Neuroplasticitet ställer allt på ända

Tyvärr, eller turligt nog, gäller inte gamla sanningar längre. Inte om mig och inte om dig. Vi kan inte längre skylla på att ”jag är så´n här” i olika sammanhang och slå oss till ro med det. Ja, vi kan förstås välja att göra det men det duger inte längre som försvar om vi ska hårddra kunskapen från moderna neurovetenskaplig forskning.

Det verkar nämligen stå utom allt tvivel att vår hjärna är formbar genom hela livet. Det finns idag många oberoende studier och mycket forskning som visar på att detta, med stor säkerhet, gäller. De nätverk vi har av neuroner (nervceller) och synapser (kommunikationsklyftan mellan nervcellerna) i våra hjärnor påverkas och omformas ständigt av vad vi känner, tänker och gör.

Jobbigt eller fantastiskt? Som alltid beror det förstås på. För den som vill förändra något i sitt liv är det en enorm möjlighet. Ta till exempel alla som har jättesvårt att delegera, be om hjälp och säga nej, tre faktorer som ofta finns med hos stressade personer. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”jag vill ändra på detta men det går inte, jag är helt enkelt sån som har jättesvårt att säga nej eller att be om hjälp”.

Det är alltså inte riktigt sant, även om det kan kännas så. Och visst kan det vara svårt att förändra. Men med den nya kunskapen om vår förändringsbara hjärna blir det faktiskt lite lättare. För det första vet vi att det är möjligt, ingen är förutbestämd att vara en överdriven ja-sägare som ständigt tar på sig för mycket. För det andra blir det, med kunskap om hur neuroplasticiteten fungerar, lättare att designa övningar för att ändra sitt beteende. För det handlar om att öva. Att ta små steg och att upprepa dem ofta. Det är då nätverket i hjärnan kan formas om.

För några år sedan började jag själv att öva mig på att inte falla för smicker och bli bättre på att tacka nej till en massa inbjudningar (”du är ju så bra på att skapa bra stämning och att hålla låda”) och förslag på arbetsuppgifter (”du kan väl ta hand om det du är ju så snabb och duktig”). Till dess hade jag nästan konstant varit alltför lättledd av smickret och tog på mig massor av saker som jag egentligen varken ville eller hade tid till. Jag var ju sån. Trodde jag. 

Läs hela artikeln här