Skönheten och nyttan med att gå utan mål

Att gå  fram och tillbaka utan mål är utvecklande...

Under min utbildning i mindfulness, ledd av Jon Kabat Zinn och Saki Santorelli från Center for Mindfulness vid University of Massachusetts Medical School, lärde jag mig uppmärksamma skönheten i att gå. En meditationsform som jag först var väldigt misstänksam mot, tyckte verkligen att det kändes "fjompigt" att gå sakta fram och tillbaka, utan mål. Nu är den en skön favorit som både kropp och själ mår gott av och som bland annat hjälper hjärnans arbetsminne att fokusera och prestera.
   Att gå långsamt utan mål kan te sig helt onödigt i vårt prestationsorienterade samhälle. Så tyckte även jag. Nu utövar jag det som en skön form av uppmärksamhetsträning. Jag går och fokuserar på att gå, inte vart jag ska eftersom jag inte är på väg någonstans. Jag känner hur foten brer ut sig över underlaget och anpassar sig till dess form. Känner vördnad inför den balansakt kroppen utför när den lägger över hela kroppsvikten från en fot till en annan i själva steget. Tänk att kunna balansera hela kroppsvikten på det fjuttiga lilla underlag som en fot utgör! Jag uppmärksammar hela den fantastiska processen att gå, denna konstform som utmanar fysikens lagar. Min hjärna vilar i detta under och min själ ger näring till självkänslan, som växer. Tänk att jag kan gå! Det gör inget att jag har ont både här och där eller hur jag ser ut, min kropp är fantastisk! Problem jag grubblat över blir mindre i detta perspektiv. Allt får sundare proportioner.
   Att vila i gåendet är en utomordentlig form av meditation när tankarna far runt i ett virrvarv, när det kryper i kroppen och det känns svårt eller omöjligt att fokusera och komma igång med saker och ting. Eller när självkänslan sviktar. Då mår hjärnan gott av att få rikta sin uppmärksamhet åt ETT håll.
   Med den kunskap jag skaffat mig om hjärnan kan jag riktigt känna hur pannloberna växer där jag går i tystnad och utan mål, när hela min uppmärksamhet är riktad till gåendet. Jag tänker inte på det just då men jag vet vid det här laget att hjärnan mår bra av stilla fokus.
   När jag efter 10 minuters promenad fram och tillbaka i trädgården sätter mig för att arbeta har arbetsminnet fått en boost och det är det mycket lättare att släppa orostankar, smärta och små förtretligheter och istället lägga min energi på att planera vad jag ska göra, komma igång, fokusera på det jag gör och hålla mig till det. Det blir lättare att prioritera, välja och välja bort bland alla möjligheter som hela tiden presenterar sig via mejl, sms och telefon - och att stundtals välja bort dessa attribut helt. Jag blir rustad med ett bättre tålamod och kan möta och åtgärda de tekniska förtretligheter som ibland är förenliga med nätarbete, utan att "gå igång" på det. Jag får helt enkelt mer gjort på kortare tid än om jag satt mig att jobba i det tillstånd jag kände mig i tidigare idag då det var "allmänt rörigt i skallen". Jag vågar till och med tro att det jag gör blir bättre...

Anneli Godman
"den ofrivilliga stressexpterten"
Mental Ergonomi
www.agodman.se