Låglönefällan en myt

Av de som hade avtalad lägstlön 2004 kvarstod endast fyra procent på lägstlöner fyra år senare. Det visar en omfattande studie som Almega låtit göra.

- Studien visar att talet om en låglönefälla inte håller, säger Almegas vd Jonas Milton. I stället har låglönesatsningar betydande skadeverkningar på svensk arbetsmarknad. En av de allvarligaste är att de höjer inträdesbarriärerna att få jobb för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Låglönesatsningarna har höjt de lägsta lönerna till nivåer där lönen inte motsvarar vad en oerfaren person kan bidra med i fråga om produktivitet. Det blir den förlustaffär för ett företag att anställa en ung medarbetare om lägstalönen är för hög.

- Låglönesatsningarna står i vägen för en modern lönebildning, där medarbetarens och företagens utveckling måste gå hand i hand. Höga, generella ökningar av minimilönerna låser fast delar av löneutrymmet och minskar företagens möjligheter att styra lönesättningen på effektivast möjliga sätt. Utrymmet att premiera medarbetare för kompetens och initiativförmåga krymper.

Almegas studie baserar sig på ett underlag av 278 000 medarbetare. I studien har löneutvecklingen för 9 549 medarbetare följts under fyra år, 2004-2008. Av dessa hade 5 607 lägstlöner enligt avtal år 2004. År 2008 kvarstod endast 206 i lägstlönegruppen. Dessa medarbetare har fått en betydligt sämre löneutveckling genom att stå kvar på lägstlöner, 3,3 procent sedan 2004. De c:a 96 % som valt att lämna lägstlönegruppen har fått ökade löner med i genomsnitt 10,8 procent under samma tid.

- Detta visar att löneutveckling inte sker genom höga lägstlöner, utan genom att meritera sig för nya jobb. De få som är kvar i lägstlönegruppen behöver framför allt någon form av yrkesmässig utveckling. För dem hjälper inga låglönesatsningar, säger Jonas Milton.