få användas för att kontrollera efterlevnaden av lagen samt att ett särskilt brott, olaga förföljelse, införs i brotts­balken.

En granskning av landets samliga åklagarkammare som Stiftelsen Tryggare Sverige har genomfört visar emellertid att det i många stycken saknas förutsättningar för att den nya lagen ska fungera i praktiken.

Fler ansökningar om besöksförbud, men färre beviljade
Under den senaste tioårsperioden har antalet ansökningar om besöksförbud mer än fördubblats. Samtidigt har andelen beviljade besöksförbud gradvis sjunkit. År 2001 bevilj­a­des cirka 49 procent av ansökningarna om besöksförbud, medan endast cirka 32 procent beviljades år 2010. Orsaken till detta går bl.a. att finna i att allt fler brottsdrabbade informeras om möjligheten att ansöka om besöksförbud, samtidigt som de faktiska förutsättningarna för ett besöksförbud sällan klaras ut. I praktiken innebär detta att andelen ansökningar som inte håller måttet ökar.

Stora skillnader mellan åklagarkammare
Resultatet visar också att besöksförbud meddelas i olika om­fattning vid landets åklagarkammare. I åklagarkammaren i Skövde beviljades exempelvis 55 procent av ansökningarna om besöksförbud, medan motsvarande siffra är 27 procent i åklagarkammaren i Södertörn. Det finns alltså stora skillnader i synen på besöksförbud mellan de enskilda åklagarkamrarna.

Stora skillnader inom åklagarkamrarna
Vidare visar kartläggningen att beslut i ärenden om besöksförbud varierar stort inom åklagarkamrarna. En granskning av 23 enskilda åklagares beslut om besöksförbud (från tre olika åklagarkammare) visar att det skiljer 83 procentenheter mellan den åklagare som be­vilj­ar minst andel besöksförbud och den åklagare som beviljar störst andel.

Sammanfattningsvis visar således resultaten att för­ut­sättningarna för en brottsdrabbad att få ett besöksförbud varierar bero­ende på vilken åklagarkammare och/eller vilken enskild åklagare som handlägger ärendet. Utöver denna problematik inom åklagarväsendet visar tidigare undersökningar att majoriteten av landets polis­myn­dig­het­er saknar upparbetade rutiner som säkerställer en professionell hand­­läggning av ärenden om besöksförbud.

Förutsättningar för framgång
För att den nya lagen om kontaktförbud ska fungera i praktiken krävs dels att åklagarna grundar sina beslut om kontaktförbud på strukturerade riskbedömningar, dels att polisen professionaliserar sitt personsäkerhetsarbete.

Beslut om kontaktförbud måste grundas på strukturerade riskbedömningar
En förutsättning för att minska risken för att lagen om kontaktförbud tillämpas olika av enskilda åklagare och åklagarkammare är att alla beslut om kontaktförbud grundas på strukturerade riskbedömningar. Riktlinjer för sådana bedöm­ningar har saknats under lång tid. I november 2010 presenterade Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg en hand­bok för handläggning av besöksförbudsärenden. Handboken innehåller bl.a. ett antal frågor som är av betydelse vid riskbedömningar och är därmed ett steg i rätt riktning.

Enligt Stiftelsen Tryggare Sverige måste emellertid åklagarnas beslutsunderlag i princip alltid kompletteras med information från de hot- och riskbe­dömningar som polisen ska genomföra i bl.a. ärenden om brott i nära relation. Det räcker alltså inte längre med att åklagarna använder sin ”magkänsla” som grund för beslut om besöksförbud.

Polisen måste ta frågor om kontaktförbud på allvar
En annan förutsättning för att den nya lagen om kontaktförbud ska fungera är att dessa frågor professionaliseras på ett helt annat sätt än vad som varit fallet med den nuvarande lagen om besöksförbud. Det innebär bl.a. att det i samtliga polismyndigheter måste finnas tydliga processer och system samt en ändamålsenlig organisation som stöder genomförandet av den nya lagstiftningen och där risken för personliga värderingar och godtyckliga bedömningar minimeras så långt som möjligt.

För att en polismyndighet ska kunna säker­ställa att verksamheten bedrivs utifrån ett sådant helhetsperspektiv, där hela ”systemet” fung­erar, är det ange­läget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom myndig­heten.

Erfarenhetsmässigt bedömer Stiftelsen Tryggare Sverige att en sådan professionell han­te­ring inom polisen kommer att kräva åtminstone en specialiserad årsarbetskraft per 100 ansökningar om kon­takt­förbud. På nationell nivå skulle detta i dagsläget innebära att det krävs sammanlagt 125 årsarbetskrafter.