"Jag har svårt för det där acceptans-köret..."

Var på Södra Teatern igår och myste med mannen i mitt liv vid min sida och på scen Carl-Einar Häckner. Det som får mig att mysa i hans scenshow är finliret och tajmingen. Framför allt när han mitt i sin roll blir "vanlig", flinar lite, och sedan återgår till rollen. Säkert en del av rollen det också men ändå, jag gillar det.

I raden bakom satt två tjejer och pratade mindfulness innan showen började. "Jag har svårt för det där acceptansköret", hörde jag den ena säga. Uppfattade bara lösryckta delar av svaret men tyckte mig urskilja "jag har läst/amerikanska/kvinnofälla att acceptera/vi blir överkörda". Eller nåt liknande.

Det satte igång tankar. Det är så lätt att förväxla acceptans med att ge upp och lägga sig platt. Ordet acceptabel betyder godtagbar enligt SAOL och det går, som alltid, att tolka in olika betydelser och lägga olika värderingar i ordet.

Vad händer om jag godtar en situation i livet precis som den är och utifrån det bestämmer vad jag kan göra för att förändra min situation? Om jag upptäcker att jag vill och kan förändra. Och om jag upptäcker att jag inte kan eller vill, godtar det som är precis som det är. Vad händer då?

Att upptäcka acceptansens frigörande av kraft är en gåva, upplever jag. I mitt mindfulla utforskande har jag brottats med acceptansen och upptäckt att den ger både lättnad och kraft. Och väcker frågor. Det är svårt att förklara fullt ut med ord men acceptans ger mig också en känsla av frid. Och det betyder inte att jag ger upp.

Acceptansen hjälper mig till exempel att hantera den smärta som hoppar runt i min kropp. När jag godtar att den finns där upplever jag att den minskar i intensitet, kanske för att kampen MOT smärtan lättar. Det finns en rent fysiskt förklaring till det: när vi inte är i kamp slappnar musklerna av lite och smärtan minskar. Jag blir också på bättre humör. Det hjälper mig inte ett dugg att fastna i tankar kring hur orättvist det är att jag ska ha så ont "jag som sköter mig så bra".

Ibland funderar jag över om det är acceptansen som gör att jag inte längtar efter sånt jag inte längre kan (vill?, vågar?) göra; som långa promenader, skidåkning utför långa pister, skridskoturer på blankfrusna sjöar, galopper över vidöppna fält. Att jag mer längtar efter att lyssna på musik, läsa, sitta i ett soffhörn med en filt, reflektera och skriva...

Acceptans är en av 7 attityder i mindfulness. Man pratar om att acceptera det som är för att det är som det är. Att vi ser klarare när vi accepterar.

Läs hela blogginlägget och hur en teaterscen kan vara till hjälp...

Anneli Godman är expertskribent på sveriges ledarskapssajt motivation.se och skriver om "Hjärna stress och prestation". Hon driver verksamheten Mental Ergonomi och håller företagsutbildningar på samma tema.