Seriös, saklig och detaljerad kritik mot Goldstonerapporten finns visst!

Goldstones illusion: felaktigheter om Gazakriget i FN-rapporten

av: Moshe Halbertal

År 2000 blev jag ombedd av israeliska armén, IDF, att delta i en grupp av filosofer, jurister och generaler som kallats samman för att utforma arméns etiska kod. Sedan dess har jag varit djupt engagerad i analysen av de moraliska dilemman som Israel möter i sitt krig mot terrorismen. Jag har spenderat många timmar i diskussion med soldater och officerare för att bättre förstå de dilemman de hamnar i krigssituationer, och för att hjälpa till att förankra en etisk uppförandekod i krig. Det är då ingen överraskning att jag gärna ville läsa Goldstones rapport om Gazakriget för att få ett perspektiv på israeliska framgångar och misslyckanden i att förstå kriget, och att bekämpa det på ett etiskt sätt. Till skillnad från många som kommenterade rapporten, med beröm eller kritik, läste jag noggrant igenom det extremt långa dokumentet.

Låt oss börja med att diskutera vad som står på spel.

Sedan tidigt 1990-talet har den militära konflikten som Israel hotas av dramatiskt ändrat karaktär. Vad som främst var en strid mellan länder och arméer har blivit en strid mellan ett land och paramilitära terror organisationer, Hamas i söder och Hizbollah i norr. Denna nya sorts krig kallas ”asymmetriskt krig” . Det asymmetriska kriget kännetecknas av försöket av dessa organisationer att ta bort två primära tecken på krig – slagfältet och uniformen. Hamas milis strider utan militära uniformer, i vanliga och ordinära civila kläder, söker skydd hos sin egen civilbefolkning, och attackerar israeliska civila var de än är, medvetet och urskillningslöst. Under Gazaoperationen till exempel, fanns det vissa av Hamas män som inte bar vapen när de rörde sig mellan en position och en annan. Vapen och ammunition hade redan placerats ut åt dem och fanns i olika hus.

I Goldstonerapporten används en underlig formulering när denna frustrerande fråga dyker upp:

”Rapporter som studerats av Missionen ger stöd för att medlemmar ur de palestinska beväpnade grupperna inte alltid klädde sig på ett sätt som särskilde dem från civila. Däremot har Missionen inte sett några bevis för att stridande på den palestinska sidan medvetet beblandade sig med civilbefolkningen för att skydda sig från attacker”. Som läsare av en sådan formulering skulle kunna fråga sig vad författaren till den egentligen menar. Bar Hamas män inte sina uniformer för att dessa olägligt nog råkade ligga i tvätten? Vilken annan anledning kan de ha haft för att bära civila kläder, om inte just för att medvetet gömma sig bland civila?

Om det nya “slagfältet” i detta asymmetriska krig kan vi läsa i ett annat stycke som är typiskt för rapportens allmänt partiska ton: ”På basis av den information som inhämtats finner Missionen att det finns indikationer på att beväpnande palestinska grupper har skickat raketer från tätbefolkade civila områden.  Missionen har inte kunnat få några direkta bevis för att detta gjordes med det specifika syftet att skydda raketskjutarna från motattacker från Israels armé”.

Vad för slags skäl kan finnas för att skjuta rakheter från tätbebyggda områden förutom att just skydda sig mot motattacker? Och vad för slags moralisk skillnad försöker rapporten stipulera?

Vad dessa paramilitära terrororganisationer gör genom att klä sig som civila och attackera civila utan uniform eller slagfält, är inget mindre än att försöka sudda ut skillnaden mellan stridande och icke-stridande på båda sidor. Självmordsbombare utlöser bomber på bussar och restauranger i Tel Aviv, Jerusalem, Haifa, Dimona och på många andra platser.  Kassamraketer och Katyushas skjuts på måfå mot israeliska civila mål, så långt deras räckvidd gör det möjligt. Så kriget hade inget bestämt stridsfält och fördes av oidentifierade mördare. Det kändes med rätta som en förändring av krigföringens natur.

Syftet med denna oerhörda transformation var att skapa ett krig av alla mot alla och överallt. Den syftade till att förändra israeliska befolkningens sunda rädsla associerad med en specifik plats – en gräns, en säkerhetszon – till en allmän panik som inte har någon bestämd plats.  Alla och allt är nu sedda som farliga. Detta är inte paranoia. Det är förankrat i en ny verklighet och är resultatet av ett strategiskt paradigmskifte

I respons till denna svåra situation har två extrema positioner vuxit fram i Israel. Vänsterradikalerna menar att då denna strid oundvikligen involverar ett dödande av oskyldiga civila så finns inget rättfärdigt sätt att utkämpa kriget. Soldater borde vägra att delta i ett sådant krig och regeringen har ingen annat alternativ än att göra slut på ockupationen. Denna position är felaktig eftersom Israel har både rätten och skyldigheten att skydda sina civila, och utan verklig säkerhet kommer Israel heller inte att lyckas med att uppnå fred och upphöra med ockupationen. Högerradikalerna hävdar att då Hamas och Hizbollah initierade attackerna på israeliska civila och eftersom terroristerna söker skydd bland sin egen civilbefolkning är det till fullo Hamas och Hizbollahs fel om civila palestinier dör när Israel försöker försvara sig. Denna position är också fel. Att de dödar våra civila rättfärdigar inte att vi dödar deras civila. Civila förlorar inte sin rätt att leva när de används som sköldar av Hamas och Hizbollah. Israel måste göra så mycket som möjligt för att undvika och minimera att civila och deras ägodelar skadas.

Syftet med israeliska arméns etiska kod är att finna en konsekvent och rimlig etisk position som ger Israel effektiva verktyg att skydda sina medborgare och vinna kriget samtidigt som den sätter etiska gränser för att skapa säkerhet för sina medborgare. När koden har diskuterats har jag många gånger fått höra invändningen att koden begränsar israeliska aktioner på ett sätt som minskar arméns förmåga att vinna kriget och skapa säkerhet. Tvärtom menar jag att begränsningarna och de strategiska målen förstärker varandra.

Radikala grupper som Hamas brukar börja sina strider med litet stöd från sin befolkning som vanligen är mer moderat. Hamas ökar cyniskt sitt stöd genom att mörda israeliska civila och förmå Israel till att överreagera (detta motsäger dock inte att Israel kan välja att inte överreagera) på ett sätt som orsakar lidande hos den palestinska civilbefolkningen där stridande gömmer sig. Lidande och död hos den palestinska civilbefolkningen är på kort sikt en del av Hamas strategi, eftersom dessa ökar befolkningens sympati med terrorrörelsens mål.  En israelisk överreaktion leder också till att Israels moraliska legitimitet krossas i dess egen kamp. När den moraliska legitimiteten hos soldater och civila undermineras i ett demokratiskt land med en medborgararmé har detta enorma politiska och strategiska konsekvenser.

Israels mål i dess kamp mot Hamas och Hizbollah är att motverka terrororganisationernas försök att stärka sig själva genom sådana moraliskt förkastliga strategier.  Snarare än att låta sig dras in i ett krig mot alla och överallt, har Israel försökt att skilja kombattanter från sin omgivning, att märka ut dem och ”klä” dem i uniform och tvinga dem till ett tydligt slagfält. De etiska begränsningarna är i detta fall av stort strategiskt värde. Av det skälet är jag övertygad om att riktade dödliga attacker (”targeted killings”) speciellt mot det militära ledarskapet är effektiva och legitima aktioner. Det är av samma skäl som jag anser att Israels belägring av Gaza, och de umbäranden den innebär för civilbefolkningen, är moraliskt problematiskt och motverkar sitt strategiska syfte.

I enlighet med konceptet ”det rättfärdiga kriget” i västerländsk historia och filosofi, finns det tre principer i IDF:s kod om etiskt uppförande i krig.

Den första är principen om nödvändighet. Det kräver att våld endast får användas för nå målet med uppdraget. Om till exempel en soldat behöver slå in dörren till ett hem för att söka efter en misstänkt terrorist, har han ingen rätt att förstöra TV: n på samma gång: Sådant meningslöst våld har inget samband med uppdraget. Detta är en enkel princip, professionellt och moraliskt, men dess genomförande kan vara komplicerat om uppdraget inte är tydligt eller om det finns allvarliga frågor kring vilken typ av våld som är nödvändigt för att utföra ett visst uppdrag. I vanliga krig är kollapsen av fiendens armé en mer eller mindre tydlig händelse, men i ett asymmetriskt krig, är segern aldrig slutgiltig - uppdrag tycks inte så mycket sluta som flytta, så det kan vara svårt att tillämpa principen om nödvändighet.

Den andra principen som formulerats i koden är principen om åtskillnad. Det är absolut förbjudet att avsiktligt rikta attacker mot personer som inte är kombattanter. Avsiktligt dödande av oskyldiga civila är förbjudet även i fall då en sådan politik kan vara effektiv för att stoppa terrorismen. På höjden av våldsvågen under 2002, föreslog några att det enda sättet att avskräcka självmordsbombare (som ändå vill dö) är att döda deras familjer. Men en sådan politik skulle innebära mord på civila, och det är förbjudet. För en israelisk soldat är det förbjudet att avsiktligt rikta sig mot icke-stridande, och i den händelsen att han får en sådan order, måste han vägra den. Hans skyldighet är att endast kämpa mot dem som hotar andra israeliska soldater och civila.

Att Att handla i enlighet med principen om åtskillnad är också mycket svårt i ett asymmetriskt krig. Eftersom fienden inte bär uniform och det inte finns något särskilt område som kan beskrivas som slagfältet, blir frågan om vem som är stridande avgörande. I processen med att identifiera kombattanter, måste en hel orsakskedja fastställas och märkas som ett legitimt mål. Denna "näringskedja" av terrorism består av personer vars avsiktliga handlingar, den ena efter den andra, kommer att hota israeliska civila eller soldater. Denna kedja omfattar den som planerar attacken, den som rekryterar självmordsbombaren, den som förbereder bomben, föraren av bilen som transporterar bomben till dess mål, och så vidare. Det är uppenbart att försöken att identifiera de ansvariga i kedjan kan vara svåra, och att även de mest omsorgsfulla analyser kommer att lämna ett visst utrymme för tvivel. Hur är det med dem som finansierar bombningarna, till exempel?

Det är också tydligt att det är problematiskt att tillämpa folkrätten för detta nya slagfält. Detta gäller exempelvis den svåra frågan som tas upp i Goldstonerapporten - frågan om Gazapolisen. Under de första minuterna av kriget, riktade Israel sina attacker mot Hamas polis och dödade dussintals. Det råder ingen tvekan om att i ett vanligt krig, där en poliskårs syfte är att upprätthålla lag och ordning, är poliser inte militära mål. Rapporten anklagar därför Israel för ett uppsåtligen attackera icke-stridande. Men sådan kritik är endast giltig om man för ett krig mot en stat med en klar och definierad militär institution, en som därför har en tydlig arbetsfördelning mellan polisen och armén. Vad händer i ”halvstater” som inte har en institutionaliserad armé, och vars väpnade styrkor består av en milis lojal mot rörelsen eller partiet som tog makten? I sådana situationer kan polisen helt enkelt fylla funktionen att vara kombattanter som anställts av staten, medan de i stort sett tilldelats tydliga militära roller. Israeliska underrättelsetjänsten hävdar att man har tydliga bevis på att så var fallet i Gaza. Detta är verkligen något Israel måste kunna bevisa. Men det är klart för mig att Goldstones anklagelse att attacker mot polisens automatiskt utgör ett angrepp på icke-stridande är en grov missuppfattning av hur ett asymmetriskt krig ser ut.

Den tredje principen, den svåraste av alla, är proportionalitetsprincipen, eller principen om undvikande. Den behandlar den situation som kan uppstå då det är sannolikt att dödandet av stridande också kommer att medföra att icke-stridande dödas. I sådana fall ska ett proportionalitetstest genomföras, där sannolikheten för civila dödsfall ska stå i proportion till de militära fördelar som kommer att uppnås genom att eliminera det militära målet. Om en prickskytt befinner sig på ett tak, och 60 civila bor under taket, och det enda sättet att döda prickskytten är att bomba taket, det vill säga, bomba huset, är en sådan bombning förbjuden. Den militära fördelen med att eliminera prickskytten står inte i proportion till sannolikheten för civila dödsfall.

I diskussioner om proportionalitet uppstår ofta krav på en exakt formel för att korrekt mäta förhållandet mellan sannolikheten för civila dödsfall och militär fördel. Jag måste erkänna att jag inte känner till en formeln för en sådan exakt beräkning, och jag tror inte att en tydlig kvantitativ regel kan fastställas. Olika människor har olika uppfattningar om strategiska och etiska värden. Och ändå har den israeliska armén erfarenheter som kan framläggas. År 2002 till exempel, bombade Israel Salah Shehadehs hem i Gaza. Shehadeh var en av de viktigaste Hamasmedlemmarna som bar ansvaret för att ha dödat många civila israeler. Fjorton oskyldiga människor dödades tillsammans med Shehadeh. Den israeliska stabschefen, Moshe Yaalon, hävdade att dessa dödsfall inte bara var oavsiktliga, de kunde inte ens förutses. De oskyldiga människor som dödades bodde i skjul på bakgården av byggnaden, som i flygbilder såg ut som lagerlokaler. Yaalon hävdade att om Israel hade känt till detta, skulle armén inte ha bombat Shehadehs gömställe. Armén hade redan avbrutit sådana attacker ett par gånger tidigare för att undvika att orimligt många civila dödsfall. Jag anser att ett sådant handlande är rätt. Det är bättre att vara för försiktig än att vara vårdslös i sådana här fall.
Förutom de svårigheter som proportionalitetstestet innebär finns det en annan, större ödesfråga som rör principen om undvikande.

I IDF-koden anges att soldater måste göra sitt yttersta för att undvika att skada civila. Begreppet innebär att det inte är tillräckligt att inte ha för avsikt att döda civila då man attackerar legitima mål. En medveten ansträngning måste göras för att inte skada dem. Om en sådan aktiv, positiv insats för att undvika civila skador inte vidtas, hur kan man på allvar hävda att det förväntade dödsfallet var oavsiktligt? När allt kommer omkring, inträffade ett dödsfall, och det var sannolikt att det skulle inträffa. Så rätt ammunition måste väljas för att minimera oskyldiga döda, och om ett annat tillfälle förväntas uppstå då målet kan elimineras måste insatsen avbrytas eller fördröjas. Civila måste uppmanas i förväg att flytta på sig (om möjligt) för att attacker kommer att ske i området, och soldater måste vara väl medvetna om att de måste agera med försiktighet, även efter varningar har getts, eftersom inte alla civila snabbt kan förflytta sig. En broschyr som faller från skyn och varnar om en nära förestående attack spelar ingen roll för de människor - de sjuka, gamla, fattiga - som inte omedelbart kan ge sig av.

I linje med dessa principer utvecklade det israeliska flygvapnet följande taktik: Då Hamas gömmer sitt högkvarter och lagrar ammunition i civila bostadsområden, uppmanar den israeliska armén de boende via telefoner eller mobiltelefoner att genast lämna huset eftersom en attack är nära förestående. Men Hamas, som en reaktion på sådana samtal, för upp de oskyldiga boende på taket för att skydda målet från ett angrepp, i vetskap om att den israeliska armén vanligtvis filmar målet med ett obemannat plan och kommer att undvika att angripa civila på taket. Som svar på denna taktik, har Israel utvecklat en missil som träffar taket utan att orsaka någon verklig skada för att visa allvaret i sin avsikt. Metoden som kallas "tak-knackning" leder till att civila flyttar sig innan den dödliga attacken äger rum.

Det är mycket underligt att denna praxis, som gör mycket för att skydda civila, faktiskt kritiseras i Goldstonerapporten. Om en sådan praxis står det i rapporten att "Om detta var menat som en varning, måste den anses extremt vårdslös". Sanningen är att detta är en beundransvärd och kostsam insats för att undvika skador  på civila. Liksom i många andra fall kritiserar Goldstonerapporten denna metod utan att föreslå några alternativ. Vad ska Israel göra i ett sådant fall? Attackera huset utan att uppmana de boende att flytta på sig eller attackera det när de samlas på taket? Eller kanske undvika attacker helt, så att fienden effektivt kan söka skydd bland civila?

I diskussionerna kring den israeliska arméns etiska kod, kom en avgörande fråga upp i samband med kravet på att ansträngningar görs för att undvika att skada civila. Sådana ansträngningar måste innebära att soldater förväntas acceptera en viss risk för sina egna liv för att undvika att civila dödas. Såvitt jag vet krävs inga sådana åtaganden enligt folkrätten - men det krävs i den israeliska militära koden, och det har även varit så historiskt. I Operation Defensive Shield under 2002 till exempel stod de israeliska arméförbanden inför en hård kamp i flyktinglägret i Jenin. Armén vägrade att välja den enkla militära lösningen - luftbombardemang av lägret - eftersom det skulle ha resulterat i många civila dödsoffer. Istället valde armén att strida från hus till hus, vilket ledde till att 23 soldater dog i strid. Denna princip att acceptera en viss risk för soldaternas liv för att undvika civila dödsfall kom under kritik i Israel, men jag anser att den är riktig. Oskyldiga civila liv är tillräckligt viktiga för att motivera att sådana risker tas. Och om befälhavare får höra att de inte behöver ta en sådan risk, då kommer de att skjuta mot vilka misstänkta personer som helst, vilket kommer att orsaka en mängd dödsfall.

Ändå innebär den praktiska tillämpningen av dessa principer i strid svåra moraliska dilemman. En av dem tas upp i Goldstonerapporten. När operationen påbörjades, undvek Hamasmilisen oftast att strida ansikte mot ansikte med israeliska soldater. De drog sig tillbaka till civila områden och därifrån sköt de raketer mot israeliska förband. Platserna där raketerna sköts från kan upptäckas av radar, men Hamas kan flytta raketerna till en ny plats inom några minuter, och sedan börja skjuta därifrån. Det är därför omöjligt att angripa dessa med en helikopter eller på annat sätt som skulle ge en direkt bild av målet, och använda rätt mängd ammunition Sådana metoder tar helt enkelt för lång tid. Det enda alternativet är att besvara eld på ett sätt som snabbt och exakt kan riktas mot koordinaterna för målet på andra sidan.

Problemet med en dylik taktik är att sådana vapen har en 120 millimeters kaliber och kan träffa på en radie om 50 meter. Detta innebär att indirekta skador på civila kan uppstå då legitima mål angrips. Naturligtvis kan befälhavaren välja att inte skjuta tillbaka och på så sätt utsätta sina soldater för risken för ytterligare attacker. Det är också viktigt att komma ihåg att befälet inte kan veta om det finns civila inom denna radie och hur många av dem är där. I det kaos som uppstår i krigssituationer, när soldater befinner sig under pressen att besvara eld, är sådan information inte är tillgänglig.

I Goldstone-rapporten hävdas att sådana attacker orsakade oproportionerligt stora skador på civila, vilket naturligtvis är en empirisk fråga, men det är viktigt att förstå att detta endast kan vara känt i efterhand. Så vad kan man göra? Min egen åsikt är att om man inte kan avgöra exakt var elden kommer ifrån, och om befälhavaren kan flytta sin egen enhet till en annan plats, bör han göra det istället för skjuta tillbaka och utsätta civila för risk. Men detta är ett mycket svårt val, och ibland kanske detta val inte är möjligt. Det är å ena sidan fel att ge ett befäl rätten att skjuta närhelst det finns risk för hans soldater - men å andra sidan måste befälet ha rätt att skydda sina män. Goldstonerapporten är mycket kritisk till att IDF besvarade attacker, men den tar inte på allvar hänsyn till de problem som en sådan situation medför.

Det är mitt intryck att den israeliska armén i Gaza inte gav tydlig vägledning i frågan om huruvida soldaterna måste acceptera viss personlig risk. Vissa förband tog risker i Gaza för att undvika civila dödsfall, medan andra förband inte accepterade någon risk för sina soldater. Detta är inte en krigsförbrytelse, men det är en felaktig policy. Det också kan vara en orsak till onödiga civila dödsfall: Det kan leda till att man skjuter mot alla som passerar en viss linje på kartan i närheten av ett israeliskt förband. Med tanke på att någon i stridszonen kan vara en kombattant och att varningar utfärdades kan en sådan ordning tyckas rimlig.  Trots detta bör man endast överväga att skjuta mot någon som tycks utgöra ett hot snarare än alla som korsar en linje, eftersom rädsla och förvirring kan göra att oskyldiga civila går för nära linjen och även passerar den.

Dessa är inga enkla frågor. De är inte heller politiska frågor. De är svåra moralisk dilemman som rör liv och död. Och om man söker en förståelse av, eller vägledning kring, sådana frågor i Goldstonerapporten kommer man att bli besviken.

När jag diskuterar den etiska koden med israeliska officerare får jag många gånger höra följande invändning: Menar du verkligen att innan jag börjar skjuta måste jag gå igenom alla dessa moraliska dilemman och beräkningar? Det skulle vara helt förlamande. Ingen kan utkämpa ett krig i en sådan tvångströja!” Mitt svar till dem är att hela poängen med träning handlar om att prestera väl i en pressad situation utan bli förlamad. Detta gäller stridande som inte har något att göra med etiska hänsyn. Ska jag attackera från höger eller vänster? Hur reagerar jag på den här nya taktiken? Och så vidare. Det är därför etiska hänsyn bör vara en del av grundläggande militärutbildning. Om det saknas tid för etisk reflektion i strid, måste reflektionen ske före striden, och drillas in i de soldater som måste svara för sina handlingar efter att striden är över.

Förutom svårigheterna med att anpassa krigets regler – som principen om nödvändighet, åtskillnad, proportionalitet och undvikande – till en ny sorts strid utan slagfält eller uniformer, finns ännu en pedagogisk utmaning. I ett traditionellt krig görs de svåra moraliska besluten av den politiska och militära eliten, exempelvis om Dresden ska bombas eller om Hiroshima ska förstöras. Men i det nya mikrokriget är varje soldat också befälhavare, dvs. en etisk och strategisk aktör. Varje soldat måste själva avgöra om individen framför honom i jeans och gympaskor är en kombattant eller inte. Vilka sorters risker måste en soldat ta för att undvika att döda civila medan han angriper en kombattant? Utmaningen är att få dessa regler till att bli en del av varje soldats inre värld, och det kräver mer än att bara formulera normer och regler på ett korrekt sätt. Det är av den anledningen att jag vände mig till Goldstonerapporten för att få reda på om dessa principer verkligen tillämpades och på vilket sätt israeliska soldater lyckades eller misslyckades med att ta till sig reglerna dem och agera enligt dem.

Kommissionen som skrev rapporten skulle ha åstadkommit mycket om den hade koncentrerat sig på att samla in vittnesmål från Gaza och studera dem kritiskt, samtidigt som den erkänt (vilken den inte gjorde) att dessa vittnesmål är partiska och ofullständiga. Detta skulle ha tvingat Israel till att utreda ett antal frågor, besvara dem och vidta lämpliga åtgärder. (Jag kan inte föreställa mig att Hamas ägnar sig åt att utreda sina egna brott, men det är ännu ett tecken på asymmetrin mellan parterna.) Istället valde kommissionen att lägga till tre onödiga delar till dess undersökning: den historiska kontexten som ledde till kriget, Israels strategiska mål och ett långt avsnitt om Israels ockupation av Västbanken. Varför ska en kommission vars uppdrag är att undersöka Gazakriget behandla den israelisk-palestinska konflikten i stort?

Den ärlige läsaren av dessa avsnitt har svårt att skaka av sig känslan att rapportens syfte är att förbereda för ett allmänt fördömande av Israel som en förtryckarstat som tenderar att ständigt bryta mot de mänskliga rättigheterna. Från en sådan hypotes är de logiskt att anta att Gazaoperationen var ännu ett exempel på Israels allmänt dåliga uppförande. Dessa långa avsnitt är de svagaste, de mest partiska och de mest upprörande i hela det långa dokumentet. De är minst sagt politiska. I Goldstones redogörelse för historien som ledde till kriget, exempelvis, beskrivs Hamas som ett i huvudsak legitimt parti som hade oturen att stöta sig med Israel. Att rörelsen har en blodig historia och sedan Osloavtalen gjort allt i sin makt, inklusive massaker på civila, för att besegra fredsprocessen nämns inte.

Den israeliska läsaren som faktiskt upplevde dessa händelser minns att Hamas terrorister mördade israeliska män, kvinnor och barn över hela Israel medan en fredsprocess pågick. Hamas gjorde detta i enlighet med sin religiösa ideologi som har förbundit sig att förstöra Israel och som får militärt och finansiellt stöd från Iran. I sammanhanget som rapporten hänvisar till nämns inte Hamas roll eller dess anmärkningsvärda stadgar, som uppmanar till Israels förstörelse och ett folkmord på judar. I sina ansträngningar att stoppa Hamas brutala attacker på israeliska medborgare, byggde Israel ett långt stängsel, ett hinder för att en självmordsbombare från Kalkilya ska gå upp på morgonen och på fem eller tio minuter köra till stadskärnan i Kfar Saba eller Netanya (Avståndet mellan liv och död är faktiskt så kort). Goldstonerapporten nämner så klart stängslet, men som ett grovt brott mot mänskliga rättigheter och menar att dess enda motiv är girighet.

Hamas bär ansvaret för att på ett antal olika sätt ha förstört nästa tillfälle att göra slut på Israels ockupation. Efter Osloprocessen kollaps bestämde den dåvarande statsministern Ariel Sharon att Israel skulle lämna Gaza unilateralt, i tron att en pålitlig partner saknades på den palestinska sidan och att Israel behövde sluta att kontrollera den palestinska befolkningen. Ehud Olmert, Sharons efterträdare, valdes på en plattform som omfattade en unilateral utrymning av Västbanken. Men den israeliska policyn att lämna palestinska områden avbröts av ihållande beskjutningar av israeliska städer och byar från Gaza, det område som Israel just hade utrymt.  Sådana angrepp gjorde israelerna med rätta oroade över att en utrymning av Västbanken skulle utsätta Israels befolkningscentra för attacker, och planen skrotades.

De senaste tio åren har Israel unilateralt dragit sig tillbaka från södra Libanon och Gaza. I båda fallen har detta vakuum fyllts av militanta islamistiska rörelser som har som ideologisk målsättning att förstöra Israel. Vem som helst som ställer sig bakom en fredlig tvåstatslösning måste reflektera över den roll Hamas har spelat i att omintetgöra möjligheterna för en israelisk-palestinsk fred. Förvånansvärt nog nämns inget av detta i Goldstonerapporten. Den undviker också att nämna Israels legitima oro över Hamas pågående upprustning i Gaza och dess nya dödliga långdistansmissiler som kan skapa förödelse i folktäta områden i Israel. Kommissionen borde inte ha behandlat bakgrunden till kriget utan borde ha fokuserat på sitt uppdrag vilket enbart gällde Gazakriget. Genom att sätta sina resultat i ett historiskt sammanhang som är grovt snedvridet, blir det svårt för israeler – även sådana som jag som tillhör vänstern – att ta rapporten på allvar.

Sedan kommer vi till rapportens slutsats om Israels övergripande mål i Gaza kriget.

Den hävdar att Israels målsättning var en medveten attack mot civil infrastruktur och civila i Gaza: "Vid en genomgång av ovanstående händelser finner kommissionen att den israeliska armén i varje fall avsiktligt har angripit civila." I ett annat uttalande klumpar man ihop avsiktlig förstörelse av egendom och angrepp mot civila: "

Uttalanden av politiska och militära ledare före och under de militära operationerna i Gaza lämnar föga tvivel om att oproportionerlig förstörelse och våld mot civila var en del av en medveten policy." Det finns en enorm moralisk skillnad mellan anklagelsen att Israel inte gjorde tillräckligt för att minimera civila dödsfall, och påståendet att Israel avsiktligt riktade attacker mot civila. Det kan mycket väl vara så att Israel borde ha gjort mer än det gjorde för att minimera civila dödsfall - det är hård kritik och förtjänar en grundlig undersökning. Men påståendet att Israel hade som krigspolicy att rikta sina attacker mot civila är felaktigt och kränkande.

Det finns flera redogörelser för antalet civila dödsfall i Gaza och proportionen mellan antalet civila och kombattanter som dött. B’Tselem, den pålitliga israeliska människorättsorganisationen, har noggrant studerat namn och listor av de personer som dött och kom fram till följande resultat: Av de 1387 personer som dödats i Gaza, så dödades tre civila för varje kombattant. Detta förhållande håller om man räknar poliskåren till civilbefolkningen, men om du räknar poliskåren till kombattanter så blir förhållandet istället 2:3. Det bor 1,5 miljoner människor i Gaza varav cirka 10 000 är kombattanter så förhållandet mellan kombattanter och civila är 1:150. Om Israel avsiktligt attackerade civila hur i all världen kunde det bli ett förhållande på 1:3 eller 2:3?

Kommissionen ställer aldrig den frågan, eller ens den ännu mer uppenbara frågan: Är ett sådant förhållande mellan stridande och civila dödsfall ett tecken på urskillningslösa attacker i det extremt tätbefolkade Gaza? Ett sätt att se på det hela är att jämföra det med vad andra civiliserade arméer uppnår i liknande krigssituationer. Jag har inte de exakta siffrorna för storleksförhållandet mellan antalet döda civila och kombattanter för NATO:s krig i Afghanistan, men jag tvivlar på att det är lika lågt. Är det tio civila för en kombattant eller kanske 20 civila för en kombattant? Från rapporter i pressen verkar det definitivt se sämre ut. Antalet civila som dödats i samband med attackerna mot Baitullah Mehsud, en av  Pakistans mest aktiva terrorister, är chockerande: 16 missiler har skickats mot honom i fruktlösa försök att döda honom, och i den attack som slutligen dödade honom (i hans svärfars hus, tillsammans med hans familj) dog mellan 207 och 321 personer.  Om liknande siffror förekom i Israel skulle både pressen och samhällsopinionen ha varit i upprorsstämning.

Förutom de cirka 500 civila som dödades i bombningen av Serbien, hur många kombattanter dödades? De dåligt riktade flygbombningarna i Serbien, som genomfördes främst så att NATO-piloter skulle skyddas, orsakade främst civila dödsfall. Vad skulle förhållandet ha blivit om NATO-styrkorna stred inte i det avlägsna Afghanistan, men medan de skyddade europeiska medborgare från ihållande beskjuntning nära gränsen? Man kan göra fler obehagliga jämförelser. Om exakta siffror var tillgängliga från Rysslands krigföring i Tjetjenien, skulle antalet civila dödsfall vara ännu mer chockerande. Självklart kan vi inte ta ryska arméns krigföring i Tjetjenien som något slags moraliskt exempel– men jag kan inte undvika att nämna Ryssland efter att just ha läst att landet röstade i FN för att FN-rapporten om Gaza skulle godkännas. (De andra stjärnorna på området mänskliga rättigheter som röstade för Goldstonerapporten inkluderade Kina och Pakistan). Så vad skulle vara en proportionell respons? Goldstonerapporten berättar det inte. Men om det är nutida europeiskt och amerikanskt agerande som ska sätta den legala och etiska normen för uppförande i krig, kan vi lugnt konstatera att Israel har klarat sig rätt så bra.

Så en stor del av den upprördhet som mött Goldstonerapporten är helt berättigad. Ändå finns det avsnitt med påståenden och vittnesmål om Gazakriget som ingen israel uppriktigt kan avfärda. Dessa kräver en grundlig utredning och jag ska här gå igenom dessa i ordning.

De värsta vittnesmålen är de som berör civila dödsfall, av vilka vissa låter som kallblodiga mord. I rapporten utgör dessa några få individuella fall, och de kräver en brottsundersökning av enskilda soldater. Till exempel, blev en mamma och hennes tre döttrar dödade på nära håll när de bar vita flaggor? Sedan finns också några fall av påstått civila dödsfall som resultat av vårdslöst användande av eldvapen. Det mest upprörande fallet är vittnesmålet om Al Samouni-grannskapet i Gaza City, där 21 familjemedlemmar dog i en attack mot ett hus. Huset och personernas namn finns med i rapporten och där behöver Israel ge ett svar. Var det ett misstag? Tillhörde några av familjemedlemmarna Hamas kombattanter? Sköt någon i huset mot de israeliska soldaterna? Eller var det ett fall av orättfärdigt dödande?

Vittnesmålen i Goldstonerapporten är palestinska vittnesmål. De samlades ihop i Gaza, där Hamasregimens hökögon alltid vakar, vilket innebär att de är partiska och kan ha varit utsatta för censur. Israel valde att inte samarbeta med kommissionen så Israels version av händelserna finns inte med. Det var ett misstag från Israels sida att inte delta i utredningen – dock, efter att jag har läst rapporten, har jag större förståelse för Israels ovillighet. Kommissionen, som beskriver sitt uppdrag som att samla in fakta, behandlar de uteblivna israeliska vittnesmålen som om de vore Israels problem, snarare än en metodologisk och empirisk svaghet i själva rapporten. Vad man än tycker om Israels vägran att delta, så är Goldstonerapporten ändå 452 sidor av mestadels palestinska vittnesmål, och denna stora brist måst erkännas.

Ändå har anklagelser gjorts och Israel måste besvara dem. Den nästa frågan som Israel måste bemöta är användandet av så kallade ”mänskliga sköldar”, vilket verkar ha varit israelisk praxis vid några tillfällen. Israeliska befälhavare rättfärdigar detta med att de tvingade civila palestinier att gå till vissa hus för att varna andra civila innan de attackerade husen. Det kan vara legitimt men vittnesmålen låter annorlunda. De låter som om israeliska soldater använde sig av civila för att samla information. I vittnesmålen påstås det att civila tvingades att kontrollera om Hamas kombattanter var döda eller ej, efter att israeliska soldater hade attackerat en byggnad. Detta är ett oroande vittnesmål. Skedde det eller inte? Om det skedde bryter det mot Israels Högsta domstols utlåtande om mänskliga sköldar.

Andra vittnesmål rör förstörelse av civila egendomar. Ett av de mest oroväckande är rapporten om att bulldozers skövlade kycklingfarmen i Zeytoun, där 31 000 kycklingar dödades. Sådan förstörelse verkar inte tjäna något syfte. Anklagelsen som gäller civil egendom gäller också den storskaliga förstörelsen av hem. Enligt kommissionen visar flygfoton att av det totala antalet stadsdelar som var svårast skadade, var cirka hälften förstörda de sista tre dagarna av striden. Om det stämmer kan förstörelsen inte rättfärdigas med att de skedde i stridens hetta. Det gjordes för att lämna ett djupt och brutalt ärr som ett bevis på israelisk närvaro, som ett omoraliskt och olagligt verktyg för att skrämma befolkningen till lugn. I så fall bör kompensation ges till de familjer vars hem förstördes.

Nästa ämne rör bombningar av civil infrastruktur. Enligt rapporten bombade israeliska flygvapnet en väderkvarn, brunnarna och avfallsledningar i Gaza. Det är möjligt att väderkvarnen var strategiskt placerad och användes av krypskyttar, eller att det användes som ett ställe för att skjuta upp kassamraketer. Det skulle vara den enda berättigade orsaken för sådana bombningar. Israel måste nu ge sin version av vad som hände. Om dessa bombningar var en del av en medveten policy, var det fel och Israel bör erkänna det.

Jag ser inte mycket substans i kritiken mot Israels bombning av Hamasparlamentet och andra kontor när de var tomma. Man kan gott och väl hävda att en organisation som Hamas inte har en uppdelning mellan sina militära och civila funktioner. Rapportens långa avsnitt om attacken mot fängelset i Gaza tycker jag också är missriktad kritik. Kommissionen noterar att endast en vakt dödades vid bombningen, men anklagar Israel för att sätta fångarna i fara genom att attackera ett mål som saknade militär funktion. Det föll inte kommissionen in att Israel attackerade fängelset för att fångarna som tillhörde Fatah skulle kunna fly den brutala behandling som Hamas utsätter dem för. (Kommissionen är väl medveten om att det var Fatahanhängare som satt i det fängelset). Vissa av dem lyckades fly, och vissa sköts sedan av Hamas män.

Goldstonerapporten i stort är ett förskräckligt dokument. Den är ensidig och orättvis. Den bidrar inte till att klargöra de verkliga frågorna: Vilka metoder kan Israel – och andra länder i liknande situationer – legitimt använda sig av för att skydda sina medborgare? Att skapa etiska riktlinjer för krigföring som lämnar ett land utan medel att legitimt försvara sig själv är politiskt dumt och moraliskt problematiskt. Men de verkliga svaren till dessa verkliga frågor saknas i Goldstonerapporten. Vad ska Israel göra när Hizbollahs mer träffsäkra och dödliga missiler träffar Tel Avivs stadskärna och dödar hundratals civila. Det är ett välkänt faktum att dessa befinner sig i Hizbollahs ägo, och att när de används kommer de att skjutas från befolkade byar i Libanon.

Av den anledningen är det viktigt att Israel svarar på FN-rapporten genom att tydliggöra vilka principer som vägledde arméns operationer i Gaza, och på det sättet avslöjar rapportens begränsningar och fördomar. Att endast fördöma rapporten räcker inte. Israel måste göra en självständig utredning av de konkreta anklagelser som förekommer i rapporten. Genom att klara upp dessa frågor, motbevisa vad som kan motbevisas och erkänna fel när de har begåtts kan Israel legitimera sitt eget självförsvar i nästa i omgång samt ärligt hantera sina egna misslyckanden.

Moshe Halbertal

Skribenten är professor i filosofi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och professor vid New York University School of Law.

Tidigare publicerad i The New Republic, 6 november 2009.

http://www.tnr.com/article/world/the-goldstone-illusion

Artikeln är översatt av Susanna Abramowicz